eldhärjad

Alla dessa stödkontakter psykiatrin har försett mig med. Sjuksköterskor och kuratorer, som bara kunnat dämpa symtom. Begränsa bränder. Utan verktyg till att släcka dem. Nu, efter elva år, har man börjat fundera på varför det bara fortsätter ta fyr, varför det aldrig slocknar helt, och insett att man inte ens vet varför det började brinna. Kanske finns det något under ytan som skickar upp gnistor? Eller ligger det stål och flinta och skaver mot varandra någonstans? Eller springer det runt en envis pyroman? Nu vill man försöka ta reda på varför, så att man kan släcka branden en gång för alla. Men tyvärr måste arbetet med att hålla bränderna i schack upphöra tills man har fått reda på orsaken. Vilket kan ta år. En brand hinner sprida sig långt på ett par år.
 
Hade de kartlagt det hela och försökt ta reda på orsaken redan för elva år sedan tror jag att jag skulle vara betydligt mindre eldhärjad och att branden för länge sedan skulle varit släckt. Och psykiatrin hade sparat mycket pengar som de hade kunnat lägga på något bättre än handbrandsläckare att bekämpa skogsbränder med. Men det är inte så psykiatrin jobbar.

 


anpassning

Min kurator hittade remissen till NP-utredning som flöt omkring i cyberrymden och lyckades dirigera om den så den kom rätt. Sedan dröjde bara några veckor innan jag fick komma på bedömningssamtal hos psykolog. En väldigt bra psykolog. Väl förberedd. Intresserad av att förstå mig. Av att se mig. Halvt dolda under en tatuering såg jag typiska självskadeärr. Vissa skulle kanske inte se det som något positivt, men jag kände mig tryggare och fick större förtroende för honom när jag såg dem.

 

Han kunde inte besluta sig för om jag skulle få en utredning eller ej. Mina svårigheter är förmodligen inte stora nog för att få en diagnos. Men samtidigt anade han att en utredning skulle kunna hjälpa mig mycket ändå. Han skulle ta upp det med sitt team och jag skulle förebereda mig på att inte få en utredning. Han påpekade att om jag inte fick en utredning skulle det inte betyda att jag inte har några svårigheter, för det såg han att jag har. Han tyckte att jag skulle se på mig själv som en person med Aspergers och agera därefter. Anpassa mitt liv efter det. Skaffa mig information. Göra det som funkar, inte det som ”borde funka”.

 

Egentligen sa han väl sådant jag redan tänkt. Men det kändes ändå skönt att höra det. Jag har ju själv fortfarande inte förstått varför en utredning är så viktig för mig, varför jag inte bara kan acceptera hur jag funkar och anpassa mitt liv efter det. Men kanske för att jag tänker svartvitt – antingen har man en diagnos och då är det okej att anpassa livet efter den, eller så har man ingen diagnos och då ska man klara av livet. Klarar man inte det ändå så är man dum i huvudet. Jag vet egentligen att det inte är så, men jag anar ändå att någonting inom mig tänker så.

 

Jag hade redan börjat försöka anpassa mitt liv efter mig, snarare än att anpassa mig efter mitt liv, och hans ord stärkte mig ytterligare i detta. Jag har försökt anpassa mig i 27 år, och det funkar uppenbarligen fortfarande inte. Det är klart att det funkar bättre, men inte proportionerligt till mina ansträngningar. Det finns en gräns, och jag tror att jag har börjat nå den nu. Diagnos eller inte så behöver jag anpassa mitt liv efter mig. Annars kommer jag garanterat att gå sönder.

 

Min kurator liknade mig, precis som jag själv gjort, vid en fyrkantig kloss som hela mitt liv försökt passa in i ett runt hål. Det är hög tid nu att skita i de runda hålen och leta efter ett fyrkantigt istället. Det blir mitt projekt under 2015. Kanske inte att hitta, men i alla fall att närma mig, ett fyrkantigt hål. Och ge fan i de runda.

 

Dessutom kom teamet fram till att jag ska få en utredning. Jag blev livrädd.


remiss i limbo

Hehe. Jag har hela tiden haft onda aningar vad gäller min remiss till neuropsykiatrisk utredning. Har inte haft någon konkret anledning, men ändå en känsla av att något inte står rätt till. Visst har jag inte hört ett knyst under de dryga ett och ett halvt år som har gått sedan den skrevs, men det är ju inget konstigt eftersom de har väntetider på typ två år. För att stilla mina misstankar bad jag ändå till slut min kurator kolla upp det hela. Och minsann, det visade sig att remissen var felskickad. Den hade inte hamnat någonstans alls, utan låg och svävade mitt ute i cyberrymden.
 
Jag blir så trött. Det här är fan psykiatrin i ett nötskal. Jag vet inte hur många gånger jag själv har behövt ta initiativ, kolla upp saker, tjata och kämpa för att få den vård jag behöver, eller för att få någon vård överhuvudtaget. Precis sådant som oftast är väldigt svårt för personer med psykisk ohälsa. Det är åt skogen.

Min psykhistoria 3

Jag tänker som sagt väldigt mycket kring varför så mycket har varit, och är, så svårt för mig. Jag har så svårt att tro och acceptera att det bara är för att jag är ”känslig”. Hur känslig kan man vara innan det blir patologiskt?

 

En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning skulle kunna förklara i princip allt. Min senaste insikt är att det säkert skulle kunna förklara min abnorma trötthet. Medicinerna har gjort att jag har orkat mer, men kanske har jag då ”orkat” mer än vad jag egentligen klarat av? Kanske har medicinerna gjort att jag har kört på med ett liv som egentligen inte fungerar för mig? Kanske har det varit som bränsle till ett tåg som kör på en dåligt underhållen räls? Det går att köra på den, men det är en obekväm färd och hjulen (eller vad fan det nu heter på tåg) blir allt mer slitna. Till slut spårar tåget ur.

 

Under de tio år som jag snurrat runt inom psykiatrin har de hela tiden bara behandlat symtomen, utan att ta hänsyn till vad den bakomliggande orsaken kan tänkas vara. Inte undra på att jag aldrig blir frisk.

 

Mina svårigheter i nuläget är nog framför allt de som gäller det sociala. Jag vet att det ofta inte verkar som att jag har problem med det sociala, i alla fall är det vad folk har sagt till mig. Och det är inte så konstigt: dels anstränger jag mig som fan, och dels har jag lärt mig hur man ska bete sig i olika situationer. Jag tänker väldigt mycket på hur social interaktion fungerar och är uppmärksam på hur andra beter sig. Därför tror jag att jag ”kan” mer om social interaktion än de som inte upplever den som en svårighet. Och därför tror jag också att jag ibland kan handla ”skickligare” i sociala situationer än de som inte tänker på det, de som handlar automatiskt. Jag noterar dagligen folk som bryter mot sociala normer utan att verka medvetna om att de gör det. När jag bryter mot normerna så gör jag det medvetet, ofta för att jag inte vet exakt hur man ”ska” bete sig (men däremot hur man inte ska) och för att dölja det så gör jag det till en grej att bryta mot normen istället. Sen bryter jag väl i och för säkert också mot normer utan att veta om det. Men jag tror att det är hyfsat sällsynt eftersom jag ständigt tänker på det.

 

I de allra flesta sociala sammanhang har jag en stark känsla av att spela teater. Men inte bara på det sättet att jag har olika roller i olika situationer, vilket de flesta har, utan på det sättet att jag måste anstränga mig hela tiden. I princip inget kommer automatiskt, utan det ligger tankekraft bakom nästan allt. Ibland funkar det jättebra, men ibland låser det sig totalt. Då kan jag inte föra ett vettigt samtal. Och när det funkar bra, då tar det ändå en hel del energi och jag kan bli väldigt trött efteråt. Detta påverkar mig förstås dagligen. Det påverkar min prestation på jobbet, min energi, min självkänsla, min fritid, mina professionella relationer, mina privata relationer och mitt allmänna mående.

 

Det sociala är alltså fortfarande tyngst, men sedan har jag förstås annat som också påverkar mitt liv dagligen, t.ex. den galna oron över vad andra tycker om mig, perfektionismen inom vissa områden, behovet av struktur och planering, svårigheten att klara av förändringar och när saker inte går som tänkt, svårigheter med minne och koncentration, stresskänsligheten, att påbörja och slutföra saker och att överhuvudtaget orka med. Orka med vardagen. Jobbet. Relationer. Livet. Mina svårigheter är mindre nu än vad de var när jag var yngre, men å andra sidan ställs det mycket högre krav på mig nu än då. Jag känner ofta att jag balanserar på en tunn lina och är rädd för att inte klara av mitt liv. Jag är rädd för att ta slut. Jag är rädd för att gå sönder och inte gå att laga.

 

Jag har alltid varit dålig på att avsluta texter på ett snyggt sätt. Det blir ofta så abrupt.


Min psykhistoria 2

Efter ett halvår som medicinfri, men med stödsamtal hos sjuksköterska, kraschade jag igen, och fick börja med en annan medicin (SNRI). Den hjälpte faktiskt, jag blev av med självmordstankarna och fick en helt annan syn på livet. Det var helt fantastiskt. Men ju bättre jag mådde, desto tröttare blev jag. Det utvecklades till en helt sanslös trötthet som var väldigt handikappande. Jag kunde sova hur mycket som helst, hade svårt att hålla mig vaken under föreläsningar, var tvungen att sova i rasterna, orkade inte umgås med vänner efter föreläsningarna då jag var tvungen att gå hem och sova. Jag mådde bra psykiskt i grund, men tröttheten och det handikapp den medförde tärde ordentligt på mig. Jag åt medicinen i ett par år, var medicinfri ett halvår, sjönk igen, började äta en ny medicin (också SNRI). Fortfarande lika trött. Gjorde en sömnutredning som inte visade något konstigt, och den läkaren menade att jag fortfarande var deprimerad och att tröttheten berodde på det. Jag försökte förklara att den här extrema tröttheten börjat just när jag börjat må bra, och att de depressionssymtom hon såg berodde på tröttheten och inte tvärtom. Men det blev en remiss till psykiatrin, igen.

 

På ungvuxenpsykiatrin gjordes en screening där jag fick höga värden på neuropsykiatriska tester, men efter en ”observation i rummet” av en oerfaren PTP-psykolog avskrevs misstankarna om NPF. Vad jag i efterhand önskar att jag tog upp då är det faktum att i en sådan situation vet jag ju precis hur jag ska bete mig, så en observation i rummet säger inte särskilt mycket. Jag kan ju bete mig hemskt normalt när jag vet hur ”normalt” yttrar sig och det är en förutsägbar situation.

 

Jag fick i alla fall en ny medicin (NDRI) som faktiskt tog bort en stor del av tröttheten. Plötsligt kunde jag vara vaken en hel dag utan att behöva sova en stund. Helt otroligt. Dessvärre fick jag även en sanslös ångest, pga. vilken jag så småningom fick lägga till en SSRI också. Under den här perioden gick jag i psykoterapi hos en terapeut som inte riktigt kändes rätt, men jag kände att jag skulle vara tacksam för att få någonting överhuvudtaget. Terapeuten fick misstankar om NPF, påtalade det för psykiatrin och fick till svar att det redan gjorts en screeening. Punkt slut.

 

Jag blev för gammal för ungvuxenpsykiatrin, men bönade och bad om att inte bli utelämnad till bara primärvården igen. Blev ändå avslutad och hänvisad till husläkaren. Som förstås inte ville ta i min situation med tång och hänvisade mig till att göra en egenremiss till vuxenpsykiatrin. Fick ett mycket svalt bemötande där, men fick på nåder ett besök hos en psykiater. Psykiatern däremot blev upprörd och tyckte att det var självklart att jag skulle ha kontakt med psykiatrin, och fick även hon snart misstankar om NPF. Efter några långa samtal förkastade hon den screening som gjorts och skrev en remiss för NP-utredning, tillsammans med en remiss till vuxenpsyk. På vuxenpsyk har jag nu gått i ett drygt år utan att träffa en läkare. Jag har dock haft en stödkontakt med världens bästa sjuksköterska, som till min stora sorg slutade i somras. Fick nu en ny kontakt, med en kurator, som efter 30 minuters samtal frågade ”har någon tagit upp det här med NPF?”. Hade jag mått bra den dagen hade jag nog börjat fnissa.


Min psykhistoria 1

Följande skrev jag framför allt för min egen skull, för att sammanfatta min historia och försöka förklara den för mig själv. Men jag har märkt att det har sina fördelar med att skriva för bloggen, för då måste man försöka formulera sig förståeligt. Jag trodde dock att det skulle bli mycket kortare. Jag anar att det inte finns en jävel som har intresse eller ork för att läsa det, men tänker att det inte heller skadar att lägga upp det, så jag gör helt enkelt det ändå.

 

Som barn var jag en duktig flicka. Jag var tyst, snäll, flitig och omtänksam. Jag var alltid mån om att inte vara till besvär, aldrig visa att något är jobbigt, alltid försöka klara av saker själv, alltid försöka vara som jag uppfattat att man ”ska” vara. Det pågick mycket jobbigt inom mig, men jag var alltså oerhört noga med att det inte skulle synas utåt. Av någon anledning. Jag tror att jag var väldigt skicklig på att dölja det, så mitt liv rullade på utan att någon i omgivningen märkte att det var något särskilt på tok. Under tiden tampades jag i tysthet med enorm oro, tvångstankar, känslighet, paranoia, extrem blyghet, dissociativa symtom, svårigheter med förändringar, mobbing och en ständig känsla av att vara annorlunda, inte höra till, vara fel. Det enda som tydligt kunde märkas utifrån var min ensamhet, men inte hur mycket jag led av den.

 

Jag har dock, tack och lov, alltid haft lätt för mig i skolan. Jag lärde mig läsa på egen hand vid typ 4 års ålder, och på ungefär samma sätt fortsatte det under låg- och mellanstadiet. Allt rullade på. Det blev svårare under högstadiet, även om jag skrapade ihop bra betyg. Framför allt fick jag svårare att koncentrera mig och minnas, och jag var väldigt trött. Jag hade svårt att hålla mig vaken under lektionerna, men man fann ingen riktig orsak till tröttheten. Man antog nog att det var allmän tonårströtthet. Nu i efterhand funderar jag på om det kan ha varit så att min energi helt enkelt började ta slut. Jag hade levt under långvarig stress då jag länge kämpat för att hålla mina inre knepigheter i schack, och förmodligen hade mitt stresshanteringssystem börjat gå på knäna. Till slut, vid skiftet från högstadium till gymnasium, hamnade jag i en depression. Kanske som en försvarsmekanism? Kanske är det en anledning till att depressioner inte gallrats ut under evolutionen - att det är en sund reaktion på ett leverne som individen är dåligt anpassad till, att det är en reaktion som får en att dra sig tillbaka från stressen för att kunna återhämta sig. Tyvärr är det inte en så effektiv reaktion när både omgivningen och ens sätt att hantera den fortsätter att vara desamma.

 

Som 16-åring fick jag ingen hjälp att förändra vare sig omgivningen eller mitt sätt att hantera den. Jag fick bara medicin (SSRI), som hjälpte mig att fortsätta köra på i gamla spår. Vad blev det för återhämtning? En period försökte man med KBT mot mina sociala svårigheter, men det var inte så lyckat. Dels mådde jag för dåligt för att kunna ta det till mig, och dels tror jag inte att det riktigt adresserade mitt huvudproblem. Mitt problem var inte i grunden att jag var rädd för sociala situationer, mitt problem var snarare att jag inte visste hur jag skulle bete mig i dessa och att det tog väldigt mycket energi av mig.

 

Jag åt medicinen under en längre period, men blev aldrig riktigt ”bra”. Jag hade bland annat kvar passiva självmordstankar när psykiatern tyckte att det var dags att sluta medicinera eftersom jag inte uppvisat någon förbättring på länge. Jag fick veta att det nog var såhär jag fungerade och att jag fick lära mig leva med det. Lära mig leva med att jag inte ville leva.


varför är jag jag?

En väldigt stor andel av mina tankar kretsar kring varför jag är som jag är, varför vissa saker är så svåra för mig. Och så har det varit i många år. Visst går det i perioder, ibland är det mer och ibland är det mindre, men det finns alltid där. Jag själv förstår det inte. Varför kan jag inte bara acceptera att jag är som jag är, och göra det bästa av det? Varför kan jag inte sluta söka efter Svaret; en anledning, en orsak, en förklaring? Jag vill så förtvivlat gärna förstå mig själv. Jag vill förstå varför jag alltid känt mig annorlunda, varför jag alltid varit så orolig, varför jag alltid tyckt att det sociala är så svårt, varför jag drabbats av depressioner, varför jag varit så trött, varför det är så svårt att få vardagen att funka. Det är jättelustigt att jag ägnar så mycket energi åt att försöka förstå varför, när den bättre kunde läggas på att göra det bästa av situationen. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det.

 

I mitt sökande efter en förklaring hamnar jag ofta i neuropsykiatrin. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning skulle onekligen vara en förklaring till väldigt mycket av mina svårigheter. Men sedan förstår jag ändå inte varför en sådan diagnos skulle ge mig en bättre förklaring än ”det bara är så - alla fungerar olika”, eftersom en diagnos egentligen bara beskriver en knippe svårigheter. Man får ju ändå ingen förklaring till VARFÖR. Varför i hela friden skulle det hjälpa mig om jag fick ett samlingsnamn på mina svårigheter? Ändå har jag en känsla av att det skulle hjälpa, att jag lättare skulle kunna acceptera vem och hur jag är. Det är så konstigt. Men på något sätt kanske jag skulle få en upprättelse, typ att det inte är att jag är lat, feg och dum, utan det är en dokumenterad funktionsnedsättning. Ett papper på att jag faktiskt fungerar annorlunda än många andra. Och att det inte är mitt fel. Det kanske är det som är grejen. Jag kanske vill att folk ska förstå att jag sliter som ett djur, att jag anstränger mig som fan för att fungera ”normalt”, även om det inte syns.

 

Jag vet inte. Egentligen skulle jag vilja ägna tankekraften åt annat än att bara tänka på mig mig mig hela tiden. Men jag vet inte hur man gör.


pusselbit

Jag är en fyrkantig pusselbit som alltid har försökt passa in i ett runt hål. Jag har gjort våld på mig själv, försökt fila ner mina kanter och pressa mig ner, för att jag har trott att jag måste ner i det där jävla hålet till varje pris. Men jag har börjat inse att även om jag lyckas få plats i hålet så kommer jag ändå aldrig att passa i det. Så vad är då meningen? Det är dags att ge upp det där runda hålet och börja leta efter ett fyrkantigt. Eller göra ett eget.


tidsmaskin

Denna dag har varit en riktig promenad längs memory lane. Började med att vakna kl 12, vilket jag i princip aldrig gör nuförtiden, men alltid gjorde när jag var tonåring. Förstår inte hur jag kunde trivas med det. I och för sig trivdes man väl inte med något under den tiden, så det kanske var skit samma. Sedan ägnade jag några timmar åt att gå igenom dagböcker från 2003 och både förfasas över och sakna tonårslivet. Så mycket dramatik hela tiden. Så mycket känslor och så mycket dumheter... Sedan vek jag av till den mer välformulerade sidan av minnesgatan när jag läste igenom mina 119 sidor journalanteckningar från psykiatrin. Och då har jag ändå inte beställt allt som är skrivet. Det är ganska häftigt att läsa sida efter sida av text som bara handlar om mig, skrivet av någon annan! De har ju nästan skrivit en bok om mig! Tyvärr är det mindre häftigt att texterna innehåller ganska mycket missförstånd och misstag...

 

Nu är jag alldeles snurrig då jag i tankar och känslor förflyttats tillbaka i tiden, framför allt till 2003. Det är så lustigt att personen som skrev den där dagboken är samma person som den som är jag. Vi är så olika, men ändå så lika i grunden. Det är samma osäkra, känsliga, instabila, rädda lilla tjej som läser orden som skrev dem. Även om hon som läser dem har väldigt mycket mer erfarenhet att bygga på och luta sig emot än hon som skrev. Och är något mer bitter, lite mindre naiv, aningens mer resignerad och ett uns mindre dramatisk. Och en smula klokare och känner sig själv till lite större del. Men annars är vi samma och det är så konstigt. Jag skulle så gärna vilja krama om henne och ge henne några goda råd. Jag vet inte så mycket mer om hur jag ska handskas med livet nu, men lite har jag i alla fall kommit underfund med.


lindans

Usch, jag är rädd för vilka konsekvenser som kan uppstå på grund av att jag förlorar min stödkontakt på psyket. Jag fick ju kämpa för att överhuvudtaget få komma till affektiva mottagningen istället för att vara utelämnad till min husläkare. När jag blev för gammal för att tillhöra Unga vuxna hänvisade de mig till husläkaren (som för övrigt absolut inte ville ta över ansvaret) och när jag försökte mig på en egenremiss till vuxenpsykiatrin fick jag tjata för att få komma för bedömningssamtal. Tack och lov kom jag då till en psykiater som såg mina behov, och så kom jag tillbaka in i psykiatrin på den vägen. Det är åt helvete att den vård man får ska bero helt på vilken person man träffar...

 

Nu är jag rädd för att anledningen till att jag fått vara kvar på affektiva mottagningen beror på min fantastiska stödkontakt. Nu är jag så rädd för att de ska ”upptäcka” att jag inte mår dåligt nog för att få tillhöra psykiatrin. Och visst, jag kan hålla med om att jag inte mår jättedåligt just nu. Jag klarar oftast av att jobba, jag klarade till och med att jobba 100% (även om jag inte hade fixat det länge till). Jag klarar av att ha en kärleksrelation (även om det inte alltid är så lätt för den andra parten..). Jag klarar av att betala räkningar och annat sånt man måste göra. Jag klarar av att ha ett visst socialt liv (även om det inte är mycket). Jag klarar inte riktigt av att äta som jag borde eller hålla ordning omkring mig och jag bryter ihop totalt ibland, men jag måste väl ändå ses som ganska välfungerande.

 

MEN vad som inte syns så tydligt är att det är med stor möda som jag och mitt liv fungerar så väl som det gör. Det krävs väldigt mycket energi. Jag är väldigt skör. Jag känner ofta att jag balanserar på en fin linje, att jag stundtals är väldigt nära att falla. Och när/om jag gör det måste jag ha ett skyddsnät. För det första vill jag förstås helst inte falla alls, jag vill ha psykiatrin som ett stöd bredvid mig som jag kan ta tag i och stabilisera mig emot när jag börjar vingla. Men om jag ändå skulle falla behöver jag något som hindrar mig från att störta rakt ner i asfalten.

 

Jag blir så rädd vid tanken på att balansera alldeles själv där uppe, med alldeles för många meter ner till det hårda underlaget.

 

Fan, i höst är det tio år sedan jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången. Tio år sedan jag började äta antidepressiva. Då och då hemfaller jag till bitterheten över att jag inte fick bättre hjälp då. Då hade det kanske inte behövt bli såhär långdraget. Det är verkligen sjukt att barn- och ungdomspsykiatrin inte har mer resurser. Kunde man satsa mer där så skulle man säkert vinna mycket i längden...


:(

Jävla jävla skit. Fick veta idag att min fantastiska kontakt på psyket, MM, ska sluta. Jag har genom åren träffat minst tolv olika personer inom psykiatrin; läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter, men MM är den första jag fått en riktigt god kontakt med. Hon är den enda av alla dessa personer som jag alltid har sett fram emot att träffa, den enda jag känt mig trygg med, den enda som verkligen sett mig, förstått mig och tagit mig på allvar, den enda som jag känt har funnits tillgänglig för mig, tagit sig tid för mig och brytt sig om mig som person. Den enda som har varit så varm och sagt så fina saker att jag har blivit rörd till tårar. Jag träffade en inhyrd läkare en gång som jag också kände något liknande för, men vi träffades ju bara en gång. Jag har varit så jävla glad över att ha fått kontakt med MM, och har förstås känt en oro för att hon skulle försvinna. När något är så bra så känns det ju som att risken är stor för att det inte kommer att få fortsätta vara så. Och så blev det. Jag är skitledsen. Jag hatar hatar hatar när bra saker tar slut. Men samtidigt är jag förstås glad över att ha fått erfara hur det är när psykvården funkar och att ha fått i alla fall det här året med en riktigt bra stödkontakt. Och det behöver ju inte nödvändigtvis bli dåligt igen, MM kan ju inte vara den enda bra personen inom psykiatrin. Men de är nog sällsynta...


psykisk ohälsa

Jag har den sista tiden åter känt att jag är på väg att köra slut på mig själv. Har varit trött och nerstämd de senaste veckorna, ”jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte” har börjat eka i mitt huvud allt oftare och i helgen bröt jag ihop totalt och kunde inte sluta gråta. Med min psyksköterskas ord som stöd sjukanmälde jag mig för idag och det som är kvar av veckan. För att förhoppningsvis inte gå sönder helt. Men jag skulle inte kunna säga sanningen om någon, t.ex. chefen, frågade vad för sjuk jag är. Jag är rädd för att hen ska tycka att ett skört psyke inte är en anledning till sjukanmälan. Och jag är rädd för att skada mina chanser att få mer jobb i framtiden. Tragiskt.

 

Mitt agerande är tyvärr en del i det allmänna förtigandet och tabubeläggandet av psykisk ohälsa. Jag önskar att jag vore stark nog att stå upp för mig själv och min skörhet och vara öppen med mina svårigheter, som en del i att bryta tabut. Men i problematiken ingår det liksom att man inte är särskilt stark...


skenet bedrar

Ååååh, vilket fint samtal jag var med om idag. Min favoritkollega anförtrodde mig att hen lider av en psykisk sjukdom. Det var lite jobbigt för hen att berätta det, tabu som ämnet är, så därför var det så oerhört skönt för mig att kunna svara med min egen sjukhistoria. Det ledde till ett långt samtal där vi båda var glada över att inte vara ensamma och var lättade över att kunna vara öppen med det inför någon annan. Och vi båda konstaterade att vi absolut inte skulle ha kunnat tro det om varandra. Snacka om att skenet bedrar. Åh, vad jag önskar att psykisk sjukdom inte var så tabu. Tänk om man kunde vara lika öppen med det som med vilken sjukdom som helst. Jag tror att många skulle må bättre av det, av att slippa känna sig felaktig och annorlunda; slippa fejka, låtsas och ha på sig masker; slippa kämpa till 120% för att verka "normal" och få en "normal" vardag att gå runt; slippa bortförklara luckor i CV:t eller varför man inte orkar umgås; slippa försöka vara något man inte är... Åh, vad jag önskar det.

konsten att misslyckas pga. rädsla för att misslyckas

Jag är så trött. Så trött på att ständigt föra en kamp. Mot mig själv. För mig själv.
 
Till exempel: Jag har länge behövt ringa några telefonsamtal i jobbet, men hela tiden övertygat mig själv om att det är en bättre tidpunkt "sen". Klockan 10. Efter lunch. Imorgon bitti. Sen eftermiddag. Nästa vecka. För "sen" har jag druckit kaffe och är piggare. "Sen" är de jag ska ringa mindre upptagna. "Sen" har jag ätit lunch och har mer energi. "Sen" efter mötet är jag "socialt uppvärmd". "Sen" sitter jag på mer information. "Sen" finns det helt enkelt mycket bättre förutsättningar för att allt kommer allt gå mycket bättre.
 
Men "sen" kommer aldrig. Till slut kommer ett "för sent", eller ett "NU GENAST innan det är för sent". Inget av dem blir bra. Idag inträffade "NU GENAST"-tidpunkten och jag lyckades ringa de där jävla samtalen. Det värsta är att jag inte känner någon vidare lättnad när det väl är gjort. Istället börjar jag genast älta och ångra vad jag sa, hur jag sa det eller vad jag inte sa. Hör mina dumheter om och om igen. Egentligen tror jag på att utsätta sig för det man är rädd för för att utsläcka ångestreaktionen, men vad det gäller just det här känns det inte som att det funkar. Eftersom jag sällan känner att de här grejerna går bra, blir jag snarare bara ännu mer rädd inför nästa.
 
Jag vet knappt varför det är så svårt. Kanske är det så enkelt att jag är rädd för att misslyckas. För att inte bli omtyckt. Men det är inte förklaring nog för mig - varför är jag så hysteriskt rädd för det? Rent intellektuellt VET jag att det inte är hela världen om jag inte "lyckas" med allt. Och jag VET att man inte kan vara omtyckt av alla. Jag kan verkligen inte förklara det. Oerhört frustrerande att styras så av någonting jag inte förstår. 
 
Det går så mycket tid och energi åt sånt här. Åt att oroa mig, åt att försöka skrapa ihop mod att göra det, åt att skrapa ihop anledningar till varför jag ska göra det sen, åt att ha dåligt samvete över att inte göra det i tid, åt att bygga upp ännu mer oro, åt att till slut genomföra det, åt att efteråt älta det, åt att efteråt ångra mig och skälla på mig själv. Jag blir helt slut. 
 
Jag är fel människa på fel plats just nu. Jag hoppas att det kan förändras till att bli rätt, eller i alla fall mindre fel. Men just nu vill jag bara fly. Kommande vecka förstår jag inte hur jag ska klara av. 

balansgång

Alltså. Det här med att å ena sidan försöka komma underfund med vad jag själv tycker, tänker, känner, vill, och å andra sidan inte falla för depressions- och ångestmonstrets fula knep. Det är en svår balansgång. Idag har jag varit tvungen att försöka balansera, men vet inte om jag lyckades. Kollegerna på mitt nyaste jobb skulle på after work. Jag försökte flera dagar i förväg ställa in mig på att hänga med, eftersom det i princip är kört om jag inte har riktat in mig på sådant. Men när tiden väl var inne så kände jag ändå att jag inte ville, inte hade lust, och så handlade jag utefter den känslan. Så som jag vill bli bättre på att göra. Bra så. Men. Skulle jag alltid handla efter känslan av att jag inte vill, av någon anledning, då skulle jag inte göra särskilt mycket alls. Och jag skulle missa många saker som skulle ge mig mycket, som skulle få mig att må bättre. Att missa sådana saker skulle i sin tur leda till att jag mådde sämre, blev räddare, tröttare och skulle vilja ännu mindre. En ond cirkel. Jag har en väldigt låg motivation till att göra sådant som skapar obehag. Ofta hoppar jag över sånt som jag skulle vilja göra om jag i så fall även skulle behöva gå igenom något jobbigt för att göra det. Varje gång jag avstår från saker så matar jag depressions- och ångestmonstret. Men om jag går emot mina känslor och gör något jag egentligen inte har lust med och så blir det dåligt, då matas monstret också. Däremot får det svälta när jag går emot villinte-känslorna och det blir bra. Men man kan aldrig veta hur det blir. Jag kan inte alltid följa mina känslor (när jag lyckas identifiera dem), men jag kan inte heller alltid gå emot dem. Det är så svårt.


dialektisk beteendeterapi

Jag har börjat gå i gruppterapi, DBT. Under en helt sanslös tidsperiod framöver: 2 timmar/vecka i 40 veckor! Naturligtvis hanns bara en session med innan det inträffade en krock mellan yrkesliv och psykiatriliv. Det finns nackdelar med att ha sin psykvård och sitt jobb i samma byggnad...

 

Vi formulerar mål för terapin. Jag kom fram till att mina övergripande mål är:

  • att kunna vara den jag är, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara.
  • att veta vad jag känner, tycker och tänker.
  • att älta och oroa mig mindre.

Så långt var det ganska lätt. Men att formulera konkreta delmål för hur jag ska komma närmare dessa övergripande mål var svårare. Det är liksom därför jag har hamnat där jag är, jag vet ju inte vad jag ska göra. Jag kan t.ex. inte ha som mål att vara mig själv i bestämda situationer, eftersom jag inte vet vem denna person är. Det är det som är mitt problem. Jag tappade bort mig själv en gång för länge länge sedan. Anpassade mig efter omgivningen in absurdum och begravde mina tankar och känslor någonstans djupt inom mig. Men någonstans måste ”jag” ju ändå finnas kvar. Någonstans under all rädsla för att inte bli omtyckt, inte passa in, inte bli uppskattad, inte uppfylla förväntningar. Under all rädsla för att göra någon illa, göra någon besviken, göra fel, vara fel, bli ensam. Ja, det är nog helt enkelt så att jag är hysteriskt rädd för att bli illa omtyckt. Egentligen ingen konstig rädsla evolutionärt sett, men varför den ska vara så stark att den präglat hela mitt liv förstår jag inte.

 

Mindfulness/medveten närvaro ingår i DBT, och jag tror nog att det kan hjälpa mig en del. Något delmål får handla om det. Jag skulle också vilja prova att vara/göra som jag känner för, istället för vad jag tror förväntas av mig, och iaktta vad som händer då. Men vem ska jag då vara? Vem är kvar när man tar bort det jag tror att andra vill ha? Hur gör man ens?

 

Det är lite skrämmande att inte veta vad som är "jag" och vad som är inbillade förväntningar och dålig imitation. Det är också obehagligt att inte veta vad som är mina känslor/tankar/åsikter och vad som är andras.

 

Jag vet inte ens vad som var meningen med det här inlägget.


svampen

Jag har en tendens att påverkas väldigt väldigt mycket av andras beteende och sinnesstämningar. Ett möte med en person kan på bara några sekunder påverka hela min dag. På gott och ont. I söndags var jag på SIBA och pratade med en tjej om att min nya kamera inte fungerar som den ska, och det sätt hon bemötte mig på gjorde att jag efteråt var helt gråtfärdig. Och ändå var hon väl inte hysteriskt otrevlig eller så, men tillräckligt för att krossa mig. Den här känsligheten förbannar jag ofta, jag önskar att jag var lite mer stabil och inte bara ett rö för vinden. Kanske har det en del i min rädsla för möten med människor, jag vet aldrig hur jag kommer att må när jag kommer ur mötet. Men: den här känsligheten har faktiskt bra sidor också. När jag träffar en människa som har en positiv effekt på mig så kan jag bli näst intill hög. Tyvärr händer det mer sällan än de negativa tillfällena, men när det väl händer är det fantastiskt.

 

Igår ville jag ge blod igen. Sist jag gav blod sjönk mitt blodvärde minst 30 enheter och jag drabbades av en hemsk hjärtklappning i några veckor. Ingen förstår riktigt vad det var som hände, och på grund av detta var det osäkert om det verkligen var så bra att ge blod igen igår. En läkare tillkallades därför. Världens skönaste läkare. Hon var som ett färgglatt yrväder som svepte mig med sig, pratade, frågade, skämtade och var allvarlig om vartannat, hade förmodligen inte så mycket tid egentligen men tog sig tid för mig. Var bekymrad, intresserad och engagerad. Kändes väldigt okonventionell. Vi kom fram till att det var okej för mig att prova att ge blod igen, men att jag skulle kontakta vården snarast om det blev knas. Sedan virvlade hon iväg, och jag gav blod. Väldigt uppiggad och glad.

 

Idag ringde hon upp mig för att höra hur jag mådde samt informera om att mina värden var bra. Det hade hon ju inte behövt göra egentligen, men hon valde att göra det! Och nu är jag alldeles exalterad över att ha träffat denna människa och vill berätta om henne för hela världen. Just att hon är läkare är lite extraordinärt, då mycket få av alla läkare jag har träffat har haft den här effekten på mig...

 

Idag är jag glad över min känslighet.


att ersättas

En jobbig grej med att sluta på jobbet är att min efterträdare kommer att se hur mycket jag misskött jobbet. Det är ju hittills ingen som har haft någon riktig insikt i vad jag har pysslat med, så jag har ju kunnat fortsätta som jag gjort. Men jag har faktiskt inte gjort mitt bästa. Alls. Det är mycket jag hade kunnat göra annorlunda, men jag har valt att inte göra så. Det är mycket jag har undvikit, förträngt, inte låtsats om, på grund av att det hade varit jobbigt att göra. Jag har för det mesta känt mig helt dränerad på energi, och bara inte orkat. Inte orkat ta initiativ, inte orkat anstränga mig, inte orkat opponera mig, inte orkat stå på mig, inte orkat kämpa, inte orkat vara envis, inte orkat gå in djupare på saker. Inte varit tillräckligt engagerad för att orka. Jag har varit uppgiven, känt att inget jag gör egentligen spelar någon roll, så varför ska jag ens försöka?

 

Min efterträdare kommer alla dumheter jag gjort, och se alla bra saker som jag inte har gjort. Och förmodligen kommer hon att göra jobbet mycket bättre än jag. Det känns förstås också jobbigt. Det blir ju ofrånkomligen så att kollegerna kommer att jämföra, och hon kommer att vinna. Kanske inte på alla områden, men de flesta. Och det här är något av det dummaste jag kan hålla på och tänka på, för egentligen är inget säkert och egentligen spelar det ingen jävla roll. Vad gör det om de tycker att hon är bättre än jag? Så länge jag inte vet om det så tar jag ju faktiskt ingen skada av det...

 

Fan vad jävla tungt det är att känna sig såhär dålig jämt. Hoppas verkligen att det dåliga mest ligger i kombinationen mellan mig och det här jobbet, och inte i mig. Känner jag mig lika usel på nästa jobb är jag inte säker på att jag vill fortsätta på den här banan.


psyksjuk

Min psyksköterska propsade på att jag skulle sjukskriva mig en vecka, för att hon var rädd att jag var på väg att gå sönder. Och det är ju jag också, men jag har inte tänkt att man kan sjukskriva sig för något sådant. Jag har istället gått och hoppats på att drabbas av en förkylning eller råka ut för en mindre olycka... Men hon menade att jag måste ta en paus, och mer eller mindre tvingade mig att lova att sjukskriva mig en vecka. Och nu är jag hemma.

 

Jag har dåligt samvete. Det känns som att jag är fejksjuk, fast jag inte är det. Det är inte accepterat att vara hemma på grund av psykiska besvär - då är man bara lat. Man kan alltid rycka upp sig och bita ihop. Och visst skulle jag kunna göra det, jag skulle rent fysiskt kunna gå till jobbet och utföra något slags arbete. Men, det skulle vara som att gå och träna fast man har en infektion. Visst går det, inte lika bra som vanligt, men det går. I bästa fall förlänger man bara sjukdomsförloppet lite. I värsta fall får man en hjärtmuskelinflammation och dör.

 

På samma sätt skulle jag kunna gå till jobbet och streta på efter bästa förmåga, men det skulle inte bli någon hög kvalitet på arbetet. I bästa fall bara vidmakthåller jag det psykiska illamåendet. I värsta fall förvärras det och leder till utmattningssyndrom, depression eller att jag gör något desperat. Den sista tiden har jag det gått åt det hållet - jag har fått tillbaka gamla självskadetankar och fantasier kring olyckor som kan råka ske. Jag har tappat mycket lust och ork, är trött, ledsen och har ingen tilltro till mig och min förmåga.

 

Jag är säker på att det är jobbet som är den allra största boven i mitt mående. När jag är på jobbet känner jag bara att jag inte klarar av någonting, jag gör ingenting bra, jag hinner inte med det tempo som förväntas, jag står utanför gemenskapen. De glömmer att informera mig om möten. De mailar ut information till alla men glömmer mig. Vad gäller mina arbetsvillkor utgår de ifrån andra personalgrupper, trots att vi har helt olika arbetssituationer. De vet inte vad mitt yrke innebär och vi har helt olika syn på det, men ändå finns det inte utrymme för diskussion kring det. De involverar inte mig i sådant där jag kunde tillföra något - förmodligen tror de inte att jag kan tillföra något eftersom de fortfarande har inställningen att jag är där för att ”lära mig”. Jag känner mig mer som en belastning än som en tillgång.

 

Fy fan vad jag är glad över att jag kommer därifrån snart.

 

Hoppas på att det dåliga samvetet släpper, så att jag kan ägna den här tiden åt återhämtning.


stöttepelare

Ibland fungerar psykvården. Det är sällsynt, men det händer tydligen. Mer än så vågar jag inte säga, pga. den gamla vidskepligheten kring att om jag ger luft åt positiva ord om något så går det i kras. Men jag kan i alla fall säga så mycket som att om man kommer i kontakt med en psykiatrisjuksköterska vid namn Milica, så är chansen stor att man är lyckligt lottad.

Tidigare inlägg
RSS 2.0