outofhabit

Last.fm är skoj om man gillar statistik, vilket jag gör. Eller alltså, inte att beräkna t-värden och sånt, hu, men... staplar. Jag gillar staplar. Här följer den musik jag lyssnat på under 2011, mätt i antal spelade låtar. Det är nästan lite väl övertydligt vem som är min favoritartist.....

Min psykiater är en mycket oberäknelig man. Alla gånger jag tidigare har träffat honom så har han velat höja medicineringen. Idag började han plötsligt planera när jag ska sluta med den och bestämde sig för att primärvården får ta över mig nu. Jag känner mig inte alls bekväm med det, men hade svårt att försöka diskutera det eftersom jag inte var det minsta beredd på att han skulle säga så.  Så nu är jag utkastad från psykiatrin igen. Skitläskigt. Men han skulle sluta där i april, så det var väl enklast för honom att avsluta patienter istället för att försöka slussa dem vidare...

Jag passade på att ställa några frågor som jag funderat på ett tag, i hopp om att få lugnande besked. Tyvärr spädde svaren snarare på oron. Dels berättade jag om att min hjärna inte beter sig som vanligt, som jag skrev om förut. Jag väntade mig att han skulle säga att det berodde på depression eller stress eller något annat som de brukar dra till med. Istället såg han bekymrad ut och sa att om det försämrades eller inte blev bättre snart så skulle jag prata med husläkaren, för en eventuell neurologisk utredning. Heja.

Sedan berättade jag om forskning som jag läst någon notis om, som handlade om att SSRI-preparat kan störa hjärnans egen serotoninfunktion och alltså ge varaktiga men. Jag är jätteorolig för vad de här medicinerna egentligen gör med mig och hur det ser ut i ett långtidsperspektiv. De är ju så nya, så egentligen kan man ju inte riktigt veta än. Hans svar var inte att, som jag hade väntat mig, vifta bort dessa teorier, utan istället bekräftade han att sådana resultat finns, fast inte så många än, och att vi inte riktigt kan veta hur det påverkar hjärnan i det långa loppet...

Usch. Jag är skiträdd för att redan ha fått skador av pillerna, jag har ju ätit diverse mediciner i typ sju år. Fyfan. Jag önskar så jävla mycket att de hade varit lite mer restriktiva med medicin då. Att de hade kunnat ge mig terapi istället. Jag tänkte ju inte på att det skulle kunna vara skadligt då... Jag var bara typ 17, naiv, litade på att sjukvården gjorde vad som var bäst för mig. De här sju åren har lärt mig att vara betydligt mer misstänksam. Jag hoppas bara att det inte har kostat mig för mycket...

Sedan kilade jag till neurologen för botoxbesprutning. De var så himla gulliga, hade klämt in mig fast de egentligen inte hade tid bara för att jag tar examen och vill kunna välja klänning efter hur den ser ut och inte efter hur ”svettsäker” den är. Jag har dock lite dåligt samvete, eftersom jag faktiskt just nu är mest inriktad på en klänning som ändå är ”säker”. Det sitter nog för djupt, det där med hur jag måste välja kläder. Jag sorterar direkt, knappt medvetet, bort allt som inte fungerar. Tråkigt.

På eftermiddagen var det magisterarbetesredovisning som handlade om just botulinumtoxin. Jag lärde mig att 40 gram skulle räcka för att ta kål på hela jordens befolkning. Fast nu insåg jag att det låter nästan lite för orimligt, och googlar man så står det 12 kg eller "en hink". Hm. Jag hörde väl fel. Jaja, oavsett så kändes det mycket bra och inte alls besvärande att just ha fått injicerat ett stort antal sprutor innehållandes just detta ämne..............

Usch, så mycket skit man petar in i kroppen alltså.

För att väga upp det hela så inmundigade jag sedan en god japansk middag med fina klasskamrater. Och nyss en chokladkaka. Ont skall med gott fördrivas. Nom.

Oj, vad mycket jag skrev.

Vad lustigt livet är. Det kan svänga så radikalt ibland. Jag fick jobbet. Förstår ingenting. Är överlycklig och skräckslagen. Har börjat gråta ett flertal gånger idag för att folk har sagt så himla fina saker till mig. Jag har så fina människor omkring mig. Nu vet jag knappt vart jag ska ta vägen. Jag är rädd för att det är en dröm, alternativt att jag missförstod henne. Sa hon verkligen att jag fick det? Och om hon sa det – tänk om hon hinner ångra sig innan vi skriver avtalet?

Det tar nog ett tag innan jag förstår det. Det är alldeles för stort för att ta in. Men jag har börjat shoppa litteratur. Jag må sakna social kompetens och snabbtänkthet, men påläst ska jag i alla fall vara.

Jag googlade på mig själv, för att dubbelkolla så hon inte hade fått upp något mindre fördelaktigt. Jag har kollat det förut, och korrigerat det som inte såg bra ut. Trodde jag. Upp kom dock ett gäng dikter där ordet ”kuk” förekom ett antal gånger. Samt lite våld. Eeeeehhehehhheh. Nu är de värsta borta i alla fall. Eheh. Heeeee.

Idag har varit en snurrig dag. Jag känner mig helt borta.

Idag känner jag mig ledsen och uppgiven. Var på anställningsintervju imorse för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Men hur fan ska man övertyga en arbetsgivare varför man är rätt för jobbet när man inte ens vet det själv? Motivera arbetsgivaren till att anställa en när man vet att nästan vem som helst skulle göra jobbet bättre? Hon var hemskt trevlig, men det kändes som att hon blev missnöjd med mig. Tveksam på grund av min obefintliga erfarenhet och min osäkerhet. Min oförmåga att beskriva och motivera saker och ting, min trögtänkthet, min stelhet. Hon undrade hur jag skulle klara att förmedla information till föräldrar, undrade hur jag fungerar med barn, om jag kan ”släppa loss”. Och ja, jag är också osäker på det. Men om jag fick chansen så skulle jag i alla fall försöka. Jag skulle verkligen försöka.

Det känns så hopplöst. Jag skulle ju inte vilja anställa mig, så hur ska jag kunna tycka att någon annan ska göra det? Hur ska någon annan kunna göra det? Och om jag inte får det här jobbet, som jag blivit rekommenderad till, vilket jäkla jobb ska jag överhuvudtaget kunna få då? Jag sitter och stirrar på arbetsförmedlingens hemsida med tårar i ögonen. Jag antar att jag bör anmäla mig där. Jag vet inte någonting om hur det här med arbetslöshet funkar. Blä. Nu ska jag iväg och fika med fina vänner i alla fall.

Senare...
Fina vänner. Gjorde mig gladare, som vanligt. Men också ledsnare, på andra sätt. Vi kommer inte att träffas lika ofta nu när folk får jobb och blir upptagna och flyttar hit och dit. Onsdagsfikat har varit en av de absoluta höjdpunkterna för mig under hösten, men nu blir det inte på samma sätt. Jag är så otroligt rädd för att bli ensam igen. För att mista mina fina vänner. Jag är ju bra på sånt... Usch, det känns som att allt bara glider mig ur händerna nu. Kärleken, vännerna, sysselsättningen...

Ibland har jag en (absurd, jag vet) känsla av att livet tar slut nu. Fast jag vet att det egentligen snarare borde vara nu det börjar. Jag hoppas på något mer åt det senare hållet.

Det är för mycket på en gång.

För ungefär ett år sedan började jag märka något konstigt med min hjärna. Den betedde sig inte längre som den brukade. Jag liknade det med en härdsmälta och det var väldigt obehagligt. Jag antog dock att det var en reaktion på mitt livs stressigaste termin och förmodade att det skulle gå över. Nu, ett år senare, kan jag konstatera att det tyvärr inte har blivit bättre. Om något har hänt överhuvudtaget så är det att det har blivit värre. Det är hemskt obehagligt och jag är lite rädd. Jag är väldigt obekväm med det här och saknar min gamla hjärna.

Det är flera saker som känns fel. Framför allt känner jag mig hemskt trögtänkt. Det går oerhört långsamt för mig att "processa" och förstå sådant jag ser, hör och läser. Jag känner mig väldigt enfaldig, på så sätt att jag har jättesvårt att se olika sidor av situationer. Jag ser en sida och fastnar på den, kan inte riktigt tänka ett steg längre än det första. Väldigt enkelspårigt. Jag har svårt att i tankarna gå in djupare på någonting och går ofta vilse i tankeleden. Jag minns inte var en tanke började och tappar lätt tråden.

Minnet är också sämre än någonsin förut. Häromdagen hände det flera gånger att jag mindes brottstycken av samtal, men jag kunde inte minnas vem jag hade pratat med och inte heller riktigt om vad, trots att det skett dagen innan. Väldigt obehagligt. Jag glömmer hela tiden bort vad folk berättar och känner mig hemskt otrevlig och nonchalant. En dålig vän. Ibland får jag en känsla av att flyta omkring i ett ingenting, utan ett "innan" och ett "efter". Bara ett "nu", som jag i och för sig sällan heller befinner mig i. Jag glider ofta iväg. Även mitt under intressanta samtal kan jag komma på mig själv med att vara någon helt annanstans. Känns jävligt otrevligt det med.

Andra obehagliga förändringar har med talet att göra. Jag talar otydligt, sluddrar nästan ibland, och måste anstränga mig för att artikulera. Om jag inte planerar vad jag ska säga innan jag börjar säga det så blir det oftast ganska osammanhängande. Jag tappar ord och ofta kommer det ut andra ord än vad jag tänkt mig, och bokstäver kastas om. Vanligt är också en upplevelse av en väldigt obehaglig tomhet i huvudet. Jag kan då inte komma på någonting att säga överhuvudtaget, det står bara totalt still.

Jag har aldrig varit direkt snabbtänkt eller vältalig, men det här är något annat, något nytt. Något som gör mig väldigt bekymrad.

Jag har nämnt det för psykoterapeuten, men hon tar det inte på särskilt stort allvar och menar att mindfulness skulle lösa det (och ja ja, jag ska sätta igång med det igen). Jag funderar på att ta upp det med psykiatern, men hans lösning på allt är ju alltid att höja medicineringen, vilket jag inte har någon lust med.

Jag vet inte. Det är obehagligt och jag är lite rädd. Trivs inte alls.

Vemodet när något jag sett fram emot är över. Det. Jag har haft stora problem med det hela livet. Ofta så till den grad att jag har svårt att helhjärtat tycka att något är kul, eftersom vetskapen om att allt alltid tar slut ligger och gnager. Och att det som har hänt aldrig kommer att hända igen. Aldrig någonsin.

Julaftonskvällarna har givit upphov till många tårar. Jag har alltid älskat julen, framför allt förberedelserna – julgodisbakandet, julsångerna, julpyntandet. Jag brukade verkligen frossa i allt som hade med jul att göra. Men sedan på julaftonskvällen – när Kalle Anka var beskådat, skinkan äten, Karl-Bertil Jonsson beundrad, klapparna uppslitna och det var dags att gå och lägga sig – då brukade jag känna en så stor tomhet. Jag blev väldigt ledsen. Jag skriver ”blev”, eftersom jag inte känner riktigt lika starkt längre. Men jag hinner inte heller ladda upp på samma sätt nuförtiden, vilket i sig är väldigt tråkigt.

Men det är inte bara julen. Allt jag ser fram emot lämnar mig med en stor tomhet efteråt. Jag kom just hem från England där jag varit med fina E, framför allt för att se en konsert med min absoluta favoritartist. Vi gjorde dock annat trevligt också, som att kika på djur av alla de slag – fiskar (blev kär i rörålarna), pingviner, dinosaurier (blev kär i en liten snel dinosaurie som jag inte minns vad den hette :( ) och ekorrar (en bet mig i fingret!). Bra helg helt enkelt, som jag sett fram emot ett tag. På flyget hem hade jag en klump i magen. En klump av tomhet. Plötsligt sitter jag hemma igen, och det är nästan som att det inte har hänt. Så konstigt. Att jag har svårt för förändringar spelar förstås också in i ledsenheten, att ställa om mig till andra förhållanden tar lång tid...

Trots de jobbiga känslor det medför har jag insett att jag måste ha saker att se fram emot. Under en period i höstas kändes det som att jag inte hade något att se fram emot, någonsin. Det var helt vidrigt tungt. Men samtidigt är jag rädd för att se fram emot saker, eftersom jag då kan bli så hemskt besviken. Men det är ett annat problem.

Rörålar! Jag brukar ha svårt för allt ormliknande, men de här var bara såå söööta!
Helt busiga.
(Bild snoddad härifrån.)