farligheter
Ibland funderar jag över hur i hela friden jag skulle klara av att ha barn. Det känns som att jag borde gå sönder av oro för ungen. Dels när hen är liten och oförståndig, men framför allt när hen är tonåring och oförståndig. Jag ansågs nog vara relativ skötsam av mig, men ändå har det funnit så många tillfällen då det hade kunnat gå så jävla snett för mig. Hur skulle jag någonsin kunna lita på min unge när jag, hyfsat vettig, varit med om det jag var med om?
Tillfällen som ger mig lite lätt ångest i efterhand innefattar:
- När jag hängde med lantisar och drack tvivelaktigt hembränt.
- När jag följde med okända killar upp på hotellrum (enbart för att skydda kompis, som tvunget ville följa med!).
- När jag söp mig redlös och sov ensam i parker och trappuppgångar alternativt hade oskyddat sex med folk.
- När jag skar mig med smutsiga rakblad.
- När jag blev hotad av kriminellt gäng och käftade emot.
- När jag åkte bak på en trimmad moppe med berusad förare.
- När jag drack alldeles för mycket och ofta, i ensamhet och vid olämpliga tillfällen.
- När jag följde med ett gäng brudar hem till en skum gubbe i en liten stuga på landet, pga. fri tillgång till alkohol.
- När jag drack en drink som en kompis fått av en okänd snubbe → total blackout tills jag fann mig liggande sönderslagen i en buske, oförmögen att ta mig upp.
- När jag åter drack något jag fick av någon okänd → total blackout tills jag hånglar med en tjej vars pojkvän blir tokig. Sedan oskyddat sex med någon snubbe.
- När jag mitt i natten traskade omkring ensam på svag is.
Och förmodligen mer som jag har förträngt. Kanske inte var så skötsam ändå. Det är fanimej ett under att jag lever idag, dessutom utan några större trauman i bagaget...
Mina barn får bara sitta hemma och läsa böcker, äta scones och dricka te (ljummet sådant). I ett madrasserat rum fritt från vassa saker, sladdar och elektricitet. Då överlever de!
torsk?
Idag besökte jag en diskret inrättning på en bakgård i centrum. Ingången skyddas av portkod – bara invigda är välkomna. Väl inne fick jag sitta och vänta en stund. Jag såg ingen annan, men hörde att det pågick aktivitet bakom de stängda dörrarna. Efter en stund uppenbarade sig en ung tjej som leende kom fram till mig. Jag gav henne ett antal hundralappar och hon förde mig in i ett oljedoftande rum där det stod en bädd. Under tiden mina kläder skalades av frågade hon vad hon kunde göra för mig. Jag berättade vad jag hade för önskemål, lade mig ner och hon började föra sina händer över min nakna hud. Vi tillbringade en timme tillsammans, under vilken hon använde sin kropp för att tillfredsställa mig. När min tid var slut lämnade hon rummet och jag fick klä på mig. Utanför tog hon betalt av nästa kund.
Ibland har jag lite extra svårt att se skillnaden mellan massage och sexförsäljning, varför det ena är okej och det andra inte. Naturligtvis är det stora olikheter mellan företeelserna som det ser ut nu i Sverige – men om sexförsäljning och sexköp vore lagligt, reglerat och kontrollerat? Vad vore skillnaden?
psyksjuk
Min psyksköterska propsade på att jag skulle sjukskriva mig en vecka, för att hon var rädd att jag var på väg att gå sönder. Och det är ju jag också, men jag har inte tänkt att man kan sjukskriva sig för något sådant. Jag har istället gått och hoppats på att drabbas av en förkylning eller råka ut för en mindre olycka... Men hon menade att jag måste ta en paus, och mer eller mindre tvingade mig att lova att sjukskriva mig en vecka. Och nu är jag hemma.
Jag har dåligt samvete. Det känns som att jag är fejksjuk, fast jag inte är det. Det är inte accepterat att vara hemma på grund av psykiska besvär - då är man bara lat. Man kan alltid rycka upp sig och bita ihop. Och visst skulle jag kunna göra det, jag skulle rent fysiskt kunna gå till jobbet och utföra något slags arbete. Men, det skulle vara som att gå och träna fast man har en infektion. Visst går det, inte lika bra som vanligt, men det går. I bästa fall förlänger man bara sjukdomsförloppet lite. I värsta fall får man en hjärtmuskelinflammation och dör.
På samma sätt skulle jag kunna gå till jobbet och streta på efter bästa förmåga, men det skulle inte bli någon hög kvalitet på arbetet. I bästa fall bara vidmakthåller jag det psykiska illamåendet. I värsta fall förvärras det och leder till utmattningssyndrom, depression eller att jag gör något desperat. Den sista tiden har jag det gått åt det hållet - jag har fått tillbaka gamla självskadetankar och fantasier kring olyckor som kan råka ske. Jag har tappat mycket lust och ork, är trött, ledsen och har ingen tilltro till mig och min förmåga.
Jag är säker på att det är jobbet som är den allra största boven i mitt mående. När jag är på jobbet känner jag bara att jag inte klarar av någonting, jag gör ingenting bra, jag hinner inte med det tempo som förväntas, jag står utanför gemenskapen. De glömmer att informera mig om möten. De mailar ut information till alla men glömmer mig. Vad gäller mina arbetsvillkor utgår de ifrån andra personalgrupper, trots att vi har helt olika arbetssituationer. De vet inte vad mitt yrke innebär och vi har helt olika syn på det, men ändå finns det inte utrymme för diskussion kring det. De involverar inte mig i sådant där jag kunde tillföra något - förmodligen tror de inte att jag kan tillföra något eftersom de fortfarande har inställningen att jag är där för att ”lära mig”. Jag känner mig mer som en belastning än som en tillgång.
Fy fan vad jag är glad över att jag kommer därifrån snart.
Hoppas på att det dåliga samvetet släpper, så att jag kan ägna den här tiden åt återhämtning.
