outofhabit

Det sjukaste någonsin har hänt: jag har tagit körkort. Teori i tisdags och uppkörning i torsdags. Jag tog ledigt måndag-torsdag för att kunna satsa helhjärtat på det här, så min hjärna har kört bil dygnet runt den sista tiden. Och sedan uppkörningen har bilkörandet i huvudet ersatts av en film från uppkörningen som rullar om och om igen. Jag har så oerhört svårt att förstå. Jag tänker på när jag körde på en liten grusväg på Gotland och såg en traktor på en korsande väg en km bort och fick panik. Då förstod jag att jag var ett hopplöst fall. Och nu har jag körkort???

Jag tog en liten runda ensam i bilen i torsdags. Det konstigaste var att det typ inte kändes det minsta konstigt, utan fullt naturligt. Även om jag fnittrade mest hela tiden och tyckte att jag fick blickar som sa ”vad gör den där lilla tjejen ensam bakom ratten i en stor Volvo kombi? Det är något som inte stämmer...”.

Men jag känner inte enbart glädje, för med alla större förändringar i mitt liv kommer en sorgsenhet. Oavsett vad det är som förändras, alltid denna sorgsenhet. Men den går nog över ganska fort. Jag ser fram emot all tid och energi som nu lösgjorts. Jag har lagt sanslöst mycket kraft på det här, under mycket lång tid. Jag såg ju fram emot att börja jobba istället för att plugga, för att få känna mig ledig på fritiden, men i och med körandet har det inte blivit så. Jag borde ju plugga/köra all ledig tid.

Men nu är det slut. Jag känner mig förvirrad, sorgsen, lättad och stolt. Och förmodligen glad också, någonstans under förvirringen.