outofhabit

Alltsedan jag för tio år sedan började drabbas av depressioner har självmordet ständigt funnits närvarande. I de mörkare perioderna har det varit en dröm, en fantasi, ett mycket önskvärt alternativ som jag varit väldigt nära att välja. Under ljusare stunder har det inte varit lika aktivt närvarande, men ändå funnits där, i periferin. En möjlig utväg om allt går åt helvete igen. En trygghet.

Något som bara en person har fått veta, fram tills nu, är att det inte bara funnits som ett alternativ i mitt huvud, utan att det även varit någorlunda förberett, lättillgängligt. Jag har genom åren sparat all medicin som blivit över när jag bytt sort, trappat ut eller justerat dosen. Läkarna har uppenbarligen inte haft någon som helst koll på hur mycket de skrivit ut. Det blev med tiden en ansenlig mängd piller, neuroleptika och antidepressiva, som jag haft i en låda. Min nödutgång. Min trygghet. Min vetskap om att jag relativt enkelt kan avsluta livet när det blir alldeles för svårt. En vetskap som, paradoxalt nog, flera gånger har hjälpt mig att orka lite till.

De sista åren har jag inbillat mig att jag har valt livet, men sedan har det slagit mig: har jag verkligen bestämt mig för att satsa på att leva när jag samtidigt ser till att hålla nödutgången på glänt? Egentligen inte, inte fullt ut. Efter den insikten har jag då och då funderat på att göra mig av med pillerna, men det har alltid stannat vid en tanke. Rent intellektuellt har jag velat slänga dem, men jag har mött ett så väldigt stort känslomässigt motstånd. Mildare panikkänslor har infunnit sig vid blotta tanken på att göra mig av med tryggheten. Så lådan har blivit kvar.

Jag har förut inte pratat med någon om det, då jag anat att jag bara skulle mötas av ett oförstående ”Vad fan håller du på med? Släng dem genast, annars gör jag det”, och det skulle inte hjälpa mig. Sedan träffade jag R, som jag kan prata med som med ingen annan. Jag berättade, och han varken dömde mig eller försökte tvinga mig att göra mig av med pillerna, men han fick mig ändå att inse att jag inte behöver dem. Igår gick vi till apoteket och lämnade in dem. Det var ett stort steg för mig. Det var att bestämma sig för att leva. Jag är faktiskt ganska stolt.

Idag är en sån där dag då jag går runt och är bitter över hyperhidrosen och tycker synd om mig själv. Den är värre än på länge nu eftersom det gått lång tid sedan senaste botoxningen (som var i januari) och så har det blivit varmt... Jag hade en tid på svettmottagningen bokad, men härligt nog lyckades jag klanta till det. Glömde att ta ledigt från jobbet i tid, så jag var tvungen att avboka. Det betyder att jag kan få en ny tid allra tidigast i juni... Smart brud.

I min bitterhet bestämde jag mig för att kika i affärer för att unna mig några fina ”svettsäkra” vårkläder... Det förbättrade tyvärr inte mitt humör direkt. Det finns så oerhört mycket fina färgglada kläder som jag så gärna skulle vilja ha men inte kan. Istället blev det några svarta toppar som jag förmodligen kommer lämna tillbaka. Skitnervsystem.

Sedan var inte speglarna särskilt snälla mot mig heller då de tyckte att det var nödvändigt att påminna mig om att det blivit ganska mycket glass och kakor på sistone... Skitspeglar.

Skitnegativitet. Nu har jag gnällt färdigt. Om det är någon annan hyperhidrotiker som läser så vill jag tipsa om att det har startats en patientförening för oss – http://hyperhidrosforeningen.se/. Bra grej.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april - 13 maj eller upp till 5000 blogginlägg).

Jag hittade ett inlägg som jag skrev någon gång i januari, men inte har publicerat. Här är det:


Det sista året har en stor del av mina tankar kretsat kring alkoholen. Jag utlovade ett inlägg om det på min forna blogg, men det blev aldrig av. På den sista tiden har dock behovet av att skriva om det kommit tillbaka, och särskilt aktuellt blev det för några veckor sedan. Jag var då ute på krogen för första gången på länge, och insåg att jag lika gärna hade kunnat umgås med min dementa farmoster. Samtalen jag hade med folk såg precis likadana ut som de gör med henne. Jag blev tillfrågad om någonting, svarade, och en stund senare frågade samma person samma sak igen. Det hände ett flertal gånger, med flera olika personer. Vad är det då för mening med att umgås, funderade jag. Om man ändå inte minns det efteråt?

Tiden sedan dess har innehållit jul och nyår och ledighet, och tillvaron har varit mer alkoholspäckad än vanligt, på olika sätt. Jag inser särskilt tydligt under sådana perioder hur mycket min syn på alkoholen har förändrats. Det är bara något år sedan som den ändrades drastiskt. Jag vet faktiskt inte varför, det bara hände. Tidigare hade jag ett osunt förhållande till alkohol, med ett klart riskbruk. Alkoholen har mycket länge påverkat mitt liv negativt, inte bara genom eget bruk, och jag tyckte att det var en jävla skitdrog. Men samtidigt var den alldeles för förförisk.

För en så hämmad person som mig var den befriande. Jag fungerade bättre socialt, fick bättre självförtroende, blev kreativ och kunde koncentrera mig. Jag blev piggare och fick lättare att ta tag i saker. Den hjälpte mig att distansera mig från sådant som fick mig att må dåligt, dämpade ångesten och gjorde mig gladare. För stunden. Jag var medveten om att jag hade ett riskbruk, men kunde inte värja mig. Jag kallade alkoholen för min bästa vän och min värsta fiende. Hatkärlek. Men så plötsligt vände det alltså, plötsligt drabbades jag av en rad insikter. Framför allt insåg jag att jag ju vill umgås med personer för att de är de personer som de är, inte för de personer som de blir med promille i blodet. Och att jag vill vara omtyckt för den jag är, inte för den alkoholen gör mig till. För det är inte jag. Och så insåg jag att när jag är påverkad och umgås med andra som också är det, då är det ju inte vi som umgås. Då är det våra alkohol-alter egos som umgås. Och då är det inte på riktigt. Jag vill umgås på riktigt.

Tyvärr känner jag många som har ett rejält riskbruk, i flera fall är det nog till och med missbruk, av alkohol och jag tycker att det är väldigt obehagligt. I vissa kretsar är det alltid alkohol inblandat när man ska umgås. Det är riktigt läskigt. Tråkigt, tragiskt. Samtidigt som jag förstår dem så önskar jag att de fick inse vad jag insett. Att det är så mycket mer värt att umgås på riktigt. Jag blir så ledsen och besviken när personer som jag tycker mycket om väljer att inte vara sig själva när vi umgås. Jag tolkar det som att de väljer att inte umgås med mig, trots att jag vet att de inte medvetet tänker så. Jag undrar vad deras anledning till att dricka är. Det finns alltid en anledning.

Trots allt har jag inte lagt av med alkoholen. Jag kan motivera det lika lite som jag kan motivera att jag äter kött fast jag tycker att det är fel. Det är hemskt frustrerande att inte förstå sig på sig själv. Men visst förstår jag ändå delvis varför. När ett av mina största problem är det med att fungera socialt och alkoholen hjälper mig med det, så är det inte helt konstigt att jag inte vill skiljas totalt från den. Sedan är det hela den här sociala grejen, samt att öl och vin kan vara hemskt gott och göra särskilda tillfällen festligare. Jag vill därför inte ge upp alkoholen helt, men tar det väldigt mycket lugnare nu än förr. Det jag framför allt vänder mig emot är det att dricka sig berusad och därmed bli någon annan, och att det alltid ska drickas när man umgås. Men jag dricker ändå fortfarande ofta vid umgänge, och blir ibland även mer berusad än vad jag egentligen har tänkt mig och vill. För att alkoholen är så förförisk, så manipulativ. Så jävlig.

Skulle alkoholen ”uppfinnas” nu skulle den inte bli tillåten i Sverige. Det är en drog, och den skulle klassas som illegal. Alkoholen är enligt WHO den fjärde största orsaken till sjukdomsbörda  i Europa och USA. Det är så jävla sjukt. Mitt hat mot alkoholen är starkare nu än förr, men jag kan ändå inte förneka ett litet litet inslag av kärlek i det. Utan alkoholen är det många jag förmodligen inte hade vågat prata med, och därmed inte lärt känna. Fast i och för sig, fanns inte alkoholen kanske jag hade lärt mig att våga.

Eh, ursäkta längden på detta inlägg. Alkoholfrågan ligger mig varmt om hjärtat, och egentligen har jag ännu mer att säga om det.

För två månader sedan skrev jag följande: ”... Nu har jag i alla fall bestämt mig för att vara singel ett bra jävla tag, och försöka hitta mig själv under den tiden. Försöka hitta Lisa som hon är när hon inte har en man att försöka bli omtyckt av. Jobbet och resten av världen kommer förstås ändå finnas kvar att försöka bli omtyckt av, men jag skalar av en liten bit i alla fall. Jag har bestämt mig för detta två gånger tidigare, och då har det inte hållit särskilt länge. Eftersom Lagen om alltings jävlighet gäller, och man bara hittar när man inte letar.”.

Jag har alltså bestämt mig för att vara toksingel tre gånger i mitt liv. Varje gång har en man trillat in i mitt liv som ett brev på posten. Ja, så även den här gången. Jag anade faktiskt att det var så här det skulle gå, eftersom det är så typiskt. Ganska komiskt.

Så, då kan man ju fundera över hur det blir med det här Lisahittandet. Men jag tror faktiskt inte att det här förhållandet behöver vara ett hinder vad det gäller det, snarare tvärtom. Av någon anledning kan jag lägga bort mina masker när jag är med honom. Dessutom lockar han fram egenskaper hos mig som jag inte visste att jag hade. Bra egenskaper. Jag tror att han kan vara en hjälp i mitt sökande efter mig själv.

Livet är onekligen lustigt. Det beter sig aldrig som man väntar sig. Eller så är det just det det gör. Jag väntar mig ju att det beter sig knasigt nuförtiden.

Ujujuj, vilken dag... En viktig bit i mitt jobb med självkänslan är att skriva upp allt positivt som händer, sådant som bekräftar mig som person. Det tenderar jag annars att glömma, och kvar blir bara det negativa. Jag är dessvärre totalt genomusel på att komma ihåg att skriva ner detta, men idag måste det göras. Så mycket fint jag har fått höra idag, alltså. Framför allt från en vän samt från en i självkänslegruppen. Fantastiska saker slängde de ur sig. Sedan har jag idag även gjort sådant som jag själv blivit nöjd med, vilket inte händer särskilt ofta. Jag är alldeles vimmelkantig av allt bra och fint som händer ibland.

Sedan är jag också livrädd för sådana här dagar, för de gör att fallet, det oundvikliga fallet, blir längre och hårdare.

Men nu ska jag jobba med att njuta av det som är bra när det är bra. Det skulle vara fint att kunna.

Hemma! För första gången på en evighet, känns det som. Det är ett jäkla flängande nuförtiden. Är det inte jobb så är det träning, pendling, terapi eller umgänge. Sömnen blir väldigt lidande, den här veckan har nog innehållit minst sömn någonsin. Intressant är att de dagar då jag sovit tre timmar är de dagar jag varit som piggast. Om än lite smågroggy. Luddig. Det händer mycket nu. Trots att det känns lite jobbigt eftersom jag är en hemmaråtta så är det bra. Jag lever. Jag inte bara är, utan jag lever. Och om man ändå ska hålla på att vara vid liv så är det nog bäst att spendera tiden levande.

Nu har jag några timmar ensam hemma innan det är dags för nästa aktivitet. Ska andas lite. Och diska. Och städa.

Efter en vecka då jag känt mig mer medioker som människa, mer usel som logoped och mer värdelös som social varelse för varje dag som gått är det skönt att helgen är kommen. Ett par dagar då jag inte behöver prestera samt får umgås med folk som jag känner mig hyfsat trygg med. Igår var det öl och Alias, utgång och existentiella diskussioner. Det är roligt att prata med någon som tänker lite liknande som jag, eller i alla fall förstår hur jag tänker. Att prata om det gör också att jag blir mer medveten om vad jag tänker, samt föder följdfunderingar. Igår blev jag mycket lurig på hur jag definierar verklighet.

Jag har tidigare resonerat som så att jag tänker vad jag tänker, så är det, och vad skulle det ge mig att läsa om vad andra har tänkt? Men nu börjar jag tänka om. Jag är sugen på att läsa lite. Frågan är vars man börjar.

Ikväll blir det middag och felodimestival med fina vänner. Mys.

Hihihi, plötsligt känner jag mig så himla busig. Tokpigg och lite pirrig i magen och vet inte riktigt vars jag ska ta vägen. Jag tror att jag råkade ta två Voxra idag, och det är inte omöjligt att det kan ha med det här att göra. Högst opraktiskt då jag egentligen bör lägga mig kl nio om kvällarna för att få mina obligatoriska åtta timmars sömn. Men nu är sömnen långt borta. Jag vill helst bara skutta omkring hela natten och... jag vet inte vad mer jag skulle göra än att skutta omkring. Men ändå.

Jamenfaktiskt. Jag fick ju ökad ångest när jag åt dubbel dos Voxra i våras. Det här känns lite som samma känsla, fast på den positiva sidan av känslospektrat. Kanske är det så att ångesten ökas om grundstämningen är åt det negativa hållet, men om utgångsläget är på plussidan så kanske det blir såhär? Lite skuttigt. Och det ligger liksom något under tungan.

Liknande kicken man kunde få av koffein en gång för länge sedan. När jag och min f.d. älskade vän petade i oss koffeintabletter och sedan låg och skrattade en halvtimme i sträck. Det var fint.

Jag har svårt att förstå att jag har ett jobb, där jag faktiskt måste dyka upp på utsatt tid och sedan uträtta vettiga saker hela dagen. Jag känner mig fortfarande som en ytterst oansvarig student som utan problem kan dröna framför datorn halva natten eller festa en onsdagskväll och sedan dagen efter helt enkelt bestämma om jag ska gå på föreläsningen eller vända mig om i sängen och dra täcket över huvudet. Jag kan inte förstå att har blivit den där som har ansvar. Det där som jag alltid varit så rädd för. Livet är så jävla konstigt.

Det känns inte riktigt på riktigt.

Nu gäspade jag, positivt. Ska ta tillfället i akt och blunda.

Inatt drömde jag att Sara bara hade varit bortsprungen alla dessa månader. Plötsligt hittade jag henne, eller snarare hittade hon mig. Hon sprang emot mig och jamade och jag blev förstås outsägligt glad.

Jag saknar henne hemskt mycket. Häromdagen hittade jag en låda med kattgodis när jag städade. Sånt gör fortfarande väldigt ont. Sara kommer aldrig att äta det där godiset.

Min bästa vän i 18 år. Jag minns perioder då jag verkligen inte visste vad jag hade tagit mig till om jag inte hade haft henne. Hon var ett sällskap och en tröst när jag var ensam och mådde skit. Min älskade lilla pälsboll...

Ett av mina största problem med det här livet är det som handlar om att älska andra. För det tar alltid slut, och då gör det så fruktansvärt jävla ont. Så ont att det nästan inte är värt det. Men ensamheten är inte heller något roligt alternativ... Jag är arg på livet som är utformat på ett så jävligt sätt. Att leva innebär en hemsk massa smärta. Visst finns det glädje också, men smärtan väger tyngre. Det är inte okej.

what if i don't agree
with the lines i have to read
they don't pay me enough
the way i see it

Ani DiFranco - Dog Coffee

Jag gråter väldigt sällan nuförtiden. Men ändå har jag blivit gråtfärdig på varje träff med självkänslegruppen. Idag rann det till och med över. Jag tror att det blir så för att jag tar av mig mitt skal där, och undertill är jag alldeles mjuk. Hudlös. Och då väller det fram, det som jag annars tvingar in under min rustning. Det har ingenstans att gömma sig.

På sistone har jag blivit medveten om, och väldigt besvärad av, att jag ofta inte vet vad jag känner och tycker. Jag har alltså absolut ingen som helst aning. Oerhört obehagligt. Idag insåg jag att det nog beror på att jag trängt undan så mycket känslor att jag nu till slut gör det automatiskt, undermedvetet. Så att jag inte själv märker att jag tränger bort dem, utan de finns bara inte.

Jag vill inte göra så. Jag vill känna. Därför känns det faktiskt bra att gråta. Jag ska gräva fram mina känslor igen. De måste finnas någonstans där under alla lager av masker...

Idag har jag mitt livs första ”riktiga” sjukdag. Vaknade med halsont och blev lite nervös eftersom det går streptokocker på jobbet. Tog det säkra före det osäkra och stannade hemma, smitta barnen känns ju inte som någon höjdare... Så idag har jag bara legat och slöat i sängen. Det var ett tag sedan jag gjorde det senast, det är liksom full rulle hela tiden. Under veckan som var hann jag inte sova mina nödvändiga åtta timmar en enda natt, då det hände något varje kväll, både jobbrelaterat och privat. Pust. I helgen gick jag upp ca 7 timmar senare på mornarna än vad jag gör under veckorna. Eheh. Jag som hade tänkt hålla en någorlunda jämn dygnsrytm...

Jag kommer hur som helst in i jobbet mer för varje dag. Under veckan som var grät jag faktiskt inte på tåget hem en endaste gång. Det är positivt. Positivt är också att självkänslekursen har satt igång. Det känns väldigt skönt att veta att jag kommer att träffa den här gruppen trevliga människor varje tisdag i ytterligare tio veckor framöver. Jag känner mig relativt trygg bland dem, och har bestämt mig för att vara hundra procent ärlig under våra träffar. Lägga bort alla jävla masker.

En uppgift var att sätta upp mål för vad jag vill få ut av den här kursen. Efter en analys av mina problembeteenden kom jag fram till följande, sorterat i stigande svårighetsgrad. Jag vill:

• Le mot dem jag möter.
• Sluta kritisera mig själv på ett okonstruktivt sätt.
• Fokusera på det som är bra med mig.
• Sluta älta och övertolka saker.
• Vara närvarande i nuet.
• Våga fråga när jag inte förstår.
• Ta initiativ till samtal med kolleger.
• Veta vad jag känner.
• Veta vad jag tycker.
• Bara göra sådant som jag vill – våga säga nej.
• Veta vem jag är.
• Vara den jag är.
• Acceptera den jag är.
• Uppskatta den jag är.

Sedan hoppas jag förstås att andra problem minskar när jag uppnår mina mål, till exempel mina jävla blackouts då hjärnan går på rast och lämnar en total tomhet i mitt huvud. Hm, nu insåg jag att jag inte gjort veckans ”läxa” än. Får ta tag i det.