konsten att misslyckas pga. rädsla för att misslyckas

Jag är så trött. Så trött på att ständigt föra en kamp. Mot mig själv. För mig själv.
 
Till exempel: Jag har länge behövt ringa några telefonsamtal i jobbet, men hela tiden övertygat mig själv om att det är en bättre tidpunkt "sen". Klockan 10. Efter lunch. Imorgon bitti. Sen eftermiddag. Nästa vecka. För "sen" har jag druckit kaffe och är piggare. "Sen" är de jag ska ringa mindre upptagna. "Sen" har jag ätit lunch och har mer energi. "Sen" efter mötet är jag "socialt uppvärmd". "Sen" sitter jag på mer information. "Sen" finns det helt enkelt mycket bättre förutsättningar för att allt kommer allt gå mycket bättre.
 
Men "sen" kommer aldrig. Till slut kommer ett "för sent", eller ett "NU GENAST innan det är för sent". Inget av dem blir bra. Idag inträffade "NU GENAST"-tidpunkten och jag lyckades ringa de där jävla samtalen. Det värsta är att jag inte känner någon vidare lättnad när det väl är gjort. Istället börjar jag genast älta och ångra vad jag sa, hur jag sa det eller vad jag inte sa. Hör mina dumheter om och om igen. Egentligen tror jag på att utsätta sig för det man är rädd för för att utsläcka ångestreaktionen, men vad det gäller just det här känns det inte som att det funkar. Eftersom jag sällan känner att de här grejerna går bra, blir jag snarare bara ännu mer rädd inför nästa.
 
Jag vet knappt varför det är så svårt. Kanske är det så enkelt att jag är rädd för att misslyckas. För att inte bli omtyckt. Men det är inte förklaring nog för mig - varför är jag så hysteriskt rädd för det? Rent intellektuellt VET jag att det inte är hela världen om jag inte "lyckas" med allt. Och jag VET att man inte kan vara omtyckt av alla. Jag kan verkligen inte förklara det. Oerhört frustrerande att styras så av någonting jag inte förstår. 
 
Det går så mycket tid och energi åt sånt här. Åt att oroa mig, åt att försöka skrapa ihop mod att göra det, åt att skrapa ihop anledningar till varför jag ska göra det sen, åt att ha dåligt samvete över att inte göra det i tid, åt att bygga upp ännu mer oro, åt att till slut genomföra det, åt att efteråt älta det, åt att efteråt ångra mig och skälla på mig själv. Jag blir helt slut. 
 
Jag är fel människa på fel plats just nu. Jag hoppas att det kan förändras till att bli rätt, eller i alla fall mindre fel. Men just nu vill jag bara fly. Kommande vecka förstår jag inte hur jag ska klara av. 

Kommentarer
Postat av: Ylva

Åh, känner igen! Är en "sen"-missbrukare jag också. Tur att det finns mejl.. Men det är ju inte alltid ett alternativ :( Men jag har blivit mycket bättre på att ringa i jobbet, om än inte alls förtjust i det. Då är det ju inte jag som ringer, utan den där logopeden. Den vita rocken, verklig eller imaginär, den är åtminstone min räddning. Hoppas du hittar något knep som funkar för dig!
Kram!

2014-04-08 @ 20:54:30
URL: http://livetochharligheten.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0