nödutgången
Alltsedan jag för tio år sedan började drabbas av depressioner har självmordet ständigt funnits närvarande. I de mörkare perioderna har det varit en dröm, en fantasi, ett mycket önskvärt alternativ som jag varit väldigt nära att välja. Under ljusare stunder har det inte varit lika aktivt närvarande, men ändå funnits där, i periferin. En möjlig utväg om allt går åt helvete igen. En trygghet.
Något som bara en person har fått veta, fram tills nu, är att det inte bara funnits som ett alternativ i mitt huvud, utan att det även varit någorlunda förberett, lättillgängligt. Jag har genom åren sparat all medicin som blivit över när jag bytt sort, trappat ut eller justerat dosen. Läkarna har uppenbarligen inte haft någon som helst koll på hur mycket de skrivit ut. Det blev med tiden en ansenlig mängd piller, neuroleptika och antidepressiva, som jag haft i en låda. Min nödutgång. Min trygghet. Min vetskap om att jag relativt enkelt kan avsluta livet när det blir alldeles för svårt. En vetskap som, paradoxalt nog, flera gånger har hjälpt mig att orka lite till.
De sista åren har jag inbillat mig att jag har valt livet, men sedan har det slagit mig: har jag verkligen bestämt mig för att satsa på att leva när jag samtidigt ser till att hålla nödutgången på glänt? Egentligen inte, inte fullt ut. Efter den insikten har jag då och då funderat på att göra mig av med pillerna, men det har alltid stannat vid en tanke. Rent intellektuellt har jag velat slänga dem, men jag har mött ett så väldigt stort känslomässigt motstånd. Mildare panikkänslor har infunnit sig vid blotta tanken på att göra mig av med tryggheten. Så lådan har blivit kvar.
Jag har förut inte pratat med någon om det, då jag anat att jag bara skulle mötas av ett oförstående ”Vad fan håller du på med? Släng dem genast, annars gör jag det”, och det skulle inte hjälpa mig. Sedan träffade jag R, som jag kan prata med som med ingen annan. Jag berättade, och han varken dömde mig eller försökte tvinga mig att göra mig av med pillerna, men han fick mig ändå att inse att jag inte behöver dem. Igår gick vi till apoteket och lämnade in dem. Det var ett stort steg för mig. Det var att bestämma sig för att leva. Jag är faktiskt ganska stolt.
Något som bara en person har fått veta, fram tills nu, är att det inte bara funnits som ett alternativ i mitt huvud, utan att det även varit någorlunda förberett, lättillgängligt. Jag har genom åren sparat all medicin som blivit över när jag bytt sort, trappat ut eller justerat dosen. Läkarna har uppenbarligen inte haft någon som helst koll på hur mycket de skrivit ut. Det blev med tiden en ansenlig mängd piller, neuroleptika och antidepressiva, som jag haft i en låda. Min nödutgång. Min trygghet. Min vetskap om att jag relativt enkelt kan avsluta livet när det blir alldeles för svårt. En vetskap som, paradoxalt nog, flera gånger har hjälpt mig att orka lite till.
De sista åren har jag inbillat mig att jag har valt livet, men sedan har det slagit mig: har jag verkligen bestämt mig för att satsa på att leva när jag samtidigt ser till att hålla nödutgången på glänt? Egentligen inte, inte fullt ut. Efter den insikten har jag då och då funderat på att göra mig av med pillerna, men det har alltid stannat vid en tanke. Rent intellektuellt har jag velat slänga dem, men jag har mött ett så väldigt stort känslomässigt motstånd. Mildare panikkänslor har infunnit sig vid blotta tanken på att göra mig av med tryggheten. Så lådan har blivit kvar.
Jag har förut inte pratat med någon om det, då jag anat att jag bara skulle mötas av ett oförstående ”Vad fan håller du på med? Släng dem genast, annars gör jag det”, och det skulle inte hjälpa mig. Sedan träffade jag R, som jag kan prata med som med ingen annan. Jag berättade, och han varken dömde mig eller försökte tvinga mig att göra mig av med pillerna, men han fick mig ändå att inse att jag inte behöver dem. Igår gick vi till apoteket och lämnade in dem. Det var ett stort steg för mig. Det var att bestämma sig för att leva. Jag är faktiskt ganska stolt.
skratt.
För att väga upp gnället litegrann så kan jag säga att dagarna innan idag har jag skrattat mer än någonsin förut. Jag tycker om att skratta.
gnäll.
Idag är en sån där dag då jag går runt och är bitter över hyperhidrosen och tycker synd om mig själv. Den är värre än på länge nu eftersom det gått lång tid sedan senaste botoxningen (som var i januari) och så har det blivit varmt... Jag hade en tid på svettmottagningen bokad, men härligt nog lyckades jag klanta till det. Glömde att ta ledigt från jobbet i tid, så jag var tvungen att avboka. Det betyder att jag kan få en ny tid allra tidigast i juni... Smart brud.
I min bitterhet bestämde jag mig för att kika i affärer för att unna mig några fina ”svettsäkra” vårkläder... Det förbättrade tyvärr inte mitt humör direkt. Det finns så oerhört mycket fina färgglada kläder som jag så gärna skulle vilja ha men inte kan. Istället blev det några svarta toppar som jag förmodligen kommer lämna tillbaka. Skitnervsystem.
Sedan var inte speglarna särskilt snälla mot mig heller då de tyckte att det var nödvändigt att påminna mig om att det blivit ganska mycket glass och kakor på sistone... Skitspeglar.
Skitnegativitet. Nu har jag gnällt färdigt. Om det är någon annan hyperhidrotiker som läser så vill jag tipsa om att det har startats en patientförening för oss – http://hyperhidrosforeningen.se/. Bra grej.
I min bitterhet bestämde jag mig för att kika i affärer för att unna mig några fina ”svettsäkra” vårkläder... Det förbättrade tyvärr inte mitt humör direkt. Det finns så oerhört mycket fina färgglada kläder som jag så gärna skulle vilja ha men inte kan. Istället blev det några svarta toppar som jag förmodligen kommer lämna tillbaka. Skitnervsystem.
Sedan var inte speglarna särskilt snälla mot mig heller då de tyckte att det var nödvändigt att påminna mig om att det blivit ganska mycket glass och kakor på sistone... Skitspeglar.
Skitnegativitet. Nu har jag gnällt färdigt. Om det är någon annan hyperhidrotiker som läser så vill jag tipsa om att det har startats en patientförening för oss – http://hyperhidrosforeningen.se/. Bra grej.
