outofhabit

Hade en dålig dag redan från början. På vägen hem från föreläsningen passerade jag en affär där jag inte brukar handla. Jag gick in för att lyda mina hormoner som beordrade mig att köpa glass och lösgodis. Jag köper lösgodis typ två gånger om året, bara i nödfall. Idag var en sådan dag. Det var bara en kassa öppen och när jag står mitt i kön ser jag att hen som sitter i kassan är en av dem som mobbade mig för typ femton år sedan. Min första impuls är att fly. Men det fanns ingen annan kassa och jag kunde inte gärna gå och ställa tillbaka den halvsmälta glassen. Jag får snällt stå kvar. När det är min tur vill jag så hemskt gärna verka tuff och lyckad, men så fort hen säger hej krymper jag ändå genast ihop till den blyga tolvåringen jag en gång var. Plötsligt skäms jag över min tröja, fast jag egentligen tycker om den, och ångrar att jag tog den idag. Rösten sviker mig och jag har svårt att möta hens blick. Hen ser neutral ut, jag vet inte om hen känner igen mig överhuvudtaget. Hen frågar om jag vill ha kvitto, jag säger ja tack. Jag får kvittot, jag säger tack. Hen önskar mig en trevlig dag, jag säger tack. Tack tack tack. Med darrande händer packar jag ihop min mjölk, min glass, min juice och mitt lösgodis. När jag cyklar hem är jag alldeles skakig. Fast det har gått femton år har hen fortfarade den effekten på mig. Min hjärna skäller på mig, önskar att jag inte hade krympt så. Att jag inte hade blivit så tyst och rädd. Inte hade haft den där tröjan. Inte hade gått dit just en av mina sämre dagar. Inte hade köpt såna uppenbara tröstätningsvaror. Jag vill ju bara verka lyckad. Jag vill att hen ska få intrycket av att jag har blivit "bättre" än hen. Att jag har kommit längre, blivit lyckligare. Jag vill visa hen att jag inte är den där rädda, blyga, "felaktiga", knubbiga, klumpiga och töntiga tolvåringen längre (fast jag egentligen är det...). Jag vill på något sätt få upprättelse. Allt medan hen kanske inte registrerade mig som något annat än ännu en kund. Kanske fick hen någon vag känsla av igenkännande, men inte mer än så. Förmodligen har hen ingen aning om hur illa hen har gjort mig.

 

Det är sjukt. Mobbing är sjukt.