outofhabit

Alltså. Det här med att å ena sidan försöka komma underfund med vad jag själv tycker, tänker, känner, vill, och å andra sidan inte falla för depressions- och ångestmonstrets fula knep. Det är en svår balansgång. Idag har jag varit tvungen att försöka balansera, men vet inte om jag lyckades. Kollegerna på mitt nyaste jobb skulle på after work. Jag försökte flera dagar i förväg ställa in mig på att hänga med, eftersom det i princip är kört om jag inte har riktat in mig på sådant. Men när tiden väl var inne så kände jag ändå att jag inte ville, inte hade lust, och så handlade jag utefter den känslan. Så som jag vill bli bättre på att göra. Bra så. Men. Skulle jag alltid handla efter känslan av att jag inte vill, av någon anledning, då skulle jag inte göra särskilt mycket alls. Och jag skulle missa många saker som skulle ge mig mycket, som skulle få mig att må bättre. Att missa sådana saker skulle i sin tur leda till att jag mådde sämre, blev räddare, tröttare och skulle vilja ännu mindre. En ond cirkel. Jag har en väldigt låg motivation till att göra sådant som skapar obehag. Ofta hoppar jag över sånt som jag skulle vilja göra om jag i så fall även skulle behöva gå igenom något jobbigt för att göra det. Varje gång jag avstår från saker så matar jag depressions- och ångestmonstret. Men om jag går emot mina känslor och gör något jag egentligen inte har lust med och så blir det dåligt, då matas monstret också. Däremot får det svälta när jag går emot villinte-känslorna och det blir bra. Men man kan aldrig veta hur det blir. Jag kan inte alltid följa mina känslor (när jag lyckas identifiera dem), men jag kan inte heller alltid gå emot dem. Det är så svårt.

Jag har börjat gå i gruppterapi, DBT. Under en helt sanslös tidsperiod framöver: 2 timmar/vecka i 40 veckor! Naturligtvis hanns bara en session med innan det inträffade en krock mellan yrkesliv och psykiatriliv. Det finns nackdelar med att ha sin psykvård och sitt jobb i samma byggnad...

Vi formulerar mål för terapin. Jag kom fram till att mina övergripande mål är:

• att kunna vara den jag är, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara.
• att veta vad jag känner, tycker och tänker.
• att älta och oroa mig mindre.

Så långt var det ganska lätt. Men att formulera konkreta delmål för hur jag ska komma närmare dessa övergripande mål var svårare. Det är liksom därför jag har hamnat där jag är, jag vet ju inte vad jag ska göra. Jag kan t.ex. inte ha som mål att vara mig själv i bestämda situationer, eftersom jag inte vet vem denna person är. Det är det som är mitt problem. Jag tappade bort mig själv en gång för länge länge sedan. Anpassade mig efter omgivningen in absurdum och begravde mina tankar och känslor någonstans djupt inom mig. Men någonstans måste ”jag” ju ändå finnas kvar. Någonstans under all rädsla för att inte bli omtyckt, inte passa in, inte bli uppskattad, inte uppfylla förväntningar. Under all rädsla för att göra någon illa, göra någon besviken, göra fel, vara fel, bli ensam. Ja, det är nog helt enkelt så att jag är hysteriskt rädd för att bli illa omtyckt. Egentligen ingen konstig rädsla evolutionärt sett, men varför den ska vara så stark att den präglat hela mitt liv förstår jag inte.

Mindfulness/medveten närvaro ingår i DBT, och jag tror nog att det kan hjälpa mig en del. Något delmål får handla om det. Jag skulle också vilja prova att vara/göra som jag känner för, istället för vad jag tror förväntas av mig, och iaktta vad som händer då. Men vem ska jag då vara? Vem är kvar när man tar bort det jag tror att andra vill ha? Hur gör man ens?

Det är lite skrämmande att inte veta vad som är "jag" och vad som är inbillade förväntningar och dålig imitation. Det är också obehagligt att inte veta vad som är mina känslor/tankar/åsikter och vad som är andras.

Jag vet inte ens vad som var meningen med det här inlägget.