psykisk ohälsa

Jag har den sista tiden åter känt att jag är på väg att köra slut på mig själv. Har varit trött och nerstämd de senaste veckorna, ”jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte” har börjat eka i mitt huvud allt oftare och i helgen bröt jag ihop totalt och kunde inte sluta gråta. Med min psyksköterskas ord som stöd sjukanmälde jag mig för idag och det som är kvar av veckan. För att förhoppningsvis inte gå sönder helt. Men jag skulle inte kunna säga sanningen om någon, t.ex. chefen, frågade vad för sjuk jag är. Jag är rädd för att hen ska tycka att ett skört psyke inte är en anledning till sjukanmälan. Och jag är rädd för att skada mina chanser att få mer jobb i framtiden. Tragiskt.

 

Mitt agerande är tyvärr en del i det allmänna förtigandet och tabubeläggandet av psykisk ohälsa. Jag önskar att jag vore stark nog att stå upp för mig själv och min skörhet och vara öppen med mina svårigheter, som en del i att bryta tabut. Men i problematiken ingår det liksom att man inte är särskilt stark...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0