psykiatrin.....
Jag blir tokig. I december fick jag en tid till min psykiater. Jag kunde inte den tiden, så jag ringde för att boka om den samt be om förnyade recept på mina mediciner. Receptionisten kunde inte boka om mig för hon visste inte när läkaren skulle jobba, så hon behövde fråga läkaren om detta först. Och så skulle hon framföra att jag behöver nya recept. En vecka senare har ingen hört av sig och jag har bara fått recept utskrivet för en av mina två mediciner. Jag ringer upp igen och receptionisten låter förvånad och säger att läkaren sagt att hon skulle ringa mig för att diskutera när vi ska ses. Hon ska åter framföra att jag vill ha en ny tid, samt recept även på min andra medicin. Två veckor går, och jag har varken fått något samtal eller något recept. Jag börjar bli nojig eftersom medicinen tar slut snart. Ringer upp igen. Receptionisten låter ännu mer förvånad och lite upprörd över situationen. Säger att läkaren sagt att hon försökt ringa mig, samt sagt något mystiskt om att den medicin jag har fått recept på ”ska ersätta den andra”, trots att jag är ordinerad båda och vi kom överens om att inte ändra något i medicineringen för tillfället. När läkaren kommer nästa gång ska receptionisten ”sitta i läkarens rum tills hon har fixat detta”. Det var imorse, och jag har fortfarande inte hört något eller fått något recept. Jag har medicin för typ två dagar till. Det känns inte särskilt bra. Jag vill inte ägna tid och energi åt det här. Men jag vill inte heller plötsligt stå utan medicin, jag är tillräckligt skör som det är just nu. Jag blir så less ibland...
ett steg närmare NP-utredning
Livet, denna underliga tingest. Upp och ner, upp och ner, sällan planmark.
För någon vecka sen beslutade sig psykiatern för att skicka en remiss till neuropsykiatrisk utredning. Jag kastas sedan dess mellan ytterligheterna. Ibland när jag trasslar in mig i något pga. min dysfunktion, eller läser något som en person med ADD eller Asperger skrivit, går det som en ilning genom min mage, upp till min hals, där den stannar som en klump. Då kan jag inte bli utredd fort nog, eftersom jag är övertygad om att jag äntligen funnit min förklaring. Förklaringen till mina koncentrations-, minnes-, spatiala och sociala svårigheter, tröttheten, trögheten, självkänslan, depressionerna, ångesten, oron, och allt mystiskt jag tänkte och gjorde under barndomen. Allt det där som har varit problem för mig så länge, som jag har så svårt att acceptera, som jag sökt frenetiskt efter en förklaring till.
Andra gånger, när jag fungerar bra och inte trasslar in mig i någonting, eller när jag hör någon ”normal” person berätta om svårigheter liknande mina, då mår jag lite illa och undrar vad fan jag håller på med - vad har jag satt igång egentligen? Mina svårigheter är nog inte större eller annorlunda än någon annans, det är bara jag som är så känslig och överdriver och tror att jag är så jäkla speciell...
Jag är väl medveten om att det sista mycket väl kan vara sant. Inom vissa områden är jag i och för sig säker på att jag har större svårigheter än gemene man, rent objektivt sett, framför allt tröttheten (som nu hålls stången med medicin), depressiviteten, de sociala svårigheterna och oron. De två sistnämnda minns jag dessutom från det att jag var mycket liten, så det är ingen konstruktion. Men i övrigt - hur ska jag kunna veta vad andra känner, och hur det jag känner ser ut i relation till det de känner? Ingen vet någonsin hur någon annan känner, tänker och uppfattar världen.
Men. Något psykiatern faktiskt påpekade, och som jag insåg var sant: kärnan i det hela är egentligen inte vad som är normalt och vad som är sjukt, kärnan är hur jag känner. Känner jag att det är ett problem som påverkar mig dagligdags, då är det ett problem för mig. Ett problem som skulle behöva åtgärdas på något sätt för att jag ska må bättre, oavsett om det handlar om diagnos, medicin, terapi eller om acceptans av ett tillstånd inom normalvariationen. Jag har inte lyckats själv på 25 år, så jag behöver hjälp. En utredning skulle vara till stor hjälp för mig, oavsett vad den kommer fram till. Kommer den fram till att jag har ADD eller Aspergers, då kan jag sluta grubbla över det och komma vidare. Just Aspergers har jag grubblat över sedan jag var 12. Min bror hade just börjat jobba med barn med Aspergers och kom hem och berättade om hur de funkade. Jag minns hur jag blev alldeles kall inuti, mådde illa och var tvungen att gå därifrån för det blev så jobbigt - han beskrev ju mig!
Kommer utredningen istället fram till att mina problem ligger inom normalvariationen, så får det i princip samma resultat: jag slipper grubbla mer. Det skulle vara en hjälp i att acceptera att jag funkar såhär, och att därmed försöka göra det bästa av det.
Något annat psykiatern tog i beaktande var det faktum att jag har lärt mig väldigt mycket genom åren om hur man ska bete sig i olika situationer, och att skenet därför kan bedra. En stor orsak till att jag inte blev remitterad vidare till NP-utredning förra våren var att den psykologen inte tyckte att jag betedde mig misstänkt ”vid en observation i rummet” - och det var psykiatern kritisk mot. Jag har ju spenderat hundratals timmar hos olika professionella med att sitta och prata om mig själv - jag kan det. Jag ha lärt mig hur man ska göra. Därför kan det också kännas lite jobbigt när folk ifrågasätter att jag har problem - jag anstränger mig ju som fan för att dölja mina svårigheter. Jag är inte dum, jag vet hur jag ska bete mig (oftast). Jag har tänkt, observerat, provat och räknat ut. Det var en teori psykiatern hade för att förklara min trötthet - dels att det hela tiden krävs så mycket tankeverksamhet av mig, eftersom mycket få saker går på automatik, och dels koncentrationen: att jag hela tiden måste anstränga mig för att hålla fokus och inte glida iväg i tankarna. Konstant ansträngning. Inte konstigt att egentid alltid har varit så oerhört viktigt för mig, för då behöver jag inte anstränga mig så jävligt. Inte konstigt att jag varit trött.
Idag har jag trasslat in mig i något igen. Jag är förkyld och tänkte på att det här med att smitta ner mina förskolebarn inte är någon bra idé, så jag stannade hemma. Ringde chefen för att sjukanmäla mig, och fick veta att jag varit uppe på ett möte hon haft med någon människa mer centralt på företaget, för att jag har så hög sjukfrånvaro. Upp till 5 ggr/år är ”okej” - jag hade 8 hittills. 9 med idag. Det innebär att jag hädanefter måste lämna läkarintyg redan första sjukdagen - inte efter en vecka som är normalt. Sjukt jobbigt. Men egentligen inte mer än rätt - flera gånger har jag känt att jag nog hade kunnat jobba egentligen, men ändå inte fixat att ta mig iväg. Men sedan har det ju också blivit mer migrän än vad jag haft tidigare - och hur fasen ska jag lyckas fixa ett läkarintyg en dag då jag har migrän? Då kan jag ju knappt kravla mig till toaletten. Fan. Känns jävligt jobbigt, om än lite välförtjänt. Men det har inte varit lätt, det har varit jävligt tuffa nio månader. Och den problematik som föranledde NP-utredning har en mycket stor del i att det varit tufft. Det är en bra arbetsplats, underbara ungar, bra kollegor, vettig chef - problemet ligger i mig och min hjärna. Ibland förstår jag verkligen inte hur det ska hålla i längden.
Hehe, vilken roman det blev idag. Är det överhuvudtaget någon som läser?
det ständiga sökandet
Många känslor och funderingar snurrar runt inom mig nu. Jag var hos en ny psykiater häromdagen, den sjunde i ordningen. Samtalet blev inte vad någon av oss hade förväntat sig. Hon hade uppfattat att vi skulle ha ett litet samtal kring mina mediciner, och att husläkaren sedan helt enkelt skulle fortsätta med ansvaret för dem. Jag hade tänkt mig att gå därifrån med ett löfte om att jag skulle ha en psykiater som tar ansvar för medicineringen. Istället slutade det med att vi knappt pratade om medicineringen alls, utan bara om mig och mitt liv och att hon fick misstankar om att jag har Aspergers och/eller ADD. Detta beroende på vad jag berättade och på att jag faktiskt fick höga poäng för både Aspergers och ADD på screeningen som gjordes för 1,5 år sedan. Och också på hur jag betedde mig, antar jag. Jag ska tillbaka för vidare samtal och testning för att se om jag ska vidare till en riktig utredning. Jag kände mig alldeles snurrig efteråt. Jag har ju i perioder varit övertygad om att jag har Aspergers, om än en relativt mild variant, och försökt få till en närmare utredning. Den psykolog jag hade kontakt med då tyckte dock inte att det var nödvändigt, och jag började väl acceptera att mina misstankar bara skulle få fortsätta vara misstankar. Men eftersom jag alltid känt att det är något som är fel med mig, och ständigt sökt efter en förklaring, så slutade det inte där. På sistone har jag istället börjat lura på ADD, efter att jag råkade halka in på ett ADD-forum där det kändes som att folk beskrev mig och mitt liv.
Det är lustigt hur jag alltid söker efter en diagnos som förklaring till varför jag är som jag är. Varför kan jag inte bara acceptera att jag är som jag är? Men nej, jag känner ett behov efter en förklaring till varför jag fungerar som jag gör, varför det har blivit såhär. Varför så mycket är så svårt och varför jag har mått så dåligt och haft såna problem med mig själv. Sedan spelar förstås mitt allmänna behov av att förstå allt in också. Samt den eventuella möjligheten att faktiskt kanske kunna få hjälp med det som är knasigt.
Hon var mest inne på Aspergers, och det rev ju upp mina gamla misstankar förstås. Vissa saker tycker jag dock inte stämmer riktigt med vad jag tidigare läst, och det sa jag till henne. Då menade hon att den allra mesta forskningen kring Aspergers är gjord på killar, och att det kan se annorlunda ut för tjejer. Så jag googlade på Aspergers hos tjejer, och kände genast igen mig ännu mer, typ i den här sammanställningen.
Snurr snurr i huvudet.
nödutgången
Något som bara en person har fått veta, fram tills nu, är att det inte bara funnits som ett alternativ i mitt huvud, utan att det även varit någorlunda förberett, lättillgängligt. Jag har genom åren sparat all medicin som blivit över när jag bytt sort, trappat ut eller justerat dosen. Läkarna har uppenbarligen inte haft någon som helst koll på hur mycket de skrivit ut. Det blev med tiden en ansenlig mängd piller, neuroleptika och antidepressiva, som jag haft i en låda. Min nödutgång. Min trygghet. Min vetskap om att jag relativt enkelt kan avsluta livet när det blir alldeles för svårt. En vetskap som, paradoxalt nog, flera gånger har hjälpt mig att orka lite till.
De sista åren har jag inbillat mig att jag har valt livet, men sedan har det slagit mig: har jag verkligen bestämt mig för att satsa på att leva när jag samtidigt ser till att hålla nödutgången på glänt? Egentligen inte, inte fullt ut. Efter den insikten har jag då och då funderat på att göra mig av med pillerna, men det har alltid stannat vid en tanke. Rent intellektuellt har jag velat slänga dem, men jag har mött ett så väldigt stort känslomässigt motstånd. Mildare panikkänslor har infunnit sig vid blotta tanken på att göra mig av med tryggheten. Så lådan har blivit kvar.
Jag har förut inte pratat med någon om det, då jag anat att jag bara skulle mötas av ett oförstående ”Vad fan håller du på med? Släng dem genast, annars gör jag det”, och det skulle inte hjälpa mig. Sedan träffade jag R, som jag kan prata med som med ingen annan. Jag berättade, och han varken dömde mig eller försökte tvinga mig att göra mig av med pillerna, men han fick mig ändå att inse att jag inte behöver dem. Igår gick vi till apoteket och lämnade in dem. Det var ett stort steg för mig. Det var att bestämma sig för att leva. Jag är faktiskt ganska stolt.
tittut
På sistone har jag blivit medveten om, och väldigt besvärad av, att jag ofta inte vet vad jag känner och tycker. Jag har alltså absolut ingen som helst aning. Oerhört obehagligt. Idag insåg jag att det nog beror på att jag trängt undan så mycket känslor att jag nu till slut gör det automatiskt, undermedvetet. Så att jag inte själv märker att jag tränger bort dem, utan de finns bara inte.
Jag vill inte göra så. Jag vill känna. Därför känns det faktiskt bra att gråta. Jag ska gräva fram mina känslor igen. De måste finnas någonstans där under alla lager av masker...
kälvsjänslan
Jag kommer hur som helst in i jobbet mer för varje dag. Under veckan som var grät jag faktiskt inte på tåget hem en endaste gång. Det är positivt. Positivt är också att självkänslekursen har satt igång. Det känns väldigt skönt att veta att jag kommer att träffa den här gruppen trevliga människor varje tisdag i ytterligare tio veckor framöver. Jag känner mig relativt trygg bland dem, och har bestämt mig för att vara hundra procent ärlig under våra träffar. Lägga bort alla jävla masker.
En uppgift var att sätta upp mål för vad jag vill få ut av den här kursen. Efter en analys av mina problembeteenden kom jag fram till följande, sorterat i stigande svårighetsgrad. Jag vill:
- Le mot dem jag möter.
- Sluta kritisera mig själv på ett okonstruktivt sätt.
- Fokusera på det som är bra med mig.
- Sluta älta och övertolka saker.
- Vara närvarande i nuet.
- Våga fråga när jag inte förstår.
- Ta initiativ till samtal med kolleger.
- Veta vad jag känner.
- Veta vad jag tycker.
- Bara göra sådant som jag vill – våga säga nej.
- Veta vem jag är.
- Vara den jag är.
- Acceptera den jag är.
- Uppskatta den jag är.
vem är jag?
Ett fenomen uppträder ofta när det närmar sig män (som inte är typ kompisar, kompisars pojkvänner eller 40 år äldre) och jag är singel: en särskild del av Lisa slås på. Tyck om mig-delen. Jag känner ganska lätt av hur (jag tror att) de vill att jag ska vara, och jag blir då automatiskt så. Det har även hänt i förhållanden, att jag har tappat bort mig själv och istället varit någon jag trott behagar pojkvännen mer. Förresten händer det nog i andra delar av livet också, att jag försöker anpassa mig efter vad jag tror att de omkring mig vill ha. Jag har nog tappat bort mig själv till stor del, vet inte riktigt vem/vad som är jag. Nej, jag vet faktiskt inte hur jag är när jag är mig själv.
Det är ganska skrämmande. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem det är som bor innanför min hud. Det känns som att jag har ett gäng olika masker som jag sätter utanpå ett formlöst ansikte.
Inte undra på att jag är jävligt osäker när jag hamnar i nya situationer, som nu när jag har börjat jobba. Jag vet inte vem de vill att jag ska vara, även om jag har aningar om det (och det är någon jag inte lyckas vara). Jag kan inte heller vara mig själv eftersom jag inte vet vem det är. Vem ska jag då vara?
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att vara singel ett bra jävla tag, och försöka hitta mig själv under den tiden. Försöka hitta Lisa som hon är när hon inte har en man att försöka bli omtyckt av. Jobbet och resten av världen kommer förstås ändå finnas kvar att försöka bli omtyckt av, men jag skalar av en liten bit i alla fall. Jag har bestämt mig för detta två gånger tidigare, och då har det inte hållit särskilt länge. Eftersom Lagen om alltings jävlighet gäller, och man bara hittar när man inte letar.
Men nu ska jag hitta mig själv först, innan jag hittar någon annan. Hur lång tid det än kan tänkas ta.
Jag vill lära känna Lisa.
hjärnbrist
Jag förstår inte varför det är såhär. Jag kan tänka mig tre orsaker: efterreaktion på stress (efter hösten -10 då, eftersom det var då det började), depressionssymtom (men i övrigt mår jag väl typ okej, så det borde det inte vara?) eller hjärntumör. Heh. Eller möjligen att medicinerna har pajat något. Biverkning av nya medicinerna är det inte i alla fall, eftersom det här startade när jag fortfarande åt den förra. Osäkerhet och nervositet kan man ju tänka sig spelar in också, men samtidigt har jag varit såhär ickefungerande även dagar då jag verkligen inte haft något att oroa mig över... Jag förstår inte. Skithjärna.
Jag hoppas innerligt att jag fungerar bättre imorgon...
obehag
Det är flera saker som känns fel. Framför allt känner jag mig hemskt trögtänkt. Det går oerhört långsamt för mig att "processa" och förstå sådant jag ser, hör och läser. Jag känner mig väldigt enfaldig, på så sätt att jag har jättesvårt att se olika sidor av situationer. Jag ser en sida och fastnar på den, kan inte riktigt tänka ett steg längre än det första. Väldigt enkelspårigt. Jag har svårt att i tankarna gå in djupare på någonting och går ofta vilse i tankeleden. Jag minns inte var en tanke började och tappar lätt tråden.
Minnet är också sämre än någonsin förut. Häromdagen hände det flera gånger att jag mindes brottstycken av samtal, men jag kunde inte minnas vem jag hade pratat med och inte heller riktigt om vad, trots att det skett dagen innan. Väldigt obehagligt. Jag glömmer hela tiden bort vad folk berättar och känner mig hemskt otrevlig och nonchalant. En dålig vän. Ibland får jag en känsla av att flyta omkring i ett ingenting, utan ett "innan" och ett "efter". Bara ett "nu", som jag i och för sig sällan heller befinner mig i. Jag glider ofta iväg. Även mitt under intressanta samtal kan jag komma på mig själv med att vara någon helt annanstans. Känns jävligt otrevligt det med.
Andra obehagliga förändringar har med talet att göra. Jag talar otydligt, sluddrar nästan ibland, och måste anstränga mig för att artikulera. Om jag inte planerar vad jag ska säga innan jag börjar säga det så blir det oftast ganska osammanhängande. Jag tappar ord och ofta kommer det ut andra ord än vad jag tänkt mig, och bokstäver kastas om. Vanligt är också en upplevelse av en väldigt obehaglig tomhet i huvudet. Jag kan då inte komma på någonting att säga överhuvudtaget, det står bara totalt still.
Jag har aldrig varit direkt snabbtänkt eller vältalig, men det här är något annat, något nytt. Något som gör mig väldigt bekymrad.
Jag har nämnt det för psykoterapeuten, men hon tar det inte på särskilt stort allvar och menar att mindfulness skulle lösa det (och ja ja, jag ska sätta igång med det igen). Jag funderar på att ta upp det med psykiatern, men hans lösning på allt är ju alltid att höja medicineringen, vilket jag inte har någon lust med.
Jag vet inte. Det är obehagligt och jag är lite rädd. Trivs inte alls.
tår
Tårarna har lurat under min ansiktsmask hela dagen. Ikväll fick de äntligen rulla fram. Men det är inte som det låter, det är inte bara "dåliga" tårar. Det är tårar gjorda av allt möjligt: oro, sorg, glädje, ånger, saknad, kärlek... Det är så mycket som händer nu.
vemod
Julaftonskvällarna har givit upphov till många tårar. Jag har alltid älskat julen, framför allt förberedelserna – julgodisbakandet, julsångerna, julpyntandet. Jag brukade verkligen frossa i allt som hade med jul att göra. Men sedan på julaftonskvällen – när Kalle Anka var beskådat, skinkan äten, Karl-Bertil Jonsson beundrad, klapparna uppslitna och det var dags att gå och lägga sig – då brukade jag känna en så stor tomhet. Jag blev väldigt ledsen. Jag skriver ”blev”, eftersom jag inte känner riktigt lika starkt längre. Men jag hinner inte heller ladda upp på samma sätt nuförtiden, vilket i sig är väldigt tråkigt.
Men det är inte bara julen. Allt jag ser fram emot lämnar mig med en stor tomhet efteråt. Jag kom just hem från England där jag varit med fina E, framför allt för att se en konsert med min absoluta favoritartist. Vi gjorde dock annat trevligt också, som att kika på djur av alla de slag – fiskar (blev kär i rörålarna), pingviner, dinosaurier (blev kär i en liten snel dinosaurie som jag inte minns vad den hette :( ) och ekorrar (en bet mig i fingret!). Bra helg helt enkelt, som jag sett fram emot ett tag. På flyget hem hade jag en klump i magen. En klump av tomhet. Plötsligt sitter jag hemma igen, och det är nästan som att det inte har hänt. Så konstigt. Att jag har svårt för förändringar spelar förstås också in i ledsenheten, att ställa om mig till andra förhållanden tar lång tid...
Trots de jobbiga känslor det medför har jag insett att jag måste ha saker att se fram emot. Under en period i höstas kändes det som att jag inte hade något att se fram emot, någonsin. Det var helt vidrigt tungt. Men samtidigt är jag rädd för att se fram emot saker, eftersom jag då kan bli så hemskt besviken. Men det är ett annat problem.
Helt busiga.
(Bild snoddad härifrån.)
gelé
Jag tolkar allt som alla gör som att det har en mening. Går det att tolka till min nackdel så gör jag dessvärre det också. Det skär i mig. Jag är gelé och andras handlingar, blickar, ord, tystnader är vassa knivar. Samtidigt är jag medveten om att det inte alltid behöver ha funnits en negativ mening, eller inte ens någon mening alls, i det som jag förvandlat till skarpa eggar. Jag är så känslig. Jag står under ständig attack av slipade klingor som jag inte ens vet om de finns. Men de skär lika djupt ändå.
Jag är gelé. Hudlös. Smälter ihop med omgivningen, vet inte längre vad som är jag. Jag vet inte var mina gränser går. Jag vet inte vem jag är.
att tro på sig själv
Jag har aldrig haft någon fantastisk självkänsla/självförtroende, alltid varit en väldigt osäker liten figur, men på sistone har det ändå dykt rejält neråt jämfört med hur det varit de sista åren. Inte bara när det gäller jobb och prestationer, utan vad det gäller... allt. Mig. Eller, när jag är ensam hemma kan jag ibland känna mig lite bra. Men så fort jag kommer ut bland folk ser jag bara hur mycket bättre alla är, på det mesta. Alla är dock inte bättre på allt, men alla är bättre än mig i ett flertal avseenden. Och det är bara det jag ser.
Jag försöker verkligen jobba med att förbättra det här, tro mer på mig själv, tycka om mig mer, för egentligen borde jag väl inte kunna vara SÅ dålig på nästan allt? Logiskt sett borde jag ju på något sätt ha någon sida som väger upp för lite av det dåliga. Det gäller bara att hitta den sidan. Det är tyvärr hemskt svårt, för ju mindre jag tror på mig själv, desto sämre blir jag ju på allting, osv. Ond cirkel.
Men, jag vet egentligen hur jag ska tänka för att försöka förbättra läget:
- Sluta jämföra mig med andra. Att andra fungerar annorlunda än mig behöver faktiskt inte betyda att mitt sätt är fel, utan bara att det är – annorlunda.
- Fokusera på mina bra egenskaper. De finns faktiskt.
- Jag är jag, med alla mina fel och brister. Men ingen kan vara jag bättre än vad jag kan.
- De som jag tycker verkar vara så bra på allt, har förmodligen också brister de tycker illa om.
Jag måste bara lyckas införliva (haha, jag ville skriva ”implementera”. uppsatsspråkskadad.) dessa nya tankemönster i de gamla rigida rutinmässiga tankebanorna. Studenthälsan och föreningen Balans håller självkänslekurser. Antagligen andra också. Jag ska nog anmäla mig till någon sådan. Jag ska också ta upp mindfulnessandet igen, på inrådan av terapeuten.
För något måste förändras. Det funkar inte som det är nu, det är som sagt en ond cirkel. Ingenting kan bli bättre så länge jag bara ser allt som är dåligt. Som en praktikhandledare en gång gulligt nog sa till mig: ”Du måste tro mer på dig själv, annars har du ingen chans”.
OBS att detta inte är något försök att fiska kommentarer om hur himla bra jag är, etc. Det är bara tankar som varit en stor del av mitt liv på sistone.
