outofhabit

Många känslor och funderingar snurrar runt inom mig nu. Jag var hos en ny psykiater häromdagen, den sjunde i ordningen. Samtalet blev inte vad någon av oss hade förväntat sig. Hon hade uppfattat att vi skulle ha ett litet samtal kring mina mediciner, och att husläkaren sedan helt enkelt skulle fortsätta med ansvaret för dem. Jag hade tänkt mig att gå därifrån med ett löfte om att jag skulle ha en psykiater som tar ansvar för medicineringen. Istället slutade det med att vi knappt pratade om medicineringen alls, utan bara om mig och mitt liv och att hon fick misstankar om att jag har Aspergers och/eller ADD. Detta beroende på vad jag berättade och på att jag faktiskt fick höga poäng för både Aspergers och ADD på screeningen som gjordes för 1,5 år sedan. Och också på hur jag betedde mig, antar jag. Jag ska tillbaka för vidare samtal och testning för att se om jag ska vidare till en riktig utredning. Jag kände mig alldeles snurrig efteråt. Jag har ju i perioder varit övertygad om att jag har Aspergers, om än en relativt mild variant, och försökt få till en närmare utredning. Den psykolog jag hade kontakt med då tyckte dock inte att det var nödvändigt, och jag började väl acceptera att mina misstankar bara skulle få fortsätta vara misstankar. Men eftersom jag alltid känt att det är något som är fel med mig, och ständigt sökt efter en förklaring, så slutade det inte där. På sistone har jag istället börjat lura på ADD, efter att jag råkade halka in på ett ADD-forum där det kändes som att folk beskrev mig och mitt liv.

Det är lustigt hur jag alltid söker efter en diagnos som förklaring till varför jag är som jag är. Varför kan jag inte bara acceptera att jag är som jag är? Men nej, jag känner ett behov efter en förklaring till varför jag fungerar som jag gör, varför det har blivit såhär. Varför så mycket är så svårt och varför jag har mått så dåligt och haft såna problem med mig själv. Sedan spelar förstås mitt allmänna behov av att förstå allt in också. Samt den eventuella möjligheten att faktiskt kanske kunna få hjälp med det som är knasigt.

Hon var mest inne på Aspergers, och det rev ju upp mina gamla misstankar förstås. Vissa saker tycker jag dock inte stämmer riktigt med vad jag tidigare läst, och det sa jag till henne. Då menade hon att den allra mesta forskningen kring Aspergers är gjord på killar, och att det kan se annorlunda ut för tjejer. Så jag googlade på Aspergers hos tjejer, och kände genast igen mig ännu mer, typ i den här sammanställningen.

Snurr snurr i huvudet.