outofhabit

Följande skrev jag framför allt för min egen skull, för att sammanfatta min historia och försöka förklara den för mig själv. Men jag har märkt att det har sina fördelar med att skriva för bloggen, för då måste man försöka formulera sig förståeligt. Jag trodde dock att det skulle bli mycket kortare. Jag anar att det inte finns en jävel som har intresse eller ork för att läsa det, men tänker att det inte heller skadar att lägga upp det, så jag gör helt enkelt det ändå.

Som barn var jag en duktig flicka. Jag var tyst, snäll, flitig och omtänksam. Jag var alltid mån om att inte vara till besvär, aldrig visa att något är jobbigt, alltid försöka klara av saker själv, alltid försöka vara som jag uppfattat att man ”ska” vara. Det pågick mycket jobbigt inom mig, men jag var alltså oerhört noga med att det inte skulle synas utåt. Av någon anledning. Jag tror att jag var väldigt skicklig på att dölja det, så mitt liv rullade på utan att någon i omgivningen märkte att det var något särskilt på tok. Under tiden tampades jag i tysthet med enorm oro, tvångstankar, känslighet, paranoia, extrem blyghet, dissociativa symtom, svårigheter med förändringar, mobbing och en ständig känsla av att vara annorlunda, inte höra till, vara fel. Det enda som tydligt kunde märkas utifrån var min ensamhet, men inte hur mycket jag led av den.

Jag har dock, tack och lov, alltid haft lätt för mig i skolan. Jag lärde mig läsa på egen hand vid typ 4 års ålder, och på ungefär samma sätt fortsatte det under låg- och mellanstadiet. Allt rullade på. Det blev svårare under högstadiet, även om jag skrapade ihop bra betyg. Framför allt fick jag svårare att koncentrera mig och minnas, och jag var väldigt trött. Jag hade svårt att hålla mig vaken under lektionerna, men man fann ingen riktig orsak till tröttheten. Man antog nog att det var allmän tonårströtthet. Nu i efterhand funderar jag på om det kan ha varit så att min energi helt enkelt började ta slut. Jag hade levt under långvarig stress då jag länge kämpat för att hålla mina inre knepigheter i schack, och förmodligen hade mitt stresshanteringssystem börjat gå på knäna. Till slut, vid skiftet från högstadium till gymnasium, hamnade jag i en depression. Kanske som en försvarsmekanism? Kanske är det en anledning till att depressioner inte gallrats ut under evolutionen - att det är en sund reaktion på ett leverne som individen är dåligt anpassad till, att det är en reaktion som får en att dra sig tillbaka från stressen för att kunna återhämta sig. Tyvärr är det inte en så effektiv reaktion när både omgivningen och ens sätt att hantera den fortsätter att vara desamma.

Som 16-åring fick jag ingen hjälp att förändra vare sig omgivningen eller mitt sätt att hantera den. Jag fick bara medicin (SSRI), som hjälpte mig att fortsätta köra på i gamla spår. Vad blev det för återhämtning? En period försökte man med KBT mot mina sociala svårigheter, men det var inte så lyckat. Dels mådde jag för dåligt för att kunna ta det till mig, och dels tror jag inte att det riktigt adresserade mitt huvudproblem. Mitt problem var inte i grunden att jag var rädd för sociala situationer, mitt problem var snarare att jag inte visste hur jag skulle bete mig i dessa och att det tog väldigt mycket energi av mig.

Jag åt medicinen under en längre period, men blev aldrig riktigt ”bra”. Jag hade bland annat kvar passiva självmordstankar när psykiatern tyckte att det var dags att sluta medicinera eftersom jag inte uppvisat någon förbättring på länge. Jag fick veta att det nog var såhär jag fungerade och att jag fick lära mig leva med det. Lära mig leva med att jag inte ville leva.