Min psykhistoria 2
Efter ett halvår som medicinfri, men med stödsamtal hos sjuksköterska, kraschade jag igen, och fick börja med en annan medicin (SNRI). Den hjälpte faktiskt, jag blev av med självmordstankarna och fick en helt annan syn på livet. Det var helt fantastiskt. Men ju bättre jag mådde, desto tröttare blev jag. Det utvecklades till en helt sanslös trötthet som var väldigt handikappande. Jag kunde sova hur mycket som helst, hade svårt att hålla mig vaken under föreläsningar, var tvungen att sova i rasterna, orkade inte umgås med vänner efter föreläsningarna då jag var tvungen att gå hem och sova. Jag mådde bra psykiskt i grund, men tröttheten och det handikapp den medförde tärde ordentligt på mig. Jag åt medicinen i ett par år, var medicinfri ett halvår, sjönk igen, började äta en ny medicin (också SNRI). Fortfarande lika trött. Gjorde en sömnutredning som inte visade något konstigt, och den läkaren menade att jag fortfarande var deprimerad och att tröttheten berodde på det. Jag försökte förklara att den här extrema tröttheten börjat just när jag börjat må bra, och att de depressionssymtom hon såg berodde på tröttheten och inte tvärtom. Men det blev en remiss till psykiatrin, igen.
På ungvuxenpsykiatrin gjordes en screening där jag fick höga värden på neuropsykiatriska tester, men efter en ”observation i rummet” av en oerfaren PTP-psykolog avskrevs misstankarna om NPF. Vad jag i efterhand önskar att jag tog upp då är det faktum att i en sådan situation vet jag ju precis hur jag ska bete mig, så en observation i rummet säger inte särskilt mycket. Jag kan ju bete mig hemskt normalt när jag vet hur ”normalt” yttrar sig och det är en förutsägbar situation.
Jag fick i alla fall en ny medicin (NDRI) som faktiskt tog bort en stor del av tröttheten. Plötsligt kunde jag vara vaken en hel dag utan att behöva sova en stund. Helt otroligt. Dessvärre fick jag även en sanslös ångest, pga. vilken jag så småningom fick lägga till en SSRI också. Under den här perioden gick jag i psykoterapi hos en terapeut som inte riktigt kändes rätt, men jag kände att jag skulle vara tacksam för att få någonting överhuvudtaget. Terapeuten fick misstankar om NPF, påtalade det för psykiatrin och fick till svar att det redan gjorts en screeening. Punkt slut.
Jag blev för gammal för ungvuxenpsykiatrin, men bönade och bad om att inte bli utelämnad till bara primärvården igen. Blev ändå avslutad och hänvisad till husläkaren. Som förstås inte ville ta i min situation med tång och hänvisade mig till att göra en egenremiss till vuxenpsykiatrin. Fick ett mycket svalt bemötande där, men fick på nåder ett besök hos en psykiater. Psykiatern däremot blev upprörd och tyckte att det var självklart att jag skulle ha kontakt med psykiatrin, och fick även hon snart misstankar om NPF. Efter några långa samtal förkastade hon den screening som gjorts och skrev en remiss för NP-utredning, tillsammans med en remiss till vuxenpsyk. På vuxenpsyk har jag nu gått i ett drygt år utan att träffa en läkare. Jag har dock haft en stödkontakt med världens bästa sjuksköterska, som till min stora sorg slutade i somras. Fick nu en ny kontakt, med en kurator, som efter 30 minuters samtal frågade ”har någon tagit upp det här med NPF?”. Hade jag mått bra den dagen hade jag nog börjat fnissa.
