vankelmod

Under våren har en insikt vuxit fram i mig. Eller, den har vuxit ganska länge, men under våren blev den så pass stark att den ledde till ett beslut. Jag byter bana. Jag skiter i att jag har en lång utbildning och att jag därför “borde” jobba med det. Jag har insett att det enda jag “borde” är att göra något jag vill göra, något jag trivs med. Något som inte får mig att känna mig konstant otillräcklig och misslyckad.

 

Jag tog beslutet, läste in en kurs på komvux och sökte den utbildning jag bestämt mig för (är tillräckligt paranoid för att inte våga skriva vilken det är...), på nio ställen i landet. Reste sedan kors och tvärs i ett par veckor för att göra antagningsprov och genomgå intervjuer. Några veckors oro över att inte bli antagen följde. Blev dock antagen på alla platser jag sökte. I september börjar jag.

 

Det känns bra. Det känns rätt. Även om jag blev lite oroad av en annan insikt jag fick häromdagen. Jag insåg nämligen att jag aldrig har blivit nöjd tidigare. Jag har bytt bana flera gånger:

  • När jag var liten skulle jag bli författare (något som i och för sig sedan alltid hängt med som en utopisk dröm).
  • I högstadiet skulle jag bli inredningsarkitekt.
  • Ändrade mig vid gymnasievalet. Valde estetiska programmet med inriktning mot bild & form. Hade nog ingen vidare tanke med det förutom att jag hade fått MVG i bild. Och så spelade det säkert in att jag ville vara sådär alternativ och cool, och de som var det gick ju estetiska.
  • Ändrade mig efter en termin. Bröt ihop, hoppade av, gick hemma ett halvår. Började ettan igen, på medieprogrammet. Tanken var att till år två välja journalistik som inriktning. Eller möjligen foto. 
  • Ändrade mig vid valet till år två. Valde grafisk kommunikation. Under större delen av gymnasiet var ju min plan att inte leva så länge till att jag skulle behöva bry mig om vidare utbildning eller jobb, så därför valde jag något som var roligt för stunden. Om jag av någon anledning ändå skulle bli vuxen (vilket inte skulle ske) så ville jag i så fall försörja mig som författare och översättare eller korrekturläsare.
  • Överlevde gymnasiet, trots allt. Fortsatte sikta mot översättare genom att läsa tyska.
  • Ändrade mig efter en termin. Bläddrade i utbildningskatalogen och hittade en utbildning som bestod av ett gäng hyfsat intressanta ämnen. Tänkte nog inte så mycket på hur det faktiskt skulle vara att jobba som det utbildningen syftade till. Hade fortfarande kvar rätt mycket av känslan av att framtiden inte gällde mig. Av att jag inte skulle beröras av den.
  • Klarade, trots allt, den fyraåriga utbildningen. Började, trots allt, jobba.
  • Ändrade mig efter tre år. Ska nu påbörja en annan utbildning.

 

Är lite rädd för att det här bara ska vara ännu ett byte som sedan inte kommer att kännas rätt. Att jag strävar efter någon slags ideal som inte finns. Men jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte det.

 

Dessutom vet jag faktiskt inte vad som skulle funka annars, om det här inte funkar. Det känns lite som att det är det sista halmstrået.


arbetslös

För första gången i mitt liv är jag arbetslös, på riktigt. Dvs. om man inte räknar sommarlov eller studier. Det känns skitjobbigt. Fast egentligen är det nog inte arbetslösheten i sig som känns jobbigast, utan snarare det faktum att jag lämnar den bästa arbetsplatsen jag har varit med om. På inget annat arbete, och inte i skolan eller under andra studier heller för den delen, har jag känt mig så hemma. Så uppskattad, så accepterad, så mycket som ”en i gänget”. Jag har känt att jag kan vara mig själv, vem nu det är, i högre grad än på andra ställen. Jag har dessutom oftast känt att jag behärskar arbetet och att jag ibland till och med gör något bra. Ingen annanstans har jag haft så lätt för att prata med folk under raster, ingen annanstans har jag skrattat så mycket som där. Ingen annanstans har jag uppskattat kollegorna så mycket. Det där är arbetsplatsen för mig. Jag kan inte tänka mig något annat ställe där jag kan trivas lika bra, i alla fall inte om jag ska fortsätta inom mitt yrke. Det känns så jävla sorgligt. Jag är glad över att ha fått uppleva att det kan kännas så, men samtidigt känns det som att nu kan det bara bli sämre. Nu kommer jag vara ännu mer kräsen när det kommer till jobb, nu när jag vet hur det kan vara. Vilket i och för sig är bra, men risken är att jag aldrig blir nöjd då. Jävla skit. Jag vill ju bara vara där.

 

Den fyrkantiga pusselbiten hittade äntligen ett hål som passade utan att den behövde göra alltför mycket våld på sig själv. Men hålet var redan upptaget av en annan bit. Som verkar sitta jävligt hårt. Pusselbiten får fortsätta söka.


jag ≠ mitt yrke

För tre år sedan hade jag panik. Jag hade bara två månader kvar innan jag skulle lämna det trygga studentlivet. Bara två månader och en liten bit på examensarbetet kvar innan jag skulle ut och utöva det yrke jag förberett mig för i fyra år. Jag hade trott att jag efter allt detta pluggande skulle känna mig redo, men tvärtom: jag kände mig mindre redo än någonsin. Jag förstod inte hur jag skulle klara av yrket.

 

Men på något sätt gick det och jag har nu arbetat inom yrket i snart tre år. Och jag har nu börjat förstå att jag inte behöver klara av det. Jag har börjat förstå att jag inte behöver arbeta med det jag är utbildad för. Jag är inte fastkedjad i mitt yrke. Det gör inget att jag pluggat i fyra år för att kunna göra det jag gör, men sedan välja att inte göra det. Jag kan när som helst välja att göra något helt annat. Det är inte omöjligt att kommande två månader är de sista månaderna jag utövar det som anses vara mitt yrke.

 

När vi fick en ny kollega på mitt förra jobb körde vi en presentationsrunda. Jag lade märke till att det var många som sade ”jag heter X och jag jobbar som Y”, medan jag sade ”jag heter X och jag är Y”. Men jag sa fel, det är inte så. Jag är inte mitt yrke. Jag är jag. Och för att orka fortsätta vara jag måste jag göra något annat.

 

Det här jobbet bryter ner mig. Jag känner mig konstant otillräcklig, korkad, socialt inkompetent, underlägsen, lat, feg, rädd och allmänt misslyckad. Jag orkar inte längre känna mig så jävla dålig hela tiden. Jag orkar inte.

 

Och jag behöver inte.

 

Vilken befrielse.


baksidan av ett vikariat

Nyss hemkommen efter fest med fina fina kolleger. Nu börjar det kännas riktigt jobbigt att jag bara har två veckor kvar på det jobbet. Fem arbetsdagar. Usch, jag vill verkligen inte sluta. Jag kan inte tänka mig att det finns något annat jobb och arbetsplats inom mitt yrke som jag kan trivas lika bra på. Jag tycker så mycket om mina kolleger. Och upplägget på arbetet passar mig väldigt bra. Jävla skit att det bara är ett vikariat. Jävla skit att hon som jag vikarierar för tydligen också trivs bra och vill behålla sitt jobb. Samtidigt är jag oerhört glad och tacksam över att ha fått erfara att det kan kännas såhär. Men fan så sorgligt det känns.


konsten att misslyckas pga. rädsla för att misslyckas

Jag är så trött. Så trött på att ständigt föra en kamp. Mot mig själv. För mig själv.
 
Till exempel: Jag har länge behövt ringa några telefonsamtal i jobbet, men hela tiden övertygat mig själv om att det är en bättre tidpunkt "sen". Klockan 10. Efter lunch. Imorgon bitti. Sen eftermiddag. Nästa vecka. För "sen" har jag druckit kaffe och är piggare. "Sen" är de jag ska ringa mindre upptagna. "Sen" har jag ätit lunch och har mer energi. "Sen" efter mötet är jag "socialt uppvärmd". "Sen" sitter jag på mer information. "Sen" finns det helt enkelt mycket bättre förutsättningar för att allt kommer allt gå mycket bättre.
 
Men "sen" kommer aldrig. Till slut kommer ett "för sent", eller ett "NU GENAST innan det är för sent". Inget av dem blir bra. Idag inträffade "NU GENAST"-tidpunkten och jag lyckades ringa de där jävla samtalen. Det värsta är att jag inte känner någon vidare lättnad när det väl är gjort. Istället börjar jag genast älta och ångra vad jag sa, hur jag sa det eller vad jag inte sa. Hör mina dumheter om och om igen. Egentligen tror jag på att utsätta sig för det man är rädd för för att utsläcka ångestreaktionen, men vad det gäller just det här känns det inte som att det funkar. Eftersom jag sällan känner att de här grejerna går bra, blir jag snarare bara ännu mer rädd inför nästa.
 
Jag vet knappt varför det är så svårt. Kanske är det så enkelt att jag är rädd för att misslyckas. För att inte bli omtyckt. Men det är inte förklaring nog för mig - varför är jag så hysteriskt rädd för det? Rent intellektuellt VET jag att det inte är hela världen om jag inte "lyckas" med allt. Och jag VET att man inte kan vara omtyckt av alla. Jag kan verkligen inte förklara det. Oerhört frustrerande att styras så av någonting jag inte förstår. 
 
Det går så mycket tid och energi åt sånt här. Åt att oroa mig, åt att försöka skrapa ihop mod att göra det, åt att skrapa ihop anledningar till varför jag ska göra det sen, åt att ha dåligt samvete över att inte göra det i tid, åt att bygga upp ännu mer oro, åt att till slut genomföra det, åt att efteråt älta det, åt att efteråt ångra mig och skälla på mig själv. Jag blir helt slut. 
 
Jag är fel människa på fel plats just nu. Jag hoppas att det kan förändras till att bli rätt, eller i alla fall mindre fel. Men just nu vill jag bara fly. Kommande vecka förstår jag inte hur jag ska klara av. 

att ersättas

En jobbig grej med att sluta på jobbet är att min efterträdare kommer att se hur mycket jag misskött jobbet. Det är ju hittills ingen som har haft någon riktig insikt i vad jag har pysslat med, så jag har ju kunnat fortsätta som jag gjort. Men jag har faktiskt inte gjort mitt bästa. Alls. Det är mycket jag hade kunnat göra annorlunda, men jag har valt att inte göra så. Det är mycket jag har undvikit, förträngt, inte låtsats om, på grund av att det hade varit jobbigt att göra. Jag har för det mesta känt mig helt dränerad på energi, och bara inte orkat. Inte orkat ta initiativ, inte orkat anstränga mig, inte orkat opponera mig, inte orkat stå på mig, inte orkat kämpa, inte orkat vara envis, inte orkat gå in djupare på saker. Inte varit tillräckligt engagerad för att orka. Jag har varit uppgiven, känt att inget jag gör egentligen spelar någon roll, så varför ska jag ens försöka?

 

Min efterträdare kommer alla dumheter jag gjort, och se alla bra saker som jag inte har gjort. Och förmodligen kommer hon att göra jobbet mycket bättre än jag. Det känns förstås också jobbigt. Det blir ju ofrånkomligen så att kollegerna kommer att jämföra, och hon kommer att vinna. Kanske inte på alla områden, men de flesta. Och det här är något av det dummaste jag kan hålla på och tänka på, för egentligen är inget säkert och egentligen spelar det ingen jävla roll. Vad gör det om de tycker att hon är bättre än jag? Så länge jag inte vet om det så tar jag ju faktiskt ingen skada av det...

 

Fan vad jävla tungt det är att känna sig såhär dålig jämt. Hoppas verkligen att det dåliga mest ligger i kombinationen mellan mig och det här jobbet, och inte i mig. Känner jag mig lika usel på nästa jobb är jag inte säker på att jag vill fortsätta på den här banan.


psyksjuk

Min psyksköterska propsade på att jag skulle sjukskriva mig en vecka, för att hon var rädd att jag var på väg att gå sönder. Och det är ju jag också, men jag har inte tänkt att man kan sjukskriva sig för något sådant. Jag har istället gått och hoppats på att drabbas av en förkylning eller råka ut för en mindre olycka... Men hon menade att jag måste ta en paus, och mer eller mindre tvingade mig att lova att sjukskriva mig en vecka. Och nu är jag hemma.

 

Jag har dåligt samvete. Det känns som att jag är fejksjuk, fast jag inte är det. Det är inte accepterat att vara hemma på grund av psykiska besvär - då är man bara lat. Man kan alltid rycka upp sig och bita ihop. Och visst skulle jag kunna göra det, jag skulle rent fysiskt kunna gå till jobbet och utföra något slags arbete. Men, det skulle vara som att gå och träna fast man har en infektion. Visst går det, inte lika bra som vanligt, men det går. I bästa fall förlänger man bara sjukdomsförloppet lite. I värsta fall får man en hjärtmuskelinflammation och dör.

 

På samma sätt skulle jag kunna gå till jobbet och streta på efter bästa förmåga, men det skulle inte bli någon hög kvalitet på arbetet. I bästa fall bara vidmakthåller jag det psykiska illamåendet. I värsta fall förvärras det och leder till utmattningssyndrom, depression eller att jag gör något desperat. Den sista tiden har jag det gått åt det hållet - jag har fått tillbaka gamla självskadetankar och fantasier kring olyckor som kan råka ske. Jag har tappat mycket lust och ork, är trött, ledsen och har ingen tilltro till mig och min förmåga.

 

Jag är säker på att det är jobbet som är den allra största boven i mitt mående. När jag är på jobbet känner jag bara att jag inte klarar av någonting, jag gör ingenting bra, jag hinner inte med det tempo som förväntas, jag står utanför gemenskapen. De glömmer att informera mig om möten. De mailar ut information till alla men glömmer mig. Vad gäller mina arbetsvillkor utgår de ifrån andra personalgrupper, trots att vi har helt olika arbetssituationer. De vet inte vad mitt yrke innebär och vi har helt olika syn på det, men ändå finns det inte utrymme för diskussion kring det. De involverar inte mig i sådant där jag kunde tillföra något - förmodligen tror de inte att jag kan tillföra något eftersom de fortfarande har inställningen att jag är där för att ”lära mig”. Jag känner mig mer som en belastning än som en tillgång.

 

Fy fan vad jag är glad över att jag kommer därifrån snart.

 

Hoppas på att det dåliga samvetet släpper, så att jag kan ägna den här tiden åt återhämtning.


uppsägningstid

Det här med tre månaders uppsägningstid är inte den bästa idén någon har kommit med. Tre månader är ju för fasen ett halvt halvår. Det är lång tid när det handlar om att vara kvar på ett jobb där man inte mår bra. Det känns faktiskt väldigt jobbigt just nu, trots de fördelar som jag nämnde sist. Jobbsituationen fortsätter ju i stort sett se likadan ut under denna tid, men med tillägget att jag blir ännu mer bortglömd och nedprioriterad, och ännu mindre lyssnad på. Jag försöker tänka att "det är skitsamma, spelar ingen roll, jag kommer ändå vara borta härifrån inom kort". Ibland lindrar det lite, men ofta är jag bara en liten hög av förtvivlan som inte förstår hur jag ska orka med en enda dag till.

När jag pluggade drömde jag om att jobba på den här typen av arbetsplats, så det är jag glad över att ha fått chansen att prova. Men jag skulle tänka till både en och två gånger om jag någon gång i framtiden skulle erbjudas ett liknande jobb.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska fixa de här återstående veckorna med förståndet i behåll. Eller i alla fall utan att må jättedåligt.Jag känner en sån enorm orkeslöshet.

konsten att göra ett bra jobb: säga upp sig

En dryg vecka har gått sedan jag sade upp mig. JAG SADE UPP MIG! Så länge som jag har tänkt på den möjligheten, och så har det plötsligt blivit verklighet... Lustigt. Minst två insikter har drabbat mig sedan uppsägningen blev ett faktum:
1. Jag har problem med auktoriteter. Har alltid varit skitnervös så fort chefen varit i närheten, men nu plötsligt känner jag mig riktigt bekväm och pratar glatt med henne om allt möjligt. Gör nog ett bättre intryck nu än på hela tiden jag arbetat där...
2. Ju mindre jag bryr mig, desto bättre jobb gör jag. Plötsligt vågar jag prova fler nya saker, krafsar ihop snabba bra mail till föräldrar och är generellt tokeffektiv. Jag tror att mekanismen består i att eftersom jag inte behöver leva med konsekvenserna så länge så minskar jag på ambitionsnivån och bara GÖR istället för att som vanligt övertänka allting. Mycket skönt.
 
Jag kanske borde satsa på att bara ha korta vikariat eller nåt.

omtalad, inte tilltalad

Möte med bl.a. chefen. Det gick bra. Med "bra" menas att jag inte började gråta. Det gjorde jag först en stund efteråt. Jag fixar inte att få kritik. Jag tror att jag ofta tar emot den bra, hyfsat ödmjukt och förstående, men sedan rämnar det inuti. Jag vill göra ett bra jobb och jag vill vara omtyckt, men jag vet inte hur jag ska göra för att lyckas med det. Och när jag inte lyckas går jag sönder. De pratar om mig och mitt arbete på möten son inte jag är med på. De pratar om det i negativa ordalag. Jag är orolig över vad de säger. Jag vill veta allt, annars tror jag det värsta. Jag är inte mogen för det här. Jag är inte stark nog. Jag orkar inte.

jakten på känslan av att vara bra

Häromdagen yttrade min hjärna plötsligt tanken ”Åh, vad jag skulle vilja jobba med något som jag är bra på.” och jag insåg att det är mycket det som är problemet. Det är därför det sällan känns roligt att gå till jobbet, det är därför jag ofta mår dåligt när jag tänker på jobbet. Jag känner i princip aldrig att jag gör något bra på jobbet. Eller, visst, det jag gör är ju bättre än inget, men det känns inte bra. Jag skulle så gärna vilja ägna dagarna åt något jag behärskar, något jag känner att jag kan och klarar av. Visst, jag utmanas ständigt på jobbet, och det är genom utmaningar man utvecklas, men fan, jag måste känna att jag är bra på något, annars går jag under.

 

Det handlar inte om att jag tycker att jag är dålig på allt jag gör och har gjort, jag har faktiskt pysslat med saker jag kände mig bra på. Skriva till exempel. Svenskauppgifterna på gymnasiet, när det gällde dem kunde jag känna mig bra ibland. Att köra bil tycker jag också att jag gör bra, oftast. När jag extrajobbade lite på universitetet med administrativa uppgifter kände jag också att jag behärskade arbetet.

 

Just administratörsjobb har blivit lite av en våt dröm för mig. Jag tittar på dem på arbetsförmedlingen och drömmer mig bort. Jag vet inte exakt vad det är som lockar, men det är nog tydligheten. Man har uppgifter, praktiska uppgifter, som har en början och ett slut. Man organiserar och hjälper till.

 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar känna mig konstant dålig så länge till. Jag vill känna att jag behärskar det jag håller på med. Att jag är bra på det.

 

Jag har nog en ganska prestationsbaserad självkänsla. Kanske var det därför pluggandet passade mig så bra, man fick tydliga bekräftelser på att man presterat bra. Jag får inte det längre. Det är ingen som säger att jag gör ett bra jobb. Den enda som kommenterar mitt arbete är jag själv, och det är sällan i positiva ordalag. Och känner jag inte att jag presterar bra så nedvärderar jag hela min person. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, hur jag ska komma ur det här.

 

Vore det rätt för mig att ta ett enkelt, praktisk, okvalificerat jobb - skulle jag må bättre då? Eller skulle jag må dåligt av någon annan anledning då, t.ex. att jag inte utmanas?

 

Jag vet inte. Jag vill bara känna mig bra. Inte alltid, men ibland.


tungt

Jag mår inte jättebra för tillfället. Gråter väldigt mycket, mestadels på jobbet. Jag känner mig väldigt otillräcklig och kan inte komma undan känslan av att jag verkligen inte är den de vill ha på den platsen. Jag har fått höra många argument från vänner och pojkvän för varför det inte är så, men ändå lyckas jag inte bli av med känslan. Det är hemskt jobbigt. Jag försöker göra så gott jag kan, men jag lyckas inte. Jag försöker alltså inte göra det perfekt, utan bara så gott jag kan, men det är svårt nog. Jag tycker att jag kan bättre, mer, snabbare, men ändå blir det inte så. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till allting. Hur jag ska fixa det här.

 

 


gropgrävaren

Idag är det tungt. En gråta på tåget-dag... Jag känner mig verkligen så jävla värdelös på jobbet. Ungarna vill inte komma till mig. Inte ens de som förut tyckte att det var kul. De vill inte, och de jag ändå lyckas få med mig försöker köra med mig. Jag var för mesig från början, och det minns de mycket väl. Det får som följd att de inte vill göra något som är svårt, och i och med att vi jobbar med deras svårigheter är förstås allt svårt... Jag vill göra det roligt, jag försöker, men lyckas uppenbarligen inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag kunna få vara kvar på jobbet om barnen inte vill träffa mig? Då är jag ju bara oanvändbar. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Skit.

babbel

Det är så lustigt. En onsdagskväll satt jag med tårar i ögonen och glodde uppgivet på arbetsförmedlingens hemsida. Jag var alldeles förstörd för att jag insåg att jag aldrig skulle kunna få ett jobb inom mitt yrke. Tre veckor senare har jag avslutat min första vecka på mitt jobb inom detta. Så jäkla konstigt allting. Och trots att det har gått så fort så kändes livet innan jobbet så avlägset idag när jag stod på pendeln på väg hem. Jag har ställt om totalt. Det är ett annat liv nu, ett nytt. Jag har ett pendelkort, jobbnycklar och behöver inte längre gräma mig över att jag glömt att ta med bestick. Jag får hänga i personalrummet och dricka hur mycket kaffe jag vill. När jag fått jobbmailadress och namnskylt kommer jag sitta och beundra dem i evighet. Jag har fritid – detta som jag har sett fram emot under hela studietiden. Jag förstår inte vad som har hänt.

Ibland känner jag mig värdelös och ibland känns det okej. Allt som oftast känner jag mig som en stor bluff. Jag har dock inte jobbat ensam med barnen än, tänkte börja med det imorgon. Ska bli intressant att se hur mycket jag kritiserar mig själv efter det. Jag är lite för bra på sånt.

Nästa vecka börjar jag i en vägledd självhjälpsgrupp med syfte att höja självkänslan. Det ser jag fram emot.

Antingen påverkas trögheten i hjärnan av vem jag pratar med, eller så påverkas hur kritisk jag är mot mig själv av vem jag pratar med. När jag pratar med chefen (världens gulligaste människa) känner jag mig bara som en stor idiot. När jag pratar med en jämnårig kollega (haha, jag har kollegor) känner jag mig ofta okej. Kanske beror trögheten alltså till viss del på nervositet och osäkerhet. Eller så kopplas mitt kritiska öra/öga på olika mycket med olika personer, och jag är alltså lika trög med alla men det spelar olika stor roll. Jag vet inte. Jag har i alla fall kommit fram till att jag nog är lite rädd för tjejer/kvinnor. Jag har alltid trivts bäst i sällskap med killar (rent generellt alltså, självklart finns det tjejer jag trivts bättre med än killar). Jag skulle tippa att det är mycket för att jag haft en del dåliga erfarenheter av tjejer. De har varit mer utstuderat elaka än vad killarna har varit. Jag har känslan att tjejer kan vara mer kritiska och se igenom mig mer, på något sätt. Jag blir osäker och känner mig lätt mindervärdig tillsammans med tjejer. Ojdå, kan det ha med rivalitet att göra? Eller är det bara så att jag jämför mig med dem och inte med killar, och oftast finner mig vara fulare/ointelligentare/tråkigare?

Vilket ostrukturerat inlägg det blev idag. Hur som helst är mina närmsta vänner tjejer (var väldigt nervös inför utbildningen eftersom den var så tjejdominerad, men det visade sig vara världens bästa tjejer så det gick bra ändå), så så rigid är jag inte. Men tjejer i allmänhet är läskigare än killar.

Ehhh, så vart ville jag komma med det här inlägget? Jag gick nog vilse. Precis som jag gjort i verkligheten åtta gånger på åtta dagar nu. Mitt lokalsinne är fantastiskt.

Just ja, jag funderar på att bli jourhem åt ett par katter. Jag trodde inte att de skulle tycka att jag passade för det, eftersom jag bor litet och är borta mycket. Men jag mailade och frågade och de tyckte inte att det var några hinder, bara jag tog två så de inte blev ensamma. Det här måste jag verkligen fundera på. Jag saknar att höra tassar mot mitt golv...

hundraåttio grader

Vad lustigt livet är. Det kan svänga så radikalt ibland. Jag fick jobbet. Förstår ingenting. Är överlycklig och skräckslagen. Har börjat gråta ett flertal gånger idag för att folk har sagt så himla fina saker till mig. Jag har så fina människor omkring mig. Nu vet jag knappt vart jag ska ta vägen. Jag är rädd för att det är en dröm, alternativt att jag missförstod henne. Sa hon verkligen att jag fick det? Och om hon sa det – tänk om hon hinner ångra sig innan vi skriver avtalet?

Det tar nog ett tag innan jag förstår det. Det är alldeles för stort för att ta in. Men jag har börjat shoppa litteratur. Jag må sakna social kompetens och snabbtänkthet, men påläst ska jag i alla fall vara.

Jag googlade på mig själv, för att dubbelkolla så hon inte hade fått upp något mindre fördelaktigt. Jag har kollat det förut, och korrigerat det som inte såg bra ut. Trodde jag. Upp kom dock ett gäng dikter där ordet ”kuk” förekom ett antal gånger. Samt lite våld. Eeeeehhehehhheh. Nu är de värsta borta i alla fall. Eheh. Heeeee.

Idag har varit en snurrig dag. Jag känner mig helt borta.

uppgiven

Idag känner jag mig ledsen och uppgiven. Var på anställningsintervju imorse för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Men hur fan ska man övertyga en arbetsgivare varför man är rätt för jobbet när man inte ens vet det själv? Motivera arbetsgivaren till att anställa en när man vet att nästan vem som helst skulle göra jobbet bättre? Hon var hemskt trevlig, men det kändes som att hon blev missnöjd med mig. Tveksam på grund av min obefintliga erfarenhet och min osäkerhet. Min oförmåga att beskriva och motivera saker och ting, min trögtänkthet, min stelhet. Hon undrade hur jag skulle klara att förmedla information till föräldrar, undrade hur jag fungerar med barn, om jag kan ”släppa loss”. Och ja, jag är också osäker på det. Men om jag fick chansen så skulle jag i alla fall försöka. Jag skulle verkligen försöka.

Det känns så hopplöst. Jag skulle ju inte vilja anställa mig, så hur ska jag kunna tycka att någon annan ska göra det? Hur ska någon annan kunna göra det? Och om jag inte får det här jobbet, som jag blivit rekommenderad till, vilket jäkla jobb ska jag överhuvudtaget kunna få då? Jag sitter och stirrar på arbetsförmedlingens hemsida med tårar i ögonen. Jag antar att jag bör anmäla mig där. Jag vet inte någonting om hur det här med arbetslöshet funkar. Blä. Nu ska jag iväg och fika med fina vänner i alla fall.

Senare...
Fina vänner. Gjorde mig gladare, som vanligt. Men också ledsnare, på andra sätt. Vi kommer inte att träffas lika ofta nu när folk får jobb och blir upptagna och flyttar hit och dit. Onsdagsfikat har varit en av de absoluta höjdpunkterna för mig under hösten, men nu blir det inte på samma sätt. Jag är så otroligt rädd för att bli ensam igen. För att mista mina fina vänner. Jag är ju bra på sånt... Usch, det känns som att allt bara glider mig ur händerna nu. Kärleken, vännerna, sysselsättningen...

Ibland har jag en (absurd, jag vet) känsla av att livet tar slut nu. Fast jag vet att det egentligen snarare borde vara nu det börjar. Jag hoppas på något mer åt det senare hållet.

Det är för mycket på en gång.

hej igen

Jag kom på att jag ville ha en blogg ändå. En anonym sådan, så ni som vet vem jag är ber jag hålla tyst om det.

 

Jag befinner mig i någon slags kris just nu. Jag tvivlar på allt, framför allt framtiden i allmänhet och utbildningen/yrkesvalet i synnerhet. En dag insåg jag att jag kommer att få svårt att få jobb, eftersom jag inte har någonting att skriva i mitt CV. När jag krisat över det några dagar gick jag över till att bli skräckslagen vid tanken på att jag, om jag ändå någon gång får jobb, ska jobba som det jag utbildat mig för. Jag föreställer mig situationer jag kan hamna i, och förstår inte hur jag skulle klara dem. När jag insett att jag omöjligen kommer fungera i detta yrke var nästa naturliga steg att börja ångra mitt val av utbildning. Framför allt ångrar jag att jag inte gav mig tid till att jobba och göra annat i något år, innan jag började utbildningen. För att skaffa mig erfarenheter och lära känna mig själv. Nu hoppade jag på utbildningen för att det var enklast så, och den innehöll en intressant blandning av kurser samt ledde till en yrkesexamen. Har man bara en yrkesexamen så blir livet enkelt, tänkte jag. Jag tänkte inte på vad det skulle innebära att jobba som detta. Och jag antog att eftersom man har en examen så kan man vad man behöver kunna för att klara yrket. Nu inser jag att det inte riktigt är så. Jag förstår inte hur jag ska klara det. Med min osäkerhet och brist på social kompetens. Med min fantasilöshet och avsaknad av initiativförmåga. Jag kan inte se hur det ska kunna gå. Det känns lite sådär att komma på efter sju terminer av åtta...

 

I och för sig har jag en teori om att jag faktiskt delvis valde utbildningen på grund av att kommunikation alltid har varit ett problem för mig. Kanske tänkte jag att jag skulle lära mig hur man gör. Kanske tänkte jag fel.

 

Jag har ett flertal andra saker som jag nojar rejält över just nu, men jag känner att det blir ett alltför långt och alltför negativt inlägg om jag ska delge er dessa just nu.

 

Ni får läsa bloggen på egen risk, den kan komma att innehålla en del negativiteter. Jag gillar egentligen inte sånt, men det är så det ser ut i mitt huvud just nu och det är skönt att få ur sig det. Min förhoppning är dock att det ska gå åt det mer positiva hållet snart.

Jag kom på att jag ville ha en blogg ändå. En anonym sådan, så ni som vet vem jag är ber jag hålla tyst om det.

 

Jag befinner mig i någon sorts kris just nu.


RSS 2.0