outofhabit

Jag tänker som sagt väldigt mycket kring varför så mycket har varit, och är, så svårt för mig. Jag har så svårt att tro och acceptera att det bara är för att jag är ”känslig”. Hur känslig kan man vara innan det blir patologiskt?

En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning skulle kunna förklara i princip allt. Min senaste insikt är att det säkert skulle kunna förklara min abnorma trötthet. Medicinerna har gjort att jag har orkat mer, men kanske har jag då ”orkat” mer än vad jag egentligen klarat av? Kanske har medicinerna gjort att jag har kört på med ett liv som egentligen inte fungerar för mig? Kanske har det varit som bränsle till ett tåg som kör på en dåligt underhållen räls? Det går att köra på den, men det är en obekväm färd och hjulen (eller vad fan det nu heter på tåg) blir allt mer slitna. Till slut spårar tåget ur.

Under de tio år som jag snurrat runt inom psykiatrin har de hela tiden bara behandlat symtomen, utan att ta hänsyn till vad den bakomliggande orsaken kan tänkas vara. Inte undra på att jag aldrig blir frisk.

Mina svårigheter i nuläget är nog framför allt de som gäller det sociala. Jag vet att det ofta inte verkar som att jag har problem med det sociala, i alla fall är det vad folk har sagt till mig. Och det är inte så konstigt: dels anstränger jag mig som fan, och dels har jag lärt mig hur man ska bete sig i olika situationer. Jag tänker väldigt mycket på hur social interaktion fungerar och är uppmärksam på hur andra beter sig. Därför tror jag att jag ”kan” mer om social interaktion än de som inte upplever den som en svårighet. Och därför tror jag också att jag ibland kan handla ”skickligare” i sociala situationer än de som inte tänker på det, de som handlar automatiskt. Jag noterar dagligen folk som bryter mot sociala normer utan att verka medvetna om att de gör det. När jag bryter mot normerna så gör jag det medvetet, ofta för att jag inte vet exakt hur man ”ska” bete sig (men däremot hur man inte ska) och för att dölja det så gör jag det till en grej att bryta mot normen istället. Sen bryter jag väl i och för säkert också mot normer utan att veta om det. Men jag tror att det är hyfsat sällsynt eftersom jag ständigt tänker på det.

I de allra flesta sociala sammanhang har jag en stark känsla av att spela teater. Men inte bara på det sättet att jag har olika roller i olika situationer, vilket de flesta har, utan på det sättet att jag måste anstränga mig hela tiden. I princip inget kommer automatiskt, utan det ligger tankekraft bakom nästan allt. Ibland funkar det jättebra, men ibland låser det sig totalt. Då kan jag inte föra ett vettigt samtal. Och när det funkar bra, då tar det ändå en hel del energi och jag kan bli väldigt trött efteråt. Detta påverkar mig förstås dagligen. Det påverkar min prestation på jobbet, min energi, min självkänsla, min fritid, mina professionella relationer, mina privata relationer och mitt allmänna mående.

Det sociala är alltså fortfarande tyngst, men sedan har jag förstås annat som också påverkar mitt liv dagligen, t.ex. den galna oron över vad andra tycker om mig, perfektionismen inom vissa områden, behovet av struktur och planering, svårigheten att klara av förändringar och när saker inte går som tänkt, svårigheter med minne och koncentration, stresskänsligheten, att påbörja och slutföra saker och att överhuvudtaget orka med. Orka med vardagen. Jobbet. Relationer. Livet. Mina svårigheter är mindre nu än vad de var när jag var yngre, men å andra sidan ställs det mycket högre krav på mig nu än då. Jag känner ofta att jag balanserar på en tunn lina och är rädd för att inte klara av mitt liv. Jag är rädd för att ta slut. Jag är rädd för att gå sönder och inte gå att laga.

Jag har alltid varit dålig på att avsluta texter på ett snyggt sätt. Det blir ofta så abrupt.