outofhabit

Jag har en tendens att påverkas väldigt väldigt mycket av andras beteende och sinnesstämningar. Ett möte med en person kan på bara några sekunder påverka hela min dag. På gott och ont. I söndags var jag på SIBA och pratade med en tjej om att min nya kamera inte fungerar som den ska, och det sätt hon bemötte mig på gjorde att jag efteråt var helt gråtfärdig. Och ändå var hon väl inte hysteriskt otrevlig eller så, men tillräckligt för att krossa mig. Den här känsligheten förbannar jag ofta, jag önskar att jag var lite mer stabil och inte bara ett rö för vinden. Kanske har det en del i min rädsla för möten med människor, jag vet aldrig hur jag kommer att må när jag kommer ur mötet. Men: den här känsligheten har faktiskt bra sidor också. När jag träffar en människa som har en positiv effekt på mig så kan jag bli näst intill hög. Tyvärr händer det mer sällan än de negativa tillfällena, men när det väl händer är det fantastiskt.

Igår ville jag ge blod igen. Sist jag gav blod sjönk mitt blodvärde minst 30 enheter och jag drabbades av en hemsk hjärtklappning i några veckor. Ingen förstår riktigt vad det var som hände, och på grund av detta var det osäkert om det verkligen var så bra att ge blod igen igår. En läkare tillkallades därför. Världens skönaste läkare. Hon var som ett färgglatt yrväder som svepte mig med sig, pratade, frågade, skämtade och var allvarlig om vartannat, hade förmodligen inte så mycket tid egentligen men tog sig tid för mig. Var bekymrad, intresserad och engagerad. Kändes väldigt okonventionell. Vi kom fram till att det var okej för mig att prova att ge blod igen, men att jag skulle kontakta vården snarast om det blev knas. Sedan virvlade hon iväg, och jag gav blod. Väldigt uppiggad och glad.

Idag ringde hon upp mig för att höra hur jag mådde samt informera om att mina värden var bra. Det hade hon ju inte behövt göra egentligen, men hon valde att göra det! Och nu är jag alldeles exalterad över att ha träffat denna människa och vill berätta om henne för hela världen. Just att hon är läkare är lite extraordinärt, då mycket få av alla läkare jag har träffat har haft den här effekten på mig...

Idag är jag glad över min känslighet.

När jag flyttade in här på lägenhetshotellet sade jag skämtsamt, men ändå med en stor skopa allvar, att ”här vill jag stanna”. Det var enkelt, rent och fräscht och utan en massa onödiga saker. Ganska snart började jag dock uppleva en rastlöshet och en orkeslöshet som jag inte riktigt kände igen. I början kopplade jag det till årstiden och att jag kanske var på väg ner i något depressionsaktigt, men nu tror jag snarare att det beror på att jag inte är hemma. Jag trodde att jag skulle bli lugnare av att inte ha en massa saker som jag kan pyssla med, men jag anar att det snarare har haft motsatt effekt. Jag saknar min symaskin, mitt garn, min lera, min soffa, min ugn, min glassmaskin, mina högtalare, mina kläder. Jag saknar de aktiviteter som inte kräver så mycket tankearbete, som att laga mat, sy om kläder, städa, rensa, pyssla med uteplatsen. Det jag kan pyssla med i nuläget är mest sådant som kräver tankearbete, t.ex. läsa, skriva, lösa korsord. Men när jag inte orkar något av dem så står jag handfallen, vet inte vad jag ska göra. I bästa fall lyckas jag ta mig ut på en promenad vid de tillfällena, men oftast somnar jag istället. Eller slösurfar. Och får en lätt ångest över att jag slösar bort min värdefulla lediga tid.

Jag längtar hem. Och dagdrömmer om den utrensning jag ska göra när jag flyttar tillbaka. Det jag saknar nu ska jag ha kvar, men resten behöver jag ju egentligen inte. Det är en god sak som kommer ut av det hela. Andra positiviteter är att jag nu förstår varför jag betalar försäkringsavgifter, har provat att köra skåpbil (läskigt), får bo superdupernära herr pojkvän ett tag, vet hur man hyr bil och förråd, har övat på att ta tag i vuxensaker samt prata i telefon, har ett bra samtalsämne med nya kolleger, får nya fina golv och väggar, m.m. Det var alltså inte helt tokigt att få en vattenskada. Men nu räcker det faktiskt. Nu vill jag hem.