uppsägningstid
Det här med tre månaders uppsägningstid är inte den bästa idén någon har kommit med. Tre månader är ju för fasen ett halvt halvår. Det är lång tid när det handlar om att vara kvar på ett jobb där man inte mår bra. Det känns faktiskt väldigt jobbigt just nu, trots de fördelar som jag nämnde sist. Jobbsituationen fortsätter ju i stort sett se likadan ut under denna tid, men med tillägget att jag blir ännu mer bortglömd och nedprioriterad, och ännu mindre lyssnad på. Jag försöker tänka att "det är skitsamma, spelar ingen roll, jag kommer ändå vara borta härifrån inom kort". Ibland lindrar det lite, men ofta är jag bara en liten hög av förtvivlan som inte förstår hur jag ska orka med en enda dag till.
När jag pluggade drömde jag om att jobba på den här typen av arbetsplats, så det är jag glad över att ha fått chansen att prova. Men jag skulle tänka till både en och två gånger om jag någon gång i framtiden skulle erbjudas ett liknande jobb.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska fixa de här återstående veckorna med förståndet i behåll. Eller i alla fall utan att må jättedåligt.Jag känner en sån enorm orkeslöshet.
När jag pluggade drömde jag om att jobba på den här typen av arbetsplats, så det är jag glad över att ha fått chansen att prova. Men jag skulle tänka till både en och två gånger om jag någon gång i framtiden skulle erbjudas ett liknande jobb.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska fixa de här återstående veckorna med förståndet i behåll. Eller i alla fall utan att må jättedåligt.Jag känner en sån enorm orkeslöshet.
konsten att göra ett bra jobb: säga upp sig
En dryg vecka har gått sedan jag sade upp mig. JAG SADE UPP MIG! Så länge som jag har tänkt på den möjligheten, och så har det plötsligt blivit verklighet... Lustigt. Minst två insikter har drabbat mig sedan uppsägningen blev ett faktum:
1. Jag har problem med auktoriteter. Har alltid varit skitnervös så fort chefen varit i närheten, men nu plötsligt känner jag mig riktigt bekväm och pratar glatt med henne om allt möjligt. Gör nog ett bättre intryck nu än på hela tiden jag arbetat där...
2. Ju mindre jag bryr mig, desto bättre jobb gör jag. Plötsligt vågar jag prova fler nya saker, krafsar ihop snabba bra mail till föräldrar och är generellt tokeffektiv. Jag tror att mekanismen består i att eftersom jag inte behöver leva med konsekvenserna så länge så minskar jag på ambitionsnivån och bara GÖR istället för att som vanligt övertänka allting. Mycket skönt.
Jag kanske borde satsa på att bara ha korta vikariat eller nåt.
