dialektisk beteendeterapi
Jag har börjat gå i gruppterapi, DBT. Under en helt sanslös tidsperiod framöver: 2 timmar/vecka i 40 veckor! Naturligtvis hanns bara en session med innan det inträffade en krock mellan yrkesliv och psykiatriliv. Det finns nackdelar med att ha sin psykvård och sitt jobb i samma byggnad...
Vi formulerar mål för terapin. Jag kom fram till att mina övergripande mål är:
- att kunna vara den jag är, inte den jag tror att andra vill att jag ska vara.
- att veta vad jag känner, tycker och tänker.
- att älta och oroa mig mindre.
Så långt var det ganska lätt. Men att formulera konkreta delmål för hur jag ska komma närmare dessa övergripande mål var svårare. Det är liksom därför jag har hamnat där jag är, jag vet ju inte vad jag ska göra. Jag kan t.ex. inte ha som mål att vara mig själv i bestämda situationer, eftersom jag inte vet vem denna person är. Det är det som är mitt problem. Jag tappade bort mig själv en gång för länge länge sedan. Anpassade mig efter omgivningen in absurdum och begravde mina tankar och känslor någonstans djupt inom mig. Men någonstans måste ”jag” ju ändå finnas kvar. Någonstans under all rädsla för att inte bli omtyckt, inte passa in, inte bli uppskattad, inte uppfylla förväntningar. Under all rädsla för att göra någon illa, göra någon besviken, göra fel, vara fel, bli ensam. Ja, det är nog helt enkelt så att jag är hysteriskt rädd för att bli illa omtyckt. Egentligen ingen konstig rädsla evolutionärt sett, men varför den ska vara så stark att den präglat hela mitt liv förstår jag inte.
Mindfulness/medveten närvaro ingår i DBT, och jag tror nog att det kan hjälpa mig en del. Något delmål får handla om det. Jag skulle också vilja prova att vara/göra som jag känner för, istället för vad jag tror förväntas av mig, och iaktta vad som händer då. Men vem ska jag då vara? Vem är kvar när man tar bort det jag tror att andra vill ha? Hur gör man ens?
Det är lite skrämmande att inte veta vad som är "jag" och vad som är inbillade förväntningar och dålig imitation. Det är också obehagligt att inte veta vad som är mina känslor/tankar/åsikter och vad som är andras.
Jag vet inte ens vad som var meningen med det här inlägget.
Grattis till terapi! Äntligen! :)
Hoppas du når dina mål. För även om alla alltid är olika personer i olika situationer, så är det ju bara, så vill man ju ha någon slags grundtrygghet i sig. Jag gjorde någon övning för ett tag sedan (act?) där man kartlade olika delar av sin personlighet, hur viktigt det var för en och hur nöjd man var med hur man uppnådde det. Och sedan fundera vad man kunde göra för varje bit. Men om det är något som passar dig nu vet jag inte förstås. Hoppas du får bra hjälp! Och lycka till! Kram :)
