tidsmaskin
Denna dag har varit en riktig promenad längs memory lane. Började med att vakna kl 12, vilket jag i princip aldrig gör nuförtiden, men alltid gjorde när jag var tonåring. Förstår inte hur jag kunde trivas med det. I och för sig trivdes man väl inte med något under den tiden, så det kanske var skit samma. Sedan ägnade jag några timmar åt att gå igenom dagböcker från 2003 och både förfasas över och sakna tonårslivet. Så mycket dramatik hela tiden. Så mycket känslor och så mycket dumheter... Sedan vek jag av till den mer välformulerade sidan av minnesgatan när jag läste igenom mina 119 sidor journalanteckningar från psykiatrin. Och då har jag ändå inte beställt allt som är skrivet. Det är ganska häftigt att läsa sida efter sida av text som bara handlar om mig, skrivet av någon annan! De har ju nästan skrivit en bok om mig! Tyvärr är det mindre häftigt att texterna innehåller ganska mycket missförstånd och misstag...
Nu är jag alldeles snurrig då jag i tankar och känslor förflyttats tillbaka i tiden, framför allt till 2003. Det är så lustigt att personen som skrev den där dagboken är samma person som den som är jag. Vi är så olika, men ändå så lika i grunden. Det är samma osäkra, känsliga, instabila, rädda lilla tjej som läser orden som skrev dem. Även om hon som läser dem har väldigt mycket mer erfarenhet att bygga på och luta sig emot än hon som skrev. Och är något mer bitter, lite mindre naiv, aningens mer resignerad och ett uns mindre dramatisk. Och en smula klokare och känner sig själv till lite större del. Men annars är vi samma och det är så konstigt. Jag skulle så gärna vilja krama om henne och ge henne några goda råd. Jag vet inte så mycket mer om hur jag ska handskas med livet nu, men lite har jag i alla fall kommit underfund med.
