outofhabit

För första gången i mitt liv är jag arbetslös, på riktigt. Dvs. om man inte räknar sommarlov eller studier. Det känns skitjobbigt. Fast egentligen är det nog inte arbetslösheten i sig som känns jobbigast, utan snarare det faktum att jag lämnar den bästa arbetsplatsen jag har varit med om. På inget annat arbete, och inte i skolan eller under andra studier heller för den delen, har jag känt mig så hemma. Så uppskattad, så accepterad, så mycket som ”en i gänget”. Jag har känt att jag kan vara mig själv, vem nu det är, i högre grad än på andra ställen. Jag har dessutom oftast känt att jag behärskar arbetet och att jag ibland till och med gör något bra. Ingen annanstans har jag haft så lätt för att prata med folk under raster, ingen annanstans har jag skrattat så mycket som där. Ingen annanstans har jag uppskattat kollegorna så mycket. Det där är arbetsplatsen för mig. Jag kan inte tänka mig något annat ställe där jag kan trivas lika bra, i alla fall inte om jag ska fortsätta inom mitt yrke. Det känns så jävla sorgligt. Jag är glad över att ha fått uppleva att det kan kännas så, men samtidigt känns det som att nu kan det bara bli sämre. Nu kommer jag vara ännu mer kräsen när det kommer till jobb, nu när jag vet hur det kan vara. Vilket i och för sig är bra, men risken är att jag aldrig blir nöjd då. Jävla skit. Jag vill ju bara vara där.

Den fyrkantiga pusselbiten hittade äntligen ett hål som passade utan att den behövde göra alltför mycket våld på sig själv. Men hålet var redan upptaget av en annan bit. Som verkar sitta jävligt hårt. Pusselbiten får fortsätta söka.