outofhabit

Alla dessa stödkontakter psykiatrin har försett mig med. Sjuksköterskor och kuratorer, som bara kunnat dämpa symtom. Begränsa bränder. Utan verktyg till att släcka dem. Nu, efter elva år, har man börjat fundera på varför det bara fortsätter ta fyr, varför det aldrig slocknar helt, och insett att man inte ens vet varför det började brinna. Kanske finns det något under ytan som skickar upp gnistor? Eller ligger det stål och flinta och skaver mot varandra någonstans? Eller springer det runt en envis pyroman? Nu vill man försöka ta reda på varför, så att man kan släcka branden en gång för alla. Men tyvärr måste arbetet med att hålla bränderna i schack upphöra tills man har fått reda på orsaken. Vilket kan ta år. En brand hinner sprida sig långt på ett par år.

 

Hade de kartlagt det hela och försökt ta reda på orsaken redan för elva år sedan tror jag att jag skulle vara betydligt mindre eldhärjad och att branden för länge sedan skulle varit släckt. Och psykiatrin hade sparat mycket pengar som de hade kunnat lägga på något bättre än handbrandsläckare att bekämpa skogsbränder med. Men det är inte så psykiatrin jobbar.