outofhabit

Hade en dålig dag redan från början. På vägen hem från föreläsningen passerade jag en affär där jag inte brukar handla. Jag gick in för att lyda mina hormoner som beordrade mig att köpa glass och lösgodis. Jag köper lösgodis typ två gånger om året, bara i nödfall. Idag var en sådan dag. Det var bara en kassa öppen och när jag står mitt i kön ser jag att hen som sitter i kassan är en av dem som mobbade mig för typ femton år sedan. Min första impuls är att fly. Men det fanns ingen annan kassa och jag kunde inte gärna gå och ställa tillbaka den halvsmälta glassen. Jag får snällt stå kvar. När det är min tur vill jag så hemskt gärna verka tuff och lyckad, men så fort hen säger hej krymper jag ändå genast ihop till den blyga tolvåringen jag en gång var. Plötsligt skäms jag över min tröja, fast jag egentligen tycker om den, och ångrar att jag tog den idag. Rösten sviker mig och jag har svårt att möta hens blick. Hen ser neutral ut, jag vet inte om hen känner igen mig överhuvudtaget. Hen frågar om jag vill ha kvitto, jag säger ja tack. Jag får kvittot, jag säger tack. Hen önskar mig en trevlig dag, jag säger tack. Tack tack tack. Med darrande händer packar jag ihop min mjölk, min glass, min juice och mitt lösgodis. När jag cyklar hem är jag alldeles skakig. Fast det har gått femton år har hen fortfarade den effekten på mig. Min hjärna skäller på mig, önskar att jag inte hade krympt så. Att jag inte hade blivit så tyst och rädd. Inte hade haft den där tröjan. Inte hade gått dit just en av mina sämre dagar. Inte hade köpt såna uppenbara tröstätningsvaror. Jag vill ju bara verka lyckad. Jag vill att hen ska få intrycket av att jag har blivit "bättre" än hen. Att jag har kommit längre, blivit lyckligare. Jag vill visa hen att jag inte är den där rädda, blyga, "felaktiga", knubbiga, klumpiga och töntiga tolvåringen längre (fast jag egentligen är det...). Jag vill på något sätt få upprättelse. Allt medan hen kanske inte registrerade mig som något annat än ännu en kund. Kanske fick hen någon vag känsla av igenkännande, men inte mer än så. Förmodligen har hen ingen aning om hur illa hen har gjort mig.

 

Det är sjukt. Mobbing är sjukt.

Mitt nätshoppingbeteende i ett nötskal:

1. Behöver köpa en sak.
2. Kollar upp i vilken nätbutik man kan köpa saken billigt.
3. Lägger saken i kundvagnen.
4. Tänker att eftersom jag ändå ska betala frakten så kan jag ju passa på att kolla om de har något mer jag vill ha. 
5. Ägnar timmar åt att gå igenom alla aktuella kategorier, samt de hundratals träffarna jag får när jag söker på "regnbåg*", "pride", "rainbow" och "färgglad*".
6. Orkar sedan inte bestämma vilka av alla de sparade varorna som jag faktiskt ska köpa.
7. Lämnar sidan utan att ha köpt något (dvs. inte heller det jag kom dit för).

Mitt känsloliv i ett nötskal:

Äter köttbit --> njuter.

Råkar trampa på snigel --> bryter ihop.

Hela tiden.

För första gången i mitt liv är jag arbetslös, på riktigt. Dvs. om man inte räknar sommarlov eller studier. Det känns skitjobbigt. Fast egentligen är det nog inte arbetslösheten i sig som känns jobbigast, utan snarare det faktum att jag lämnar den bästa arbetsplatsen jag har varit med om. På inget annat arbete, och inte i skolan eller under andra studier heller för den delen, har jag känt mig så hemma. Så uppskattad, så accepterad, så mycket som ”en i gänget”. Jag har känt att jag kan vara mig själv, vem nu det är, i högre grad än på andra ställen. Jag har dessutom oftast känt att jag behärskar arbetet och att jag ibland till och med gör något bra. Ingen annanstans har jag haft så lätt för att prata med folk under raster, ingen annanstans har jag skrattat så mycket som där. Ingen annanstans har jag uppskattat kollegorna så mycket. Det där är arbetsplatsen för mig. Jag kan inte tänka mig något annat ställe där jag kan trivas lika bra, i alla fall inte om jag ska fortsätta inom mitt yrke. Det känns så jävla sorgligt. Jag är glad över att ha fått uppleva att det kan kännas så, men samtidigt känns det som att nu kan det bara bli sämre. Nu kommer jag vara ännu mer kräsen när det kommer till jobb, nu när jag vet hur det kan vara. Vilket i och för sig är bra, men risken är att jag aldrig blir nöjd då. Jävla skit. Jag vill ju bara vara där.

 

Den fyrkantiga pusselbiten hittade äntligen ett hål som passade utan att den behövde göra alltför mycket våld på sig själv. Men hålet var redan upptaget av en annan bit. Som verkar sitta jävligt hårt. Pusselbiten får fortsätta söka.

Min kurator hittade remissen till NP-utredning som flöt omkring i cyberrymden och lyckades dirigera om den så den kom rätt. Sedan dröjde bara några veckor innan jag fick komma på bedömningssamtal hos psykolog. En väldigt bra psykolog. Väl förberedd. Intresserad av att förstå mig. Av att se mig. Halvt dolda under en tatuering såg jag typiska självskadeärr. Vissa skulle kanske inte se det som något positivt, men jag kände mig tryggare och fick större förtroende för honom när jag såg dem.

 

Han kunde inte besluta sig för om jag skulle få en utredning eller ej. Mina svårigheter är förmodligen inte stora nog för att få en diagnos. Men samtidigt anade han att en utredning skulle kunna hjälpa mig mycket ändå. Han skulle ta upp det med sitt team och jag skulle förebereda mig på att inte få en utredning. Han påpekade att om jag inte fick en utredning skulle det inte betyda att jag inte har några svårigheter, för det såg han att jag har. Han tyckte att jag skulle se på mig själv som en person med Aspergers och agera därefter. Anpassa mitt liv efter det. Skaffa mig information. Göra det som funkar, inte det som ”borde funka”.

 

Egentligen sa han väl sådant jag redan tänkt. Men det kändes ändå skönt att höra det. Jag har ju själv fortfarande inte förstått varför en utredning är så viktig för mig, varför jag inte bara kan acceptera hur jag funkar och anpassa mitt liv efter det. Men kanske för att jag tänker svartvitt – antingen har man en diagnos och då är det okej att anpassa livet efter den, eller så har man ingen diagnos och då ska man klara av livet. Klarar man inte det ändå så är man dum i huvudet. Jag vet egentligen att det inte är så, men jag anar ändå att någonting inom mig tänker så.

 

Jag hade redan börjat försöka anpassa mitt liv efter mig, snarare än att anpassa mig efter mitt liv, och hans ord stärkte mig ytterligare i detta. Jag har försökt anpassa mig i 27 år, och det funkar uppenbarligen fortfarande inte. Det är klart att det funkar bättre, men inte proportionerligt till mina ansträngningar. Det finns en gräns, och jag tror att jag har börjat nå den nu. Diagnos eller inte så behöver jag anpassa mitt liv efter mig. Annars kommer jag garanterat att gå sönder.

 

Min kurator liknade mig, precis som jag själv gjort, vid en fyrkantig kloss som hela mitt liv försökt passa in i ett runt hål. Det är hög tid nu att skita i de runda hålen och leta efter ett fyrkantigt istället. Det blir mitt projekt under 2015. Kanske inte att hitta, men i alla fall att närma mig, ett fyrkantigt hål. Och ge fan i de runda.

 

Dessutom kom teamet fram till att jag ska få en utredning. Jag blev livrädd.

För tre år sedan hade jag panik. Jag hade bara två månader kvar innan jag skulle lämna det trygga studentlivet. Bara två månader och en liten bit på examensarbetet kvar innan jag skulle ut och utöva det yrke jag förberett mig för i fyra år. Jag hade trott att jag efter allt detta pluggande skulle känna mig redo, men tvärtom: jag kände mig mindre redo än någonsin. Jag förstod inte hur jag skulle klara av yrket.

 

Men på något sätt gick det och jag har nu arbetat inom yrket i snart tre år. Och jag har nu börjat förstå att jag inte behöver klara av det. Jag har börjat förstå att jag inte behöver arbeta med det jag är utbildad för. Jag är inte fastkedjad i mitt yrke. Det gör inget att jag pluggat i fyra år för att kunna göra det jag gör, men sedan välja att inte göra det. Jag kan när som helst välja att göra något helt annat. Det är inte omöjligt att kommande två månader är de sista månaderna jag utövar det som anses vara mitt yrke.

 

När vi fick en ny kollega på mitt förra jobb körde vi en presentationsrunda. Jag lade märke till att det var många som sade ”jag heter X och jag jobbar som Y”, medan jag sade ”jag heter X och jag är Y”. Men jag sa fel, det är inte så. Jag är inte mitt yrke. Jag är jag. Och för att orka fortsätta vara jag måste jag göra något annat.

 

Det här jobbet bryter ner mig. Jag känner mig konstant otillräcklig, korkad, socialt inkompetent, underlägsen, lat, feg, rädd och allmänt misslyckad. Jag orkar inte längre känna mig så jävla dålig hela tiden. Jag orkar inte.

 

Och jag behöver inte.

 

Vilken befrielse.

Hehe. Jag har hela tiden haft onda aningar vad gäller min remiss till neuropsykiatrisk utredning. Har inte haft någon konkret anledning, men ändå en känsla av att något inte står rätt till. Visst har jag inte hört ett knyst under de dryga ett och ett halvt år som har gått sedan den skrevs, men det är ju inget konstigt eftersom de har väntetider på typ två år. För att stilla mina misstankar bad jag ändå till slut min kurator kolla upp det hela. Och minsann, det visade sig att remissen var felskickad. Den hade inte hamnat någonstans alls, utan låg och svävade mitt ute i cyberrymden.

 

Jag blir så trött. Det här är fan psykiatrin i ett nötskal. Jag vet inte hur många gånger jag själv har behövt ta initiativ, kolla upp saker, tjata och kämpa för att få den vård jag behöver, eller för att få någon vård överhuvudtaget. Precis sådant som oftast är väldigt svårt för personer med psykisk ohälsa. Det är åt skogen.

Jag tänker som sagt väldigt mycket kring varför så mycket har varit, och är, så svårt för mig. Jag har så svårt att tro och acceptera att det bara är för att jag är ”känslig”. Hur känslig kan man vara innan det blir patologiskt?

 

En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning skulle kunna förklara i princip allt. Min senaste insikt är att det säkert skulle kunna förklara min abnorma trötthet. Medicinerna har gjort att jag har orkat mer, men kanske har jag då ”orkat” mer än vad jag egentligen klarat av? Kanske har medicinerna gjort att jag har kört på med ett liv som egentligen inte fungerar för mig? Kanske har det varit som bränsle till ett tåg som kör på en dåligt underhållen räls? Det går att köra på den, men det är en obekväm färd och hjulen (eller vad fan det nu heter på tåg) blir allt mer slitna. Till slut spårar tåget ur.

 

Under de tio år som jag snurrat runt inom psykiatrin har de hela tiden bara behandlat symtomen, utan att ta hänsyn till vad den bakomliggande orsaken kan tänkas vara. Inte undra på att jag aldrig blir frisk.

 

Mina svårigheter i nuläget är nog framför allt de som gäller det sociala. Jag vet att det ofta inte verkar som att jag har problem med det sociala, i alla fall är det vad folk har sagt till mig. Och det är inte så konstigt: dels anstränger jag mig som fan, och dels har jag lärt mig hur man ska bete sig i olika situationer. Jag tänker väldigt mycket på hur social interaktion fungerar och är uppmärksam på hur andra beter sig. Därför tror jag att jag ”kan” mer om social interaktion än de som inte upplever den som en svårighet. Och därför tror jag också att jag ibland kan handla ”skickligare” i sociala situationer än de som inte tänker på det, de som handlar automatiskt. Jag noterar dagligen folk som bryter mot sociala normer utan att verka medvetna om att de gör det. När jag bryter mot normerna så gör jag det medvetet, ofta för att jag inte vet exakt hur man ”ska” bete sig (men däremot hur man inte ska) och för att dölja det så gör jag det till en grej att bryta mot normen istället. Sen bryter jag väl i och för säkert också mot normer utan att veta om det. Men jag tror att det är hyfsat sällsynt eftersom jag ständigt tänker på det.

 

I de allra flesta sociala sammanhang har jag en stark känsla av att spela teater. Men inte bara på det sättet att jag har olika roller i olika situationer, vilket de flesta har, utan på det sättet att jag måste anstränga mig hela tiden. I princip inget kommer automatiskt, utan det ligger tankekraft bakom nästan allt. Ibland funkar det jättebra, men ibland låser det sig totalt. Då kan jag inte föra ett vettigt samtal. Och när det funkar bra, då tar det ändå en hel del energi och jag kan bli väldigt trött efteråt. Detta påverkar mig förstås dagligen. Det påverkar min prestation på jobbet, min energi, min självkänsla, min fritid, mina professionella relationer, mina privata relationer och mitt allmänna mående.

 

Det sociala är alltså fortfarande tyngst, men sedan har jag förstås annat som också påverkar mitt liv dagligen, t.ex. den galna oron över vad andra tycker om mig, perfektionismen inom vissa områden, behovet av struktur och planering, svårigheten att klara av förändringar och när saker inte går som tänkt, svårigheter med minne och koncentration, stresskänsligheten, att påbörja och slutföra saker och att överhuvudtaget orka med. Orka med vardagen. Jobbet. Relationer. Livet. Mina svårigheter är mindre nu än vad de var när jag var yngre, men å andra sidan ställs det mycket högre krav på mig nu än då. Jag känner ofta att jag balanserar på en tunn lina och är rädd för att inte klara av mitt liv. Jag är rädd för att ta slut. Jag är rädd för att gå sönder och inte gå att laga.

 

Jag har alltid varit dålig på att avsluta texter på ett snyggt sätt. Det blir ofta så abrupt.

Efter ett halvår som medicinfri, men med stödsamtal hos sjuksköterska, kraschade jag igen, och fick börja med en annan medicin (SNRI). Den hjälpte faktiskt, jag blev av med självmordstankarna och fick en helt annan syn på livet. Det var helt fantastiskt. Men ju bättre jag mådde, desto tröttare blev jag. Det utvecklades till en helt sanslös trötthet som var väldigt handikappande. Jag kunde sova hur mycket som helst, hade svårt att hålla mig vaken under föreläsningar, var tvungen att sova i rasterna, orkade inte umgås med vänner efter föreläsningarna då jag var tvungen att gå hem och sova. Jag mådde bra psykiskt i grund, men tröttheten och det handikapp den medförde tärde ordentligt på mig. Jag åt medicinen i ett par år, var medicinfri ett halvår, sjönk igen, började äta en ny medicin (också SNRI). Fortfarande lika trött. Gjorde en sömnutredning som inte visade något konstigt, och den läkaren menade att jag fortfarande var deprimerad och att tröttheten berodde på det. Jag försökte förklara att den här extrema tröttheten börjat just när jag börjat må bra, och att de depressionssymtom hon såg berodde på tröttheten och inte tvärtom. Men det blev en remiss till psykiatrin, igen.

 

På ungvuxenpsykiatrin gjordes en screening där jag fick höga värden på neuropsykiatriska tester, men efter en ”observation i rummet” av en oerfaren PTP-psykolog avskrevs misstankarna om NPF. Vad jag i efterhand önskar att jag tog upp då är det faktum att i en sådan situation vet jag ju precis hur jag ska bete mig, så en observation i rummet säger inte särskilt mycket. Jag kan ju bete mig hemskt normalt när jag vet hur ”normalt” yttrar sig och det är en förutsägbar situation.

 

Jag fick i alla fall en ny medicin (NDRI) som faktiskt tog bort en stor del av tröttheten. Plötsligt kunde jag vara vaken en hel dag utan att behöva sova en stund. Helt otroligt. Dessvärre fick jag även en sanslös ångest, pga. vilken jag så småningom fick lägga till en SSRI också. Under den här perioden gick jag i psykoterapi hos en terapeut som inte riktigt kändes rätt, men jag kände att jag skulle vara tacksam för att få någonting överhuvudtaget. Terapeuten fick misstankar om NPF, påtalade det för psykiatrin och fick till svar att det redan gjorts en screeening. Punkt slut.

 

Jag blev för gammal för ungvuxenpsykiatrin, men bönade och bad om att inte bli utelämnad till bara primärvården igen. Blev ändå avslutad och hänvisad till husläkaren. Som förstås inte ville ta i min situation med tång och hänvisade mig till att göra en egenremiss till vuxenpsykiatrin. Fick ett mycket svalt bemötande där, men fick på nåder ett besök hos en psykiater. Psykiatern däremot blev upprörd och tyckte att det var självklart att jag skulle ha kontakt med psykiatrin, och fick även hon snart misstankar om NPF. Efter några långa samtal förkastade hon den screening som gjorts och skrev en remiss för NP-utredning, tillsammans med en remiss till vuxenpsyk. På vuxenpsyk har jag nu gått i ett drygt år utan att träffa en läkare. Jag har dock haft en stödkontakt med världens bästa sjuksköterska, som till min stora sorg slutade i somras. Fick nu en ny kontakt, med en kurator, som efter 30 minuters samtal frågade ”har någon tagit upp det här med NPF?”. Hade jag mått bra den dagen hade jag nog börjat fnissa.

Följande skrev jag framför allt för min egen skull, för att sammanfatta min historia och försöka förklara den för mig själv. Men jag har märkt att det har sina fördelar med att skriva för bloggen, för då måste man försöka formulera sig förståeligt. Jag trodde dock att det skulle bli mycket kortare. Jag anar att det inte finns en jävel som har intresse eller ork för att läsa det, men tänker att det inte heller skadar att lägga upp det, så jag gör helt enkelt det ändå.

 

Som barn var jag en duktig flicka. Jag var tyst, snäll, flitig och omtänksam. Jag var alltid mån om att inte vara till besvär, aldrig visa att något är jobbigt, alltid försöka klara av saker själv, alltid försöka vara som jag uppfattat att man ”ska” vara. Det pågick mycket jobbigt inom mig, men jag var alltså oerhört noga med att det inte skulle synas utåt. Av någon anledning. Jag tror att jag var väldigt skicklig på att dölja det, så mitt liv rullade på utan att någon i omgivningen märkte att det var något särskilt på tok. Under tiden tampades jag i tysthet med enorm oro, tvångstankar, känslighet, paranoia, extrem blyghet, dissociativa symtom, svårigheter med förändringar, mobbing och en ständig känsla av att vara annorlunda, inte höra till, vara fel. Det enda som tydligt kunde märkas utifrån var min ensamhet, men inte hur mycket jag led av den.

 

Jag har dock, tack och lov, alltid haft lätt för mig i skolan. Jag lärde mig läsa på egen hand vid typ 4 års ålder, och på ungefär samma sätt fortsatte det under låg- och mellanstadiet. Allt rullade på. Det blev svårare under högstadiet, även om jag skrapade ihop bra betyg. Framför allt fick jag svårare att koncentrera mig och minnas, och jag var väldigt trött. Jag hade svårt att hålla mig vaken under lektionerna, men man fann ingen riktig orsak till tröttheten. Man antog nog att det var allmän tonårströtthet. Nu i efterhand funderar jag på om det kan ha varit så att min energi helt enkelt började ta slut. Jag hade levt under långvarig stress då jag länge kämpat för att hålla mina inre knepigheter i schack, och förmodligen hade mitt stresshanteringssystem börjat gå på knäna. Till slut, vid skiftet från högstadium till gymnasium, hamnade jag i en depression. Kanske som en försvarsmekanism? Kanske är det en anledning till att depressioner inte gallrats ut under evolutionen - att det är en sund reaktion på ett leverne som individen är dåligt anpassad till, att det är en reaktion som får en att dra sig tillbaka från stressen för att kunna återhämta sig. Tyvärr är det inte en så effektiv reaktion när både omgivningen och ens sätt att hantera den fortsätter att vara desamma.

 

Som 16-åring fick jag ingen hjälp att förändra vare sig omgivningen eller mitt sätt att hantera den. Jag fick bara medicin (SSRI), som hjälpte mig att fortsätta köra på i gamla spår. Vad blev det för återhämtning? En period försökte man med KBT mot mina sociala svårigheter, men det var inte så lyckat. Dels mådde jag för dåligt för att kunna ta det till mig, och dels tror jag inte att det riktigt adresserade mitt huvudproblem. Mitt problem var inte i grunden att jag var rädd för sociala situationer, mitt problem var snarare att jag inte visste hur jag skulle bete mig i dessa och att det tog väldigt mycket energi av mig.

 

Jag åt medicinen under en längre period, men blev aldrig riktigt ”bra”. Jag hade bland annat kvar passiva självmordstankar när psykiatern tyckte att det var dags att sluta medicinera eftersom jag inte uppvisat någon förbättring på länge. Jag fick veta att det nog var såhär jag fungerade och att jag fick lära mig leva med det. Lära mig leva med att jag inte ville leva.

En väldigt stor andel av mina tankar kretsar kring varför jag är som jag är, varför vissa saker är så svåra för mig. Och så har det varit i många år. Visst går det i perioder, ibland är det mer och ibland är det mindre, men det finns alltid där. Jag själv förstår det inte. Varför kan jag inte bara acceptera att jag är som jag är, och göra det bästa av det? Varför kan jag inte sluta söka efter Svaret; en anledning, en orsak, en förklaring? Jag vill så förtvivlat gärna förstå mig själv. Jag vill förstå varför jag alltid känt mig annorlunda, varför jag alltid varit så orolig, varför jag alltid tyckt att det sociala är så svårt, varför jag drabbats av depressioner, varför jag varit så trött, varför det är så svårt att få vardagen att funka. Det är jättelustigt att jag ägnar så mycket energi åt att försöka förstå varför, när den bättre kunde läggas på att göra det bästa av situationen. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det.

 

I mitt sökande efter en förklaring hamnar jag ofta i neuropsykiatrin. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning skulle onekligen vara en förklaring till väldigt mycket av mina svårigheter. Men sedan förstår jag ändå inte varför en sådan diagnos skulle ge mig en bättre förklaring än ”det bara är så - alla fungerar olika”, eftersom en diagnos egentligen bara beskriver en knippe svårigheter. Man får ju ändå ingen förklaring till VARFÖR. Varför i hela friden skulle det hjälpa mig om jag fick ett samlingsnamn på mina svårigheter? Ändå har jag en känsla av att det skulle hjälpa, att jag lättare skulle kunna acceptera vem och hur jag är. Det är så konstigt. Men på något sätt kanske jag skulle få en upprättelse, typ att det inte är att jag är lat, feg och dum, utan det är en dokumenterad funktionsnedsättning. Ett papper på att jag faktiskt fungerar annorlunda än många andra. Och att det inte är mitt fel. Det kanske är det som är grejen. Jag kanske vill att folk ska förstå att jag sliter som ett djur, att jag anstränger mig som fan för att fungera ”normalt”, även om det inte syns.

 

Jag vet inte. Egentligen skulle jag vilja ägna tankekraften åt annat än att bara tänka på mig mig mig hela tiden. Men jag vet inte hur man gör.

Jag är en fyrkantig pusselbit som alltid har försökt passa in i ett runt hål. Jag har gjort våld på mig själv, försökt fila ner mina kanter och pressa mig ner, för att jag har trott att jag måste ner i det där jävla hålet till varje pris. Men jag har börjat inse att även om jag lyckas få plats i hålet så kommer jag ändå aldrig att passa i det. Så vad är då meningen? Det är dags att ge upp det där runda hålet och börja leta efter ett fyrkantigt. Eller göra ett eget.