när det förflutna sitter i kassan

Hade en dålig dag redan från början. På vägen hem från föreläsningen passerade jag en affär där jag inte brukar handla. Jag gick in för att lyda mina hormoner som beordrade mig att köpa glass och lösgodis. Jag köper lösgodis typ två gånger om året, bara i nödfall. Idag var en sådan dag. Det var bara en kassa öppen och när jag står mitt i kön ser jag att hen som sitter i kassan är en av dem som mobbade mig för typ femton år sedan. Min första impuls är att fly. Men det fanns ingen annan kassa och jag kunde inte gärna gå och ställa tillbaka den halvsmälta glassen. Jag får snällt stå kvar. När det är min tur vill jag så hemskt gärna verka tuff och lyckad, men så fort hen säger hej krymper jag ändå genast ihop till den blyga tolvåringen jag en gång var. Plötsligt skäms jag över min tröja, fast jag egentligen tycker om den, och ångrar att jag tog den idag. Rösten sviker mig och jag har svårt att möta hens blick. Hen ser neutral ut, jag vet inte om hen känner igen mig överhuvudtaget. Hen frågar om jag vill ha kvitto, jag säger ja tack. Jag får kvittot, jag säger tack. Hen önskar mig en trevlig dag, jag säger tack. Tack tack tack. Med darrande händer packar jag ihop min mjölk, min glass, min juice och mitt lösgodis. När jag cyklar hem är jag alldeles skakig. Fast det har gått femton år har hen fortfarade den effekten på mig. Min hjärna skäller på mig, önskar att jag inte hade krympt så. Att jag inte hade blivit så tyst och rädd. Inte hade haft den där tröjan. Inte hade gått dit just en av mina sämre dagar. Inte hade köpt såna uppenbara tröstätningsvaror. Jag vill ju bara verka lyckad. Jag vill att hen ska få intrycket av att jag har blivit "bättre" än hen. Att jag har kommit längre, blivit lyckligare. Jag vill visa hen att jag inte är den där rädda, blyga, "felaktiga", knubbiga, klumpiga och töntiga tolvåringen längre (fast jag egentligen är det...). Jag vill på något sätt få upprättelse. Allt medan hen kanske inte registrerade mig som något annat än ännu en kund. Kanske fick hen någon vag känsla av igenkännande, men inte mer än så. Förmodligen har hen ingen aning om hur illa hen har gjort mig.
 
Det är sjukt. Mobbing är sjukt.

tidsvaskning

Mitt nätshoppingbeteende i ett nötskal:
1. Behöver köpa en sak.
2. Kollar upp i vilken nätbutik man kan köpa saken billigt.
3. Lägger saken i kundvagnen.
4. Tänker att eftersom jag ändå ska betala frakten så kan jag ju passa på att kolla om de har något mer jag vill ha. 
5. Ägnar timmar åt att gå igenom alla aktuella kategorier, samt de hundratals träffarna jag får när jag söker på "regnbåg*", "pride", "rainbow" och "färgglad*".
6. Orkar sedan inte bestämma vilka av alla de sparade varorna som jag faktiskt ska köpa.
7. Lämnar sidan utan att ha köpt något (dvs. inte heller det jag kom dit för).

upp och ner

Mitt känsloliv i ett nötskal:
Äter köttbit --> njuter.
Råkar trampa på snigel --> bryter ihop.
Hela tiden.

Lyssnat 2014

 

smärre ålderskris

De har börjat dyka upp överallt. Vårdpersonal som är lika gamla som eller yngre än jag. Det känns heltokigt. Hade telefonmöte med en läkare förra veckan och fattade misstankar kring hans ålder. Efter en kik på birthday.se (världens bästa sida om man som jag har stalkertendenser) insåg jag att han var ett halvår yngre än jag. Och den ena ledaren av gruppterapin är ett år yngre än jag. Och nu ska vi få en ny andra ledare, som tydligen är ett halvår yngre än jag. Egentligen är det väl inte så jäkla konstigt, jag själv har ju en utbildning som är lika lång som en specialistsjuksköterskas och jag har också hunnit jobba 2,5 år. Dessutom kom jag ut från gymnasiet ett år senare än de andra i min årskull. Så det är inte konstigt. Men jag är så sjukt ovan vid det så att det känns helt knasigt, har inte varit med om det förut. Obehagligt liksom att de vuxna omkring mig är yngre än jag. Tur att inte jag är vuxen.

regnbågerier

Jag har för en gång skull fått ro nog att sitta och pyssla med pärlor. Gör ett halsband i regnbågsfärger och tänker på min regnbågsmani. Ibland när jag är som mest regnbågig slår mig tanken att folk kanske tror att jag klär mig som jag gör av politiska skäl, att jag vill uppmärksamma HBTQ-frågor eller skylta med att jag är en HBTQ-person. Nästa tanke är att det får de gärna tro. Den tredje tanken är att den andra tanken hade jag inte tänkt för några år sedan. De sista åren har det nämligen skett en stor omvälvning i min sexualitet. Det är nog det område som utvecklats mest i min person, vilket fascinerar mig. Jag har gått från att vara rädd och osäker till att vara uttråkad och obekväm till att vara öppensinnad och nyfiken. Under tonåren var jag livrädd för att folk skulle tro att jag var lesbisk. Jag fick ju inga killar och var sexuellt oerfaren, så jag tyckte att det såg misstänkt ut. Jag vet inte varför det var en sådan skräck, men det mesta handlade väl förstås om det då: vad andra tyckte och trodde om en, och homosexuell kunde man ju inte vara. Innerst inne var jag nog också själv rädd för att ha en avvikande sexualitet, jag såg liksom framför mig ett liv av förnekelse eftersom jag aldrig skulle våga komma ut ur garderoben. Det var redan tillräckligt mycket som var ”fel” med mig, jag ville inte vara mer avvikande. Jag var därför mycket noga med att etikettera mig som straight, trots att det var under den tiden då ”alla” tonårsbrudar påstod att de var bisexuella.

 

Nu, några år senare, har jag inte längre något behov alls av att definiera mig sexuellt. Jag tänder helt enkelt på det jag råkar tända på, ser ingen mening med att sätta någon etikett på det. Jag är så oerhört mycket tryggare i min sexualitet nu än då, vilket gör att det inte längre spelar någon roll vad folk tror. Lustigt nog har jag uppnått denna trygghet i samma veva som jag upptäckte att jag faktiskt tillhör en sexuell minoritet. Jag har fått en mycket större inblick i hur sexualitet kan manifestera sig hos olika personer, och därmed också en ökad förståelse och nyfikenhet. Sexualitet är jäkligt intressant faktiskt. Det är lite samma grej som med psykisk ohälsa, jag önskar att det inte var så tabubelagt. Jag önskar att man kunde prata om det. Vore jag ekonomiskt oberoende så skulle jag fasen jobba med att förändra attityderna till psykisk ohälsa och alternativ sexualitet. Det vore roligt. Och välbehövligt.

 

Hur som helst har jag insett att folk gärna får tro att mitt regnbågeri är någon sorts HBTQ-manifestation, eftersom jag tycker att det är en självklarhet att alla ska ha rätt till sin sexualitet så länge man inte skadar någon annan. Men huvudorsaken till att jag är regnbågsfanatiker är faktiskt för att färg är fint, och ju mer färg desto finare!


dagens random

Dagens ledsamhet:
Jag beklagar mig i personalrummet över att mitt vikariat snart är slut och säger att jag tycker att NN som jag vikarierar för gott kan skaffa sig ett till barn. Nu. Då säger en kollega ”Jag tyckte om att jobba med NN. Hon var en bra [yrkestitel], det märktes”. Jag krymper genast ihop till en liten sörja på golvet. Jag som hade gått omkring och trivts. Resten av eftermiddagen ägnar jag åt att älta det hen sa, jämföra mig med NN och konstatera att jag inte bara gör ett dåligt jobb, utan att det dessutom syns utåt också. Mycket konstruktivt beteende.

 

Dagens ilska:
Varje dag cyklar jag förbi den plats där jag låg blodig och halvt medvetslös för drygt tio år sedan och hörde någon gå förbi och säga ”kolla, det ligger någon där”. För att sedan gå vidare. Jag har inte tänkt så mycket på det hela under de sista åren, förutom att jag ogillar de ärr jag fick. Men de senaste veckorna så har det väckts en ilska inom mig när jag tänker på händelsen. Vafan, om jag skulle gå förbi där mitt i natten och se någon ligga i en buske och uppenbarligen inte må bra, då skulle jag försöka hjälpa den personen. Det känns som något som alla skulle göra. Men tydligen inte. Jag hade ju kunnat ligga och dö där. Eller bara vara ett lovligt byte för någon inte så trevlig person. Usch.

 

Dagens insikt:
Jag baserar hela mitt jag på jämförelser med andra. Det är ingen vidare stabil grund.

 


dag 78 som hemlös

Idag knackade det på dörren. Personal på lägenhetshotellet. ”Du vet om att du skulle flyttat ut för en halvtimme sen, va?”. Hjärtklappning. Vad fan har jag nu missat? Kollar bokningsbekräftelsen, som visar på en bokning till den 28/2. Hon visar en nyare som visar på bokning till idag. Enligt henne har någon från försäkringsbolaget hört av sig och ändrat bokningen, förmodligen så tidigt som 5/12. Ringer försäkringsbolaget som inte vill kännas vid något sådant. Hotellet meddelar att jag kan få bo kvar till den 18e, men sedan är det fullbokat ett par dagar. De dagarna kan jag få bo på ett annat hotell för att sedan flytta tillbaka och bo några dagar i en lägenhet och några i en annan lägenhet. Jag meddelar min handläggare på försäkringsbolaget att jag absolut inte kan hålla på och flytta runt sådär. Hon undrar om jag har någon särskild orsak till det. Jag är nära att flippa ur och informerar henne om att jag har ett liv utanför hela den här vattenskadekarusellen. Till slut kommer vi överens om att jag får flytta till ett annat hotell på söndag, och stanna där tills jag kan flytta hem igen.
 
Det här tog hela dagen. Min sista lediga dag innan jag börjar jobba heltid. Åh, jag är så bitter. Och så less och så trött på att så mycket ska krångla. Försäkringsbolaget har tabbat sig flera gånger under den här processen. Jag orkar inte, jag är totalt oskyldig i hela det här dramat och vill bara få komma hem. Byggföretaget säger att det kan vara två veckor kvar. Om allt går som planerat. Vilket det aldrig gör.
 
I övrigt. Jag är orolig för min psykiska hälsa. Jag känner inte igen mig själv. Framför allt är det två saker som oroar mig. Jag är aggressiv och oerhört lättirriterad vad gäller dem som står mig närmast. Och jag har ofta ingen som helst lust att göra någonting. Jag kan oftast inte komma på någonting alls som jag vill göra. Ibland vill jag träna. Ibland vill jag sova. Ibland vill jag jobba. Ibland vill jag spela mobilspel. Ibland fantiserar jag om att sortera, rensa ut och organisera alla saker när jag flyttat hem. Men i övrigt vill jag inget. Jag vill inte läsa, skriva, pyssla, umgås, lösa korsord, promenera, laga mat, eller vad mer man kan hitta på. Jag vill inte äta, det tvingar jag mig till för det känns som en bra grej att göra. Just nu känns det ganska bra att sitta och skriva det här, men det var oerhört svårt att komma igång. Jag ville inte alls, men kände inte heller att jag bara kunde ligga och stirra på väggen. Det här är väldigt obehagligt, särskilt som att jag inte vet vad det beror på. Och särskilt som att jag sårar mina närstående. Jag tänker mig att det blir bättre när jag får flytta hem igen, men egentligen vet jag inte varför det skulle hjälpa. Jag vet ju inte vad som är orsaken.

dag 40 som hemlös

När jag flyttade in här på lägenhetshotellet sade jag skämtsamt, men ändå med en stor skopa allvar, att ”här vill jag stanna”. Det var enkelt, rent och fräscht och utan en massa onödiga saker. Ganska snart började jag dock uppleva en rastlöshet och en orkeslöshet som jag inte riktigt kände igen. I början kopplade jag det till årstiden och att jag kanske var på väg ner i något depressionsaktigt, men nu tror jag snarare att det beror på att jag inte är hemma. Jag trodde att jag skulle bli lugnare av att inte ha en massa saker som jag kan pyssla med, men jag anar att det snarare har haft motsatt effekt. Jag saknar min symaskin, mitt garn, min lera, min soffa, min ugn, min glassmaskin, mina högtalare, mina kläder. Jag saknar de aktiviteter som inte kräver så mycket tankearbete, som att laga mat, sy om kläder, städa, rensa, pyssla med uteplatsen. Det jag kan pyssla med i nuläget är mest sådant som kräver tankearbete, t.ex. läsa, skriva, lösa korsord. Men när jag inte orkar något av dem så står jag handfallen, vet inte vad jag ska göra. I bästa fall lyckas jag ta mig ut på en promenad vid de tillfällena, men oftast somnar jag istället. Eller slösurfar. Och får en lätt ångest över att jag slösar bort min värdefulla lediga tid.

 

Jag längtar hem. Och dagdrömmer om den utrensning jag ska göra när jag flyttar tillbaka. Det jag saknar nu ska jag ha kvar, men resten behöver jag ju egentligen inte. Det är en god sak som kommer ut av det hela. Andra positiviteter är att jag nu förstår varför jag betalar försäkringsavgifter, har provat att köra skåpbil (läskigt), får bo superdupernära herr pojkvän ett tag, vet hur man hyr bil och förråd, har övat på att ta tag i vuxensaker samt prata i telefon, har ett bra samtalsämne med nya kolleger, får nya fina golv och väggar, m.m. Det var alltså inte helt tokigt att få en vattenskada. Men nu räcker det faktiskt. Nu vill jag hem.


2013-"intervju"

Motsvarade 2013 dina förväntningar?
Jag anstränger mig för att inte hålla på med förväntningar, då sådant oftast bara gör mig besviken. Det jag förstås aldrig kan låta bli att hoppas på är att livet i stort ska utvecklas i en positiv riktning, och det har det gjort under året. Bra så.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Åmen, allt jag gör är ju något jag aldrig gjort förut. Men sådant som inte liknar något jag gjort förut innefattar t.ex. att ta körkort, vara uppe på en vulkan, köpa en glassmaskin, säga upp mig från ett jobb, bli faster, få en vattenskada, utrymma lägenheten, bli anställd på ett sjukhus, m.m.

Har du några nyårslöften?
Nää, sådant får mig bara att bli besviken på mig själv. Jag strävar helt enkelt efter att fortsätta utvecklas som person och ägna mig åt sådant som får mig att må bra.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jaa, diverse bekanta, samt min bror!

Vilka länder besökte du?
Grekland, Malta, Italien.

Vilka datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Jag är usel på att minnas datum, så jag vetefasen om det finns något sådant.

Vad var din största framgång 2013?
Överleva gamla jobbet. Få ett nytt jobb. Fortsätta ha världens bästa pojkvän vid min sida.

Största misstaget?
Känns icke-konstruktivt att försöka erinra mig något sådant.

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor till och från jobbet.

Bästa köpet?
Glassmaskinen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Flera saker. Var euforisk när jag var på Etna och på Gröna lund. Att känna så mycket känslor för en viss person att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, är förstås också något mycket positivt.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?
Kanske Rihanna - S&M, Amandine Bourgeois - L'Enfer Et Moi, Tom Waits - Hell Broke Luce, m.fl.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Beror förstås på vilket år man jämför med. Men jag har väl förmodligen inte haft någon direkt depression i år, och det är ju relativt ovanligt.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat. Bara varit. Tränat. Läst.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat över. Slöhängt på internet.

Blev du kär i år?
Nää, hade turen att redan vara kär.

Favoritprogram på TV?
Har ingen tv, men tittade på julkalendern teckentolkad på SVT play, så det får väl bli den.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Uppvaktning på morgonen och restaurangmiddag på kvällen. Mer minns jag inte.

Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Naturligtvis massor. Framför allt mer tid och pengar. Det hade löst många problem.

Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
Hehe, som om jag skulle ha en stil? Pösiga blåjeans + t-shirt, utsvängda svarta jeans + t-shirt, svarta mjukisbyxor + t-shirt, enstaka mönstrade/färgglada kjolar/klänningar. Omaka strumpor.

Vem saknade du?
Många, i kortare och längre tidsperioder. Kissekatten Sara är någon jag saknat lite extra mycket.

Den bästa nya personen du träffade?
Inte minns väl jag när jag har träffat vem.

Vad gör du på nyårsafton?
Gasquar, om jag lyckas bli frisk till dess.

Vad vill du ha av 2014?
Ett jobb jag trivs med, en fritid jag trivs med, sinnesfrid, kramar, hälsa och lycka åt dem jag älskar, fred på jorden, livstids förbrukning av Ben&Jerrys, fler timmar på dygnet, skrivinspiration...

Lyssnat 2013


farligheter

Ibland funderar jag över hur i hela friden jag skulle klara av att ha barn. Det känns som att jag borde gå sönder av oro för ungen. Dels när hen är liten och oförståndig, men framför allt när hen är tonåring och oförståndig. Jag ansågs nog vara relativ skötsam av mig, men ändå har det funnit så många tillfällen då det hade kunnat gå så jävla snett för mig. Hur skulle jag någonsin kunna lita på min unge när jag, hyfsat vettig, varit med om det jag var med om?

 

Tillfällen som ger mig lite lätt ångest i efterhand innefattar:

  • När jag hängde med lantisar och drack tvivelaktigt hembränt.
  • När jag följde med okända killar upp på hotellrum (enbart för att skydda kompis, som tvunget ville följa med!).
  • När jag söp mig redlös och sov ensam i parker och trappuppgångar alternativt hade oskyddat sex med folk.
  • När jag skar mig med smutsiga rakblad.
  • När jag blev hotad av kriminellt gäng och käftade emot.
  • När jag åkte bak på en trimmad moppe med berusad förare.
  • När jag drack alldeles för mycket och ofta, i ensamhet och vid olämpliga tillfällen.
  • När jag följde med ett gäng brudar hem till en skum gubbe i en liten stuga på landet, pga. fri tillgång till alkohol.
  • När jag drack en drink som en kompis fått av en okänd snubbe → total blackout tills jag fann mig liggande sönderslagen i en buske, oförmögen att ta mig upp.
  • När jag åter drack något jag fick av någon okänd → total blackout tills jag hånglar med en tjej vars pojkvän blir tokig. Sedan oskyddat sex med någon snubbe.
  • När jag mitt i natten traskade omkring ensam på svag is.

Och förmodligen mer som jag har förträngt. Kanske inte var så skötsam ändå. Det är fanimej ett under att jag lever idag, dessutom utan några större trauman i bagaget...

 

Mina barn får bara sitta hemma och läsa böcker, äta scones och dricka te (ljummet sådant). I ett madrasserat rum fritt från vassa saker, sladdar och elektricitet. Då överlever de!


torsk?

Idag besökte jag en diskret inrättning på en bakgård i centrum. Ingången skyddas av portkod  bara invigda är välkomna. Väl inne fick jag sitta och vänta en stund. Jag såg ingen annan, men hörde att det pågick aktivitet bakom de stängda dörrarna. Efter en stund uppenbarade sig en ung tjej som leende kom fram till mig. Jag gav henne ett antal hundralappar och hon förde mig in i ett oljedoftande rum där det stod en bädd. Under tiden mina kläder skalades av frågade hon vad hon kunde göra för mig. Jag berättade vad jag hade för önskemål, lade mig ner och hon började föra sina händer över min nakna hud. Vi tillbringade en timme tillsammans, under vilken hon använde sin kropp för att tillfredsställa mig. När min tid var slut lämnade hon rummet och jag fick klä på mig. Utanför tog hon betalt av nästa kund.

 

Ibland har jag lite extra svårt att se skillnaden mellan massage och sexförsäljning, varför det ena är okej och det andra inte.  Naturligtvis är det stora olikheter mellan företeelserna som det ser ut nu i Sverige – men om sexförsäljning och sexköp vore lagligt, reglerat och kontrollerat? Vad vore skillnaden?


Hydra

Jag är så många. Jag är en naiv liten flicka, och jag är en cynisk gammal käring. Jag är barnsligt oskuldsfull, och jag är gravt perverterad. Jag visar leg för att få köpa folköl, och mina leder knakar och smärtar. Jag har en avancerad yrkesexamen, och jag är en ansvarslös tonåring. Jag är en regnbågsfärgad studsboll, och jag är en gråsvart sörja. Jag är en självisk egoist, och jag är en överempatisk altruist. Jag trivs bäst bland djur, och jag älskar smaken av kött. Jag hatar alkoholens effekter på människor och samhälle, och jag tackar inte nej till en öl eller sju. Jag är noga med att kompostera, och jag flyger över Europa. Jag gråter över skadade smådjur, och jag tittar oberörd på krigsnyheter. Jag är en vidsynt person, och jag styrs av fördomar. Jag är en glad optimist, och jag är en depressiv pessimist. Jag är ett lättsinnigt våp, och jag är en ångestfylld grubblare. Jag glömmer det mesta, och jag är oändligt långsint. Jag pratar helst inte om mig själv med vänner, och jag blottar mitt inre för främlingar. Jag är en bra människa, och jag är fylld av självförakt. Jag vill inte stå i centrum, och jag klär mig så att jag är svår att missa. Jag är en besserwisser, och jag vet ingenting. Jag är socialt osäker, och jag tar kommandot. Jag är ful och fet, och jag är söt och lagom. Jag är försiktig och rädd, och jag är först att prova något läskigt. Jag är tacksam över det jag har, och jag är bitter över det jag kunde ha haft. Jag är en öm och tillitsfull partner, och jag är en kall och misstänksam flickvän. Jag är en öppensinnad person, och jag har svårt att förstå varför andra inte gör och känner som jag. Jag är en stolt ägare av Spice Girls-skivor, och jag är ett stort fan av Tom Waits. Jag sörjer varje minut som går, och jag uppskattar att bli äldre.

 

Jag är så många. Är det konstigt att jag fortfarande letar efter mig själv? Är det konstigt att jag är osäker och förvirrad? Klart jag inte hittar mitt Jag, när jag bara letar efter ett...


det omöjliga som blev möjligt

Det sjukaste någonsin har hänt: jag har tagit körkort. Teori i tisdags och uppkörning i torsdags. Jag tog ledigt måndag-torsdag för att kunna satsa helhjärtat på det här, så min hjärna har kört bil dygnet runt den sista tiden. Och sedan uppkörningen har bilkörandet i huvudet ersatts av en film från uppkörningen som rullar om och om igen. Jag har så oerhört svårt att förstå. Jag tänker på när jag körde på en liten grusväg på Gotland och såg en traktor på en korsande väg en km bort och fick panik. Då förstod jag att jag var ett hopplöst fall. Och nu har jag körkort???

 

Jag tog en liten runda ensam i bilen i torsdags. Det konstigaste var att det typ inte kändes det minsta konstigt, utan fullt naturligt. Även om jag fnittrade mest hela tiden och tyckte att jag fick blickar som sa ”vad gör den där lilla tjejen ensam bakom ratten i en stor Volvo kombi? Det är något som inte stämmer...”.

 

Men jag känner inte enbart glädje, för med alla större förändringar i mitt liv kommer en sorgsenhet. Oavsett vad det är som förändras, alltid denna sorgsenhet. Men den går nog över ganska fort. Jag ser fram emot all tid och energi som nu lösgjorts. Jag har lagt sanslöst mycket kraft på det här, under mycket lång tid. Jag såg ju fram emot att börja jobba istället för att plugga, för att få känna mig ledig på fritiden, men i och med körandet har det inte blivit så. Jag borde ju plugga/köra all ledig tid.

 

Men nu är det slut. Jag känner mig förvirrad, sorgsen, lättad och stolt. Och förmodligen glad också, någonstans under förvirringen.


skumraskmetoder

Hehe, nu har jag hakat upp mig på en riktig skitsak. Jag har ganska stora problem med min hy för tillfället (ser ut som en korsning av fjortonåring och fyrtioåring), och då är det ju lätt hänt att man blir lite desperat. Så råkade jag på den här jäkla ansiktsmasken Acnekiller som det görs reklam för överallt. På hemsidan fanns bara idel positiva kommentarer - något misstänkt, tänkte jag, men det skadar ju inte att testa ändå... Dessvärre gjorde det det - min hud blev sämre. Men det är ju skit samma, allt kan ju inte funka på alla. De har en ”100% nöjd-garanti”, så jag mailade dem och sa att jag var missnöjd och ville ha pengarna tillbaka, och fick snabbt ett hyfsat trevligt svar där de skrev hur jag skulle göra för att skicka tillbaka. Bra, tyckte jag, och tänkte gå vidare med mitt liv. Sedan kommer företaget och produkten upp som ”rekommenderad sida”, eller vad det heter, på facebook, och jag blir nyfiken på kommentarerna. Jag läser dem, och ser några negativa. Då jag har läst på forum att de tar bort negativa kommentarer från sin hemsida så kikar jag tillbaka lite senare. Japp, de negativa kommentarerna är borttagna. Jag blir irriterad och påtalar detta. Lite senare är min kommentar borta. Jag skriver igen, och en stund senare är min nya kommentar borta och jag är avstängd från att skriva på deras sida. Så sjukt onödigt att bry sig, men jag tycker att det är så fult gjort, och jag är ju lite besatt vid att ”rätt ska vara rätt”. Förstår de inte hur oseriöst och oprofessionellt det ser ut? Och hur bra kan produkten egentligen vara om de känner ett behov av att radera allt negativt som sägs? Varför kan de inte bara stå för att den fungerar olika på olika personer?

 

Det är så töntigt, jag hade aldrig någonsin orkat bry mig om det här om det bara hade gällt att jag köpt en produkt som inte fungerade för mig. Sånt är ju livet. Men när de håller på och fifflar sådär, då blir jag irriterad. Meeen nu ska jag släppa det.


livsuppstyrning, återigen

Jag har återigen bestämt mig för att styra upp mitt liv. Jag behöver struktur och jag behöver skala av och förenkla så mycket som möjligt. Jag har ju stora problem med att tiden bara går utan att jag får någonting gjort, varken det jag måste eller det jag vill. Och då blir jag stressad och ännu mer handlingsförlamad. Jag är bra på onda cirklar.

 

Vad jag gjort är i korta drag att tydliggöra för mig själv vad det är jag måste och vill hinna med genom att punkta upp det, göra upp mål (sådana som faktiskt går att nå, typ träna minst en gång i veckan) och göra ett schema för vardagarna. Jag ägnar så mycket energi åt skitsaker, typ att varje kväll fundera över och räkna ut när jag måste upp på morgonen och när jag då måste gå och lägga mig på kvällen för att få mina livsviktiga 7,5 timmar. I mitt schema har jag en och samma sov- och vaknatid varje dag (om det inte är något särskilt förstås), och den behöver jag varken räkna ut eller komma ihåg, eftersom den står på schemat. Jätteskönt. Både idag och igår fick jag dessutom mycket gjort för att jag schemalade det jag skulle göra - på något sätt är det lättare när det står där. Och min att göra-lista har blivit till en lista på saker jag kan stoppa in där det finns luckor i schemat. Det känns nästan roligt. Jag ser till att inte stoppa in mer än vad som kan tänkas hinna med, med marginal, och sedan när jag gjort det så är jag ledig! Fantastiskt. Och en halvtimme varje dag är vikt åt disk, städ, etc. Då blir det mycket lättare att ta tag i, eftersom jag bara behöver hålla på en halvtimme. Annars har jag lätt för att gräva ner mig för djupt och vilja göra allt från grunden, och sedan inte orka göra klart, och så ser det värre ut än innan... Att göra saker lite slarvigt är något jag måste jobba på, att inte fastna på skitsaker. Jag har ändrat mycket tid på jobbet åt att fixa med rubrikerna i mina dokument om barnen t.ex. Heh. Jag måste försöka släppa kontrollen lite. Jag har nog ett ganska stort kontrollbehov.

 

Schema är också himla bra om man som jag har svårigheter med att göra en sak i taget, och sällan lyckas avsluta någonting. Hoppar mellan grejer att göra och minns inte var jag började. Då kan jag kika på schemat!

 

Ack, vilken dålig skrivardag det var idag. Men jag är lite småexalterad över min livsuppstyrning (som jag alltid är...), så behövde skryta lite om det.

 

Det bästa med att bryta ihop totalt, vilket jag gjorde innan jul (gråta helt hysteriskt i möte med chefen känns sisådär...), är att det på något sätt är lättare att ta nya tag efteråt. Jag kommer till en punkt där jag verkligen inser att något måste förändras.

 

23 minuter till ansiktstvätt, tandborstning och väskpackning.


läst 2012

Michael Ende - Den oändliga historien
David Nicholls - En dag
Anna Gavalda - Lyckan är en sällsam fågel
Karl Pilkington - Karlology
Pauline Réage - Berättelsen om O
Paulo Coelho - Veronica bestämmer sig för att dö
Albert Camus - Främlingen
Vladimir Nabokov - Kung dam knekt
Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren - Diagnos: duktig
 
Nio stycken. 9. Skandal. Riktigt bottennapp. Skärpning kräves!
 
Tidigare år:
2005: 67
2006: 52
2007: 36
2008: 23
2009: 26
2010: 21
2011: 21
 
Ja, jag skriver upp alla böcker jag läser. Annars minns jag ju inte vad jag läst.

pis änd lavv

Jag var länge orolig för att det inte skulle bli någon festival för mig i sommar. Förgäves, visade det sig. Det blev peace and love, boendes i en lägenhet tillsammans med ett gäng män i åldersgruppen 37-47 (och en 29åring). Kände mig mycket hemma i sällskapet. Jag har alltid trivts bättre med män (generellt sett), och åldern behöver tydligen inte ha någon större betydelse. Vi hade dock inte riktigt samma musiksmak, så jag drev omkring mycket ensam. Jag såg Soran Ismail, Timbuktu, Roxette, Kaizers orchestra, Winnerbäck, Regina Spektor, Den industriella slagverksrevolutionen, Katarina Di Leva, Olivias poesiorkester, Laleh, Veronica Maggio, Nationalteatern, Maria Mena, Melissa Horn, samt Kent. Några positiva överraskningar, någon besvikelse, några "jaha det var precis som förväntat" — bra eller dåligt.

Varje festival brukar innehålla minst en stunds "fan vad gör jag här skit helvete jag vill hem jag vill hem jag vill hem", men ingen sådan stund infann sig nu. Jag har bara varit jävligt nöjd. Kanske för att jag inte tältade. Kanske för att jag inte var så full och därmed inte heller bakis. Kanske för att jag blivit modigare och vågade göra vad jag ville, oberoende av vad de andra ville. Kanske för att jag blivit lite mindre osäker och lite mindre rädd. Oavsett vad så blev det en bra festival. Jag är hemskt nöjd. Den är förstås inte slut än, men det var inte mycket jag ville se idag, så då prioriterade jag hellre att kila hem och umgås lite med Herr Pojkvän och få lite förberedelsetid innan veckans arbete.

Det sitter en alldeles underbar unge bakom mig på tåget. Sedan jag började jobba med barn som har språksvårigheter har jag blivit ännu mer fascinerad av "normala" barns språk än förut. Det är helt otroligt vad de kan. Och så fördomsfria de är. Så oförstörda.

skratt.

För att väga upp gnället litegrann så kan jag säga att dagarna innan idag har jag skrattat mer än någonsin förut. Jag tycker om att skratta.


Tidigare inlägg
RSS 2.0