jag ≠ mitt yrke

För tre år sedan hade jag panik. Jag hade bara två månader kvar innan jag skulle lämna det trygga studentlivet. Bara två månader och en liten bit på examensarbetet kvar innan jag skulle ut och utöva det yrke jag förberett mig för i fyra år. Jag hade trott att jag efter allt detta pluggande skulle känna mig redo, men tvärtom: jag kände mig mindre redo än någonsin. Jag förstod inte hur jag skulle klara av yrket.

 

Men på något sätt gick det och jag har nu arbetat inom yrket i snart tre år. Och jag har nu börjat förstå att jag inte behöver klara av det. Jag har börjat förstå att jag inte behöver arbeta med det jag är utbildad för. Jag är inte fastkedjad i mitt yrke. Det gör inget att jag pluggat i fyra år för att kunna göra det jag gör, men sedan välja att inte göra det. Jag kan när som helst välja att göra något helt annat. Det är inte omöjligt att kommande två månader är de sista månaderna jag utövar det som anses vara mitt yrke.

 

När vi fick en ny kollega på mitt förra jobb körde vi en presentationsrunda. Jag lade märke till att det var många som sade ”jag heter X och jag jobbar som Y”, medan jag sade ”jag heter X och jag är Y”. Men jag sa fel, det är inte så. Jag är inte mitt yrke. Jag är jag. Och för att orka fortsätta vara jag måste jag göra något annat.

 

Det här jobbet bryter ner mig. Jag känner mig konstant otillräcklig, korkad, socialt inkompetent, underlägsen, lat, feg, rädd och allmänt misslyckad. Jag orkar inte längre känna mig så jävla dålig hela tiden. Jag orkar inte.

 

Och jag behöver inte.

 

Vilken befrielse.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0