outofhabit

Jag gråter väldigt sällan nuförtiden. Men ändå har jag blivit gråtfärdig på varje träff med självkänslegruppen. Idag rann det till och med över. Jag tror att det blir så för att jag tar av mig mitt skal där, och undertill är jag alldeles mjuk. Hudlös. Och då väller det fram, det som jag annars tvingar in under min rustning. Det har ingenstans att gömma sig.

På sistone har jag blivit medveten om, och väldigt besvärad av, att jag ofta inte vet vad jag känner och tycker. Jag har alltså absolut ingen som helst aning. Oerhört obehagligt. Idag insåg jag att det nog beror på att jag trängt undan så mycket känslor att jag nu till slut gör det automatiskt, undermedvetet. Så att jag inte själv märker att jag tränger bort dem, utan de finns bara inte.

Jag vill inte göra så. Jag vill känna. Därför känns det faktiskt bra att gråta. Jag ska gräva fram mina känslor igen. De måste finnas någonstans där under alla lager av masker...