vem är jag?
Ett fenomen uppträder ofta när det närmar sig män (som inte är typ kompisar, kompisars pojkvänner eller 40 år äldre) och jag är singel: en särskild del av Lisa slås på. Tyck om mig-delen. Jag känner ganska lätt av hur (jag tror att) de vill att jag ska vara, och jag blir då automatiskt så. Det har även hänt i förhållanden, att jag har tappat bort mig själv och istället varit någon jag trott behagar pojkvännen mer. Förresten händer det nog i andra delar av livet också, att jag försöker anpassa mig efter vad jag tror att de omkring mig vill ha. Jag har nog tappat bort mig själv till stor del, vet inte riktigt vem/vad som är jag. Nej, jag vet faktiskt inte hur jag är när jag är mig själv.
Det är ganska skrämmande. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem det är som bor innanför min hud. Det känns som att jag har ett gäng olika masker som jag sätter utanpå ett formlöst ansikte.
Inte undra på att jag är jävligt osäker när jag hamnar i nya situationer, som nu när jag har börjat jobba. Jag vet inte vem de vill att jag ska vara, även om jag har aningar om det (och det är någon jag inte lyckas vara). Jag kan inte heller vara mig själv eftersom jag inte vet vem det är. Vem ska jag då vara?
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att vara singel ett bra jävla tag, och försöka hitta mig själv under den tiden. Försöka hitta Lisa som hon är när hon inte har en man att försöka bli omtyckt av. Jobbet och resten av världen kommer förstås ändå finnas kvar att försöka bli omtyckt av, men jag skalar av en liten bit i alla fall. Jag har bestämt mig för detta två gånger tidigare, och då har det inte hållit särskilt länge. Eftersom Lagen om alltings jävlighet gäller, och man bara hittar när man inte letar.
Men nu ska jag hitta mig själv först, innan jag hittar någon annan. Hur lång tid det än kan tänkas ta.
Jag vill lära känna Lisa.
Vanliga tankar för än tänkande person. Ingen bra relation med din pappa kanske? Jag har haft samma problem, men det blir bättre med tiden om man arbetar på det. Jag tror det kan vara viktigt att istället för att konstant fråga sig " Varför skulle han gilla mig?" Ska man fråga sig " varför ska jag gilla honom?"
Så att man inte hamnar med low life-no job-cheating bastards killar, bara för att man ska känna sig som den bättre personen i ett förhållande.
Det bästa man kan göra är att hitta en singel tillvaro man trivs rätt bra med, och kan känna sig förfylld i, så att närvaron av en man inte är allt som håller en uppe.
Men vi ska ju para oss och bilda familj och grejer är ju tanken, så det är inte konstigt att vi alla tenderar att bli lite obsessed i pojk tankar.
Lycka till med allt. :)
//Jenny
