outofhabit

Det är som att jag inte har någon hud. Ingen gräns mot omvärlden. Jag är totalt blottad och jävligt sårbar. Det är därför allting tar så hårt på mig, jag har inget skydd. Det är därför jag är så oerhört känslig för stämningar. De strömmar rakt in, och jag kan inte försvara mig. Är stämningen negativ så blir jag ledsen. Är den däremot positiv kan jag bli näst intill euforisk. Jag kan inte skärma av.

Jag tolkar allt som alla gör som att det har en mening. Går det att tolka till min nackdel så gör jag dessvärre det också. Det skär i mig. Jag är gelé och andras handlingar, blickar, ord, tystnader är vassa knivar. Samtidigt är jag medveten om att det inte alltid behöver ha funnits en negativ mening, eller inte ens någon mening alls, i det som jag förvandlat till skarpa eggar. Jag är så känslig. Jag står under ständig attack av slipade klingor som jag inte ens vet om de finns. Men de skär lika djupt ändå.

Jag är gelé. Hudlös. Smälter ihop med omgivningen, vet inte längre vad som är jag. Jag vet inte var mina gränser går. Jag vet inte vem jag är.