outofhabit

Alltsedan jag för tio år sedan började drabbas av depressioner har självmordet ständigt funnits närvarande. I de mörkare perioderna har det varit en dröm, en fantasi, ett mycket önskvärt alternativ som jag varit väldigt nära att välja. Under ljusare stunder har det inte varit lika aktivt närvarande, men ändå funnits där, i periferin. En möjlig utväg om allt går åt helvete igen. En trygghet.

Något som bara en person har fått veta, fram tills nu, är att det inte bara funnits som ett alternativ i mitt huvud, utan att det även varit någorlunda förberett, lättillgängligt. Jag har genom åren sparat all medicin som blivit över när jag bytt sort, trappat ut eller justerat dosen. Läkarna har uppenbarligen inte haft någon som helst koll på hur mycket de skrivit ut. Det blev med tiden en ansenlig mängd piller, neuroleptika och antidepressiva, som jag haft i en låda. Min nödutgång. Min trygghet. Min vetskap om att jag relativt enkelt kan avsluta livet när det blir alldeles för svårt. En vetskap som, paradoxalt nog, flera gånger har hjälpt mig att orka lite till.

De sista åren har jag inbillat mig att jag har valt livet, men sedan har det slagit mig: har jag verkligen bestämt mig för att satsa på att leva när jag samtidigt ser till att hålla nödutgången på glänt? Egentligen inte, inte fullt ut. Efter den insikten har jag då och då funderat på att göra mig av med pillerna, men det har alltid stannat vid en tanke. Rent intellektuellt har jag velat slänga dem, men jag har mött ett så väldigt stort känslomässigt motstånd. Mildare panikkänslor har infunnit sig vid blotta tanken på att göra mig av med tryggheten. Så lådan har blivit kvar.

Jag har förut inte pratat med någon om det, då jag anat att jag bara skulle mötas av ett oförstående ”Vad fan håller du på med? Släng dem genast, annars gör jag det”, och det skulle inte hjälpa mig. Sedan träffade jag R, som jag kan prata med som med ingen annan. Jag berättade, och han varken dömde mig eller försökte tvinga mig att göra mig av med pillerna, men han fick mig ändå att inse att jag inte behöver dem. Igår gick vi till apoteket och lämnade in dem. Det var ett stort steg för mig. Det var att bestämma sig för att leva. Jag är faktiskt ganska stolt.