outofhabit

Ujujuj, vilken dag... En viktig bit i mitt jobb med självkänslan är att skriva upp allt positivt som händer, sådant som bekräftar mig som person. Det tenderar jag annars att glömma, och kvar blir bara det negativa. Jag är dessvärre totalt genomusel på att komma ihåg att skriva ner detta, men idag måste det göras. Så mycket fint jag har fått höra idag, alltså. Framför allt från en vän samt från en i självkänslegruppen. Fantastiska saker slängde de ur sig. Sedan har jag idag även gjort sådant som jag själv blivit nöjd med, vilket inte händer särskilt ofta. Jag är alldeles vimmelkantig av allt bra och fint som händer ibland.

Sedan är jag också livrädd för sådana här dagar, för de gör att fallet, det oundvikliga fallet, blir längre och hårdare.

Men nu ska jag jobba med att njuta av det som är bra när det är bra. Det skulle vara fint att kunna.

Hemma! För första gången på en evighet, känns det som. Det är ett jäkla flängande nuförtiden. Är det inte jobb så är det träning, pendling, terapi eller umgänge. Sömnen blir väldigt lidande, den här veckan har nog innehållit minst sömn någonsin. Intressant är att de dagar då jag sovit tre timmar är de dagar jag varit som piggast. Om än lite smågroggy. Luddig. Det händer mycket nu. Trots att det känns lite jobbigt eftersom jag är en hemmaråtta så är det bra. Jag lever. Jag inte bara är, utan jag lever. Och om man ändå ska hålla på att vara vid liv så är det nog bäst att spendera tiden levande.

Nu har jag några timmar ensam hemma innan det är dags för nästa aktivitet. Ska andas lite. Och diska. Och städa.

Idag är det tungt. En gråta på tåget-dag... Jag känner mig verkligen så jävla värdelös på jobbet. Ungarna vill inte komma till mig. Inte ens de som förut tyckte att det var kul. De vill inte, och de jag ändå lyckas få med mig försöker köra med mig. Jag var för mesig från början, och det minns de mycket väl. Det får som följd att de inte vill göra något som är svårt, och i och med att vi jobbar med deras svårigheter är förstås allt svårt... Jag vill göra det roligt, jag försöker, men lyckas uppenbarligen inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag kunna få vara kvar på jobbet om barnen inte vill träffa mig? Då är jag ju bara oanvändbar. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Skit.

Efter en vecka då jag känt mig mer medioker som människa, mer usel på jobbet och mer värdelös som social varelse för varje dag som gått är det skönt att helgen är kommen. Ett par dagar då jag inte behöver prestera samt får umgås med folk som jag känner mig hyfsat trygg med. Igår var det öl och Alias, utgång och existentiella diskussioner. Det är roligt att prata med någon som tänker lite liknande som jag, eller i alla fall förstår hur jag tänker. Att prata om det gör också att jag blir mer medveten om vad jag tänker, samt föder följdfunderingar. Igår blev jag mycket lurig på hur jag definierar verklighet.

Jag har tidigare resonerat som så att jag tänker vad jag tänker, så är det, och vad skulle det ge mig att läsa om vad andra har tänkt? Men nu börjar jag tänka om. Jag är sugen på att läsa lite. Frågan är vars man börjar.

Ikväll blir det middag och felodimestival med fina vänner. Mys.

Hihihi, plötsligt känner jag mig så himla busig. Tokpigg och lite pirrig i magen och vet inte riktigt vars jag ska ta vägen. Jag tror att jag råkade ta två Voxra idag, och det är inte omöjligt att det kan ha med det här att göra. Högst opraktiskt då jag egentligen bör lägga mig kl nio om kvällarna för att få mina obligatoriska åtta timmars sömn. Men nu är sömnen långt borta. Jag vill helst bara skutta omkring hela natten och... jag vet inte vad mer jag skulle göra än att skutta omkring. Men ändå.

Jamenfaktiskt. Jag fick ju ökad ångest när jag åt dubbel dos Voxra i våras. Det här känns lite som samma känsla, fast på den positiva sidan av känslospektrat. Kanske är det så att ångesten ökas om grundstämningen är åt det negativa hållet, men om utgångsläget är på plussidan så kanske det blir såhär? Lite skuttigt. Och det ligger liksom något under tungan.

Liknande kicken man kunde få av koffein en gång för länge sedan. När jag och min f.d. älskade vän petade i oss koffeintabletter och sedan låg och skrattade en halvtimme i sträck. Det var fint.

Jag har svårt att förstå att jag har ett jobb, där jag faktiskt måste dyka upp på utsatt tid och sedan uträtta vettiga saker hela dagen. Jag känner mig fortfarande som en ytterst oansvarig student som utan problem kan dröna framför datorn halva natten eller festa en onsdagskväll och sedan dagen efter helt enkelt bestämma om jag ska gå på föreläsningen eller vända mig om i sängen och dra täcket över huvudet. Jag kan inte förstå att har blivit den där som har ansvar. Det där som jag alltid varit så rädd för. Livet är så jävla konstigt.

Det känns inte riktigt på riktigt.

Nu gäspade jag, positivt. Ska ta tillfället i akt och blunda.