outofhabit

i put a cup out on the window sill
to catch the water as it fell
now i got a glass half full of rain
to measure the time between
when you said you'd come
and when you actually come

Det är som att jag inte har någon hud. Ingen gräns mot omvärlden. Jag är totalt blottad och jävligt sårbar. Det är därför allting tar så hårt på mig, jag har inget skydd. Det är därför jag är så oerhört känslig för stämningar. De strömmar rakt in, och jag kan inte försvara mig. Är stämningen negativ så blir jag ledsen. Är den däremot positiv kan jag bli näst intill euforisk. Jag kan inte skärma av.

Jag tolkar allt som alla gör som att det har en mening. Går det att tolka till min nackdel så gör jag dessvärre det också. Det skär i mig. Jag är gelé och andras handlingar, blickar, ord, tystnader är vassa knivar. Samtidigt är jag medveten om att det inte alltid behöver ha funnits en negativ mening, eller inte ens någon mening alls, i det som jag förvandlat till skarpa eggar. Jag är så känslig. Jag står under ständig attack av slipade klingor som jag inte ens vet om de finns. Men de skär lika djupt ändå.

Jag är gelé. Hudlös. Smälter ihop med omgivningen, vet inte längre vad som är jag. Jag vet inte var mina gränser går. Jag vet inte vem jag är.

Den här sommaren/hösten kommer jag att minnas. Jag har gått igenom större eller mindre kriser inom nästan alla områden av mitt liv. Alla vill jag inte heller nämna här, men ett stort fokus har i alla fall varit min självkänsla/självförtroende (jag har aldrig lärt mig skilja på dem, men anar att jag har problem med båda). Tankarna kring det aktualiserades framför allt i samband med att det var dags att börja fundera på att söka jobb. För det första insåg jag, som beskrivet nedan, att jag inte skulle klara ett jobb inom det jag utbildat mig för. Efter att ha kämpat mig förbi den insikten (förträngning, förträngning, förträngning. och lite medicin) tänkte jag ändå börja söka jobb – vad annars skulle jag ta mig till? Jag insåg då att frågan ”vad har du för starka sidor” var enormt svår för mig att svara på, och ännu svårare var det för mig att motivera varför just jag passade bäst till tjänsten jag sökte – jag visste ju att alla andra skulle passa bättre!

Jag har aldrig haft någon fantastisk självkänsla/självförtroende, alltid varit en väldigt osäker liten figur, men på sistone har det ändå dykt rejält neråt jämfört med hur det varit de sista åren. Inte bara när det gäller jobb och prestationer, utan vad det gäller... allt. Mig. Eller, när jag är ensam hemma kan jag ibland känna mig lite bra. Men så fort jag kommer ut bland folk ser jag bara hur mycket bättre alla är, på det mesta. Alla är dock inte bättre på allt, men alla är bättre än mig i ett flertal avseenden. Och det är bara det jag ser.

Jag försöker verkligen jobba med att förbättra det här, tro mer på mig själv, tycka om mig mer, för egentligen borde jag väl inte kunna vara SÅ dålig på nästan allt? Logiskt sett borde jag ju på något sätt ha någon sida som väger upp för lite av det dåliga. Det gäller bara att hitta den sidan. Det är tyvärr hemskt svårt, för ju mindre jag tror på mig själv, desto sämre blir jag ju på allting, osv. Ond cirkel.

Men, jag vet egentligen hur jag ska tänka för att försöka förbättra läget:

• Sluta jämföra mig med andra. Att andra fungerar annorlunda än mig behöver faktiskt inte betyda att mitt sätt är fel, utan bara att det är – annorlunda.
• Fokusera på mina bra egenskaper. De finns faktiskt.
• Jag är jag, med alla mina fel och brister. Men ingen kan vara jag bättre än vad jag kan.
• De som jag tycker verkar vara så bra på allt, har förmodligen också brister de tycker illa om.

Jag måste bara lyckas införliva (haha, jag ville skriva ”implementera”. uppsatsspråkskadad.) dessa nya tankemönster i de gamla rigida rutinmässiga tankebanorna. Studenthälsan och föreningen Balans håller självkänslekurser. Antagligen andra också. Jag ska nog anmäla mig till någon sådan. Jag ska också ta upp mindfulnessandet igen, på inrådan av terapeuten.

För något måste förändras. Det funkar inte som det är nu, det är som sagt en ond cirkel. Ingenting kan bli bättre så länge jag bara ser allt som är dåligt. Som en praktikhandledare en gång gulligt nog sa till mig: ”Du måste tro mer på dig själv, annars har du ingen chans”.



OBS att detta inte är något försök att fiska kommentarer om hur himla bra jag är, etc. Det är bara tankar som varit en stor del av mitt liv på sistone.

Eventuellt vill jag blogga igen. Jag vet inte. Jag börjar lite försiktigt.

Ett par vänner har sagt att de saknat min blogg för att de nu har svårare att veta vad som händer i mitt liv. Det har jag dock insett är en fördel. Jag pratar nämligen hellre med vänner om hur det är och vad jag gör, än sitter ensam framför en skärm och skriver något som de ska sitta ensamma framför en skärm och läsa. Och sedan inte kunna berätta om något utan att responsen blir "ja, jag läste det". Så om det blir en blogg igen så blir det ingen ”det här har jag ätit/haft på mig/hästat/gjort idag”-blogg, utan mer en blogg om vad mina tankar kretsar kring för tillfället. Fast nu blev det pretentiöst.  Mina tankar snurrar inte särskilt ofta kring något vettigt, det var inte så jag menade. De snurrar mest bara, i allmänhet. Hipp som happ. Hit och dit. Upp och ner. In och ut. Av och till. Till och från.

Hej och hå.



Vadå hå?