outofhabit

De har börjat dyka upp överallt. Vårdpersonal som är lika gamla som eller yngre än jag. Det känns heltokigt. Hade telefonmöte med en läkare förra veckan och fattade misstankar kring hans ålder. Efter en kik på birthday.se (världens bästa sida om man som jag har stalkertendenser) insåg jag att han var ett halvår yngre än jag. Och den ena ledaren av gruppterapin är ett år yngre än jag. Och nu ska vi få en ny andra ledare, som tydligen är ett halvår yngre än jag. Egentligen är det väl inte så jäkla konstigt, jag själv har ju en utbildning som är lika lång som en specialistsjuksköterskas och jag har också hunnit jobba 2,5 år. Dessutom kom jag ut från gymnasiet ett år senare än de andra i min årskull. Så det är inte konstigt. Men jag är så sjukt ovan vid det så att det känns helt knasigt, har inte varit med om det förut. Obehagligt liksom att de vuxna omkring mig är yngre än jag. Tur att inte jag är vuxen.

Usch, jag är rädd för vilka konsekvenser som kan uppstå på grund av att jag förlorar min stödkontakt på psyket. Jag fick ju kämpa för att överhuvudtaget få komma till affektiva mottagningen istället för att vara utelämnad till min husläkare. När jag blev för gammal för att tillhöra Unga vuxna hänvisade de mig till husläkaren (som för övrigt absolut inte ville ta över ansvaret) och när jag försökte mig på en egenremiss till vuxenpsykiatrin fick jag tjata för att få komma för bedömningssamtal. Tack och lov kom jag då till en psykiater som såg mina behov, och så kom jag tillbaka in i psykiatrin på den vägen. Det är åt helvete att den vård man får ska bero helt på vilken person man träffar...

 

Nu är jag rädd för att anledningen till att jag fått vara kvar på affektiva mottagningen beror på min fantastiska stödkontakt. Nu är jag så rädd för att de ska ”upptäcka” att jag inte mår dåligt nog för att få tillhöra psykiatrin. Och visst, jag kan hålla med om att jag inte mår jättedåligt just nu. Jag klarar oftast av att jobba, jag klarade till och med att jobba 100% (även om jag inte hade fixat det länge till). Jag klarar av att ha en kärleksrelation (även om det inte alltid är så lätt för den andra parten..). Jag klarar av att betala räkningar och annat sånt man måste göra. Jag klarar av att ha ett visst socialt liv (även om det inte är mycket). Jag klarar inte riktigt av att äta som jag borde eller hålla ordning omkring mig och jag bryter ihop totalt ibland, men jag måste väl ändå ses som ganska välfungerande.

 

MEN vad som inte syns så tydligt är att det är med stor möda som jag och mitt liv fungerar så väl som det gör. Det krävs väldigt mycket energi. Jag är väldigt skör. Jag känner ofta att jag balanserar på en fin linje, att jag stundtals är väldigt nära att falla. Och när/om jag gör det måste jag ha ett skyddsnät. För det första vill jag förstås helst inte falla alls, jag vill ha psykiatrin som ett stöd bredvid mig som jag kan ta tag i och stabilisera mig emot när jag börjar vingla. Men om jag ändå skulle falla behöver jag något som hindrar mig från att störta rakt ner i asfalten.

 

Jag blir så rädd vid tanken på att balansera alldeles själv där uppe, med alldeles för många meter ner till det hårda underlaget.

 

Fan, i höst är det tio år sedan jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången. Tio år sedan jag började äta antidepressiva. Då och då hemfaller jag till bitterheten över att jag inte fick bättre hjälp då. Då hade det kanske inte behövt bli såhär långdraget. Det är verkligen sjukt att barn- och ungdomspsykiatrin inte har mer resurser. Kunde man satsa mer där så skulle man säkert vinna mycket i längden...

Jävla jävla skit. Fick veta idag att min fantastiska kontakt på psyket, MM, ska sluta. Jag har genom åren träffat minst tolv olika personer inom psykiatrin; läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter, men MM är den första jag fått en riktigt god kontakt med. Hon är den enda av alla dessa personer som jag alltid har sett fram emot att träffa, den enda jag känt mig trygg med, den enda som verkligen sett mig, förstått mig och tagit mig på allvar, den enda som jag känt har funnits tillgänglig för mig, tagit sig tid för mig och brytt sig om mig som person. Den enda som har varit så varm och sagt så fina saker att jag har blivit rörd till tårar. Jag träffade en inhyrd läkare en gång som jag också kände något liknande för, men vi träffades ju bara en gång. Jag har varit så jävla glad över att ha fått kontakt med MM, och har förstås känt en oro för att hon skulle försvinna. När något är så bra så känns det ju som att risken är stor för att det inte kommer att få fortsätta vara så. Och så blev det. Jag är skitledsen. Jag hatar hatar hatar när bra saker tar slut. Men samtidigt är jag förstås glad över att ha fått erfara hur det är när psykvården funkar och att ha fått i alla fall det här året med en riktigt bra stödkontakt. Och det behöver ju inte nödvändigtvis bli dåligt igen, MM kan ju inte vara den enda bra personen inom psykiatrin. Men de är nog sällsynta...