att ersättas

En jobbig grej med att sluta på jobbet är att min efterträdare kommer att se hur mycket jag misskött jobbet. Det är ju hittills ingen som har haft någon riktig insikt i vad jag har pysslat med, så jag har ju kunnat fortsätta som jag gjort. Men jag har faktiskt inte gjort mitt bästa. Alls. Det är mycket jag hade kunnat göra annorlunda, men jag har valt att inte göra så. Det är mycket jag har undvikit, förträngt, inte låtsats om, på grund av att det hade varit jobbigt att göra. Jag har för det mesta känt mig helt dränerad på energi, och bara inte orkat. Inte orkat ta initiativ, inte orkat anstränga mig, inte orkat opponera mig, inte orkat stå på mig, inte orkat kämpa, inte orkat vara envis, inte orkat gå in djupare på saker. Inte varit tillräckligt engagerad för att orka. Jag har varit uppgiven, känt att inget jag gör egentligen spelar någon roll, så varför ska jag ens försöka?

 

Min efterträdare kommer alla dumheter jag gjort, och se alla bra saker som jag inte har gjort. Och förmodligen kommer hon att göra jobbet mycket bättre än jag. Det känns förstås också jobbigt. Det blir ju ofrånkomligen så att kollegerna kommer att jämföra, och hon kommer att vinna. Kanske inte på alla områden, men de flesta. Och det här är något av det dummaste jag kan hålla på och tänka på, för egentligen är inget säkert och egentligen spelar det ingen jävla roll. Vad gör det om de tycker att hon är bättre än jag? Så länge jag inte vet om det så tar jag ju faktiskt ingen skada av det...

 

Fan vad jävla tungt det är att känna sig såhär dålig jämt. Hoppas verkligen att det dåliga mest ligger i kombinationen mellan mig och det här jobbet, och inte i mig. Känner jag mig lika usel på nästa jobb är jag inte säker på att jag vill fortsätta på den här banan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0