uppgiven
Idag känner jag mig ledsen och uppgiven. Var på anställningsintervju imorse för ett jobb jag väldigt gärna skulle vilja ha. Men hur fan ska man övertyga en arbetsgivare varför man är rätt för jobbet när man inte ens vet det själv? Motivera arbetsgivaren till att anställa en när man vet att nästan vem som helst skulle göra jobbet bättre? Hon var hemskt trevlig, men det kändes som att hon blev missnöjd med mig. Tveksam på grund av min obefintliga erfarenhet och min osäkerhet. Min oförmåga att beskriva och motivera saker och ting, min trögtänkthet, min stelhet. Hon undrade hur jag skulle klara att förmedla information till föräldrar, undrade hur jag fungerar med barn, om jag kan ”släppa loss”. Och ja, jag är också osäker på det. Men om jag fick chansen så skulle jag i alla fall försöka. Jag skulle verkligen försöka.
Det känns så hopplöst. Jag skulle ju inte vilja anställa mig, så hur ska jag kunna tycka att någon annan ska göra det? Hur ska någon annan kunna göra det? Och om jag inte får det här jobbet, som jag blivit rekommenderad till, vilket jäkla jobb ska jag överhuvudtaget kunna få då? Jag sitter och stirrar på arbetsförmedlingens hemsida med tårar i ögonen. Jag antar att jag bör anmäla mig där. Jag vet inte någonting om hur det här med arbetslöshet funkar. Blä. Nu ska jag iväg och fika med fina vänner i alla fall.
Senare...
Fina vänner. Gjorde mig gladare, som vanligt. Men också ledsnare, på andra sätt. Vi kommer inte att träffas lika ofta nu när folk får jobb och blir upptagna och flyttar hit och dit. Onsdagsfikat har varit en av de absoluta höjdpunkterna för mig under hösten, men nu blir det inte på samma sätt. Jag är så otroligt rädd för att bli ensam igen. För att mista mina fina vänner. Jag är ju bra på sånt... Usch, det känns som att allt bara glider mig ur händerna nu. Kärleken, vännerna, sysselsättningen...
Ibland har jag en (absurd, jag vet) känsla av att livet tar slut nu. Fast jag vet att det egentligen snarare borde vara nu det börjar. Jag hoppas på något mer åt det senare hållet.
Det är för mycket på en gång.
Det känns så hopplöst. Jag skulle ju inte vilja anställa mig, så hur ska jag kunna tycka att någon annan ska göra det? Hur ska någon annan kunna göra det? Och om jag inte får det här jobbet, som jag blivit rekommenderad till, vilket jäkla jobb ska jag överhuvudtaget kunna få då? Jag sitter och stirrar på arbetsförmedlingens hemsida med tårar i ögonen. Jag antar att jag bör anmäla mig där. Jag vet inte någonting om hur det här med arbetslöshet funkar. Blä. Nu ska jag iväg och fika med fina vänner i alla fall.
Senare...
Fina vänner. Gjorde mig gladare, som vanligt. Men också ledsnare, på andra sätt. Vi kommer inte att träffas lika ofta nu när folk får jobb och blir upptagna och flyttar hit och dit. Onsdagsfikat har varit en av de absoluta höjdpunkterna för mig under hösten, men nu blir det inte på samma sätt. Jag är så otroligt rädd för att bli ensam igen. För att mista mina fina vänner. Jag är ju bra på sånt... Usch, det känns som att allt bara glider mig ur händerna nu. Kärleken, vännerna, sysselsättningen...
Ibland har jag en (absurd, jag vet) känsla av att livet tar slut nu. Fast jag vet att det egentligen snarare borde vara nu det börjar. Jag hoppas på något mer åt det senare hållet.
Det är för mycket på en gång.
Kommentarer
Trackback
