vankelmod

Under våren har en insikt vuxit fram i mig. Eller, den har vuxit ganska länge, men under våren blev den så pass stark att den ledde till ett beslut. Jag byter bana. Jag skiter i att jag har en lång utbildning och att jag därför “borde” jobba med det. Jag har insett att det enda jag “borde” är att göra något jag vill göra, något jag trivs med. Något som inte får mig att känna mig konstant otillräcklig och misslyckad.

 

Jag tog beslutet, läste in en kurs på komvux och sökte den utbildning jag bestämt mig för (är tillräckligt paranoid för att inte våga skriva vilken det är...), på nio ställen i landet. Reste sedan kors och tvärs i ett par veckor för att göra antagningsprov och genomgå intervjuer. Några veckors oro över att inte bli antagen följde. Blev dock antagen på alla platser jag sökte. I september börjar jag.

 

Det känns bra. Det känns rätt. Även om jag blev lite oroad av en annan insikt jag fick häromdagen. Jag insåg nämligen att jag aldrig har blivit nöjd tidigare. Jag har bytt bana flera gånger:

  • När jag var liten skulle jag bli författare (något som i och för sig sedan alltid hängt med som en utopisk dröm).
  • I högstadiet skulle jag bli inredningsarkitekt.
  • Ändrade mig vid gymnasievalet. Valde estetiska programmet med inriktning mot bild & form. Hade nog ingen vidare tanke med det förutom att jag hade fått MVG i bild. Och så spelade det säkert in att jag ville vara sådär alternativ och cool, och de som var det gick ju estetiska.
  • Ändrade mig efter en termin. Bröt ihop, hoppade av, gick hemma ett halvår. Började ettan igen, på medieprogrammet. Tanken var att till år två välja journalistik som inriktning. Eller möjligen foto. 
  • Ändrade mig vid valet till år två. Valde grafisk kommunikation. Under större delen av gymnasiet var ju min plan att inte leva så länge till att jag skulle behöva bry mig om vidare utbildning eller jobb, så därför valde jag något som var roligt för stunden. Om jag av någon anledning ändå skulle bli vuxen (vilket inte skulle ske) så ville jag i så fall försörja mig som författare och översättare eller korrekturläsare.
  • Överlevde gymnasiet, trots allt. Fortsatte sikta mot översättare genom att läsa tyska.
  • Ändrade mig efter en termin. Bläddrade i utbildningskatalogen och hittade en utbildning som bestod av ett gäng hyfsat intressanta ämnen. Tänkte nog inte så mycket på hur det faktiskt skulle vara att jobba som det utbildningen syftade till. Hade fortfarande kvar rätt mycket av känslan av att framtiden inte gällde mig. Av att jag inte skulle beröras av den.
  • Klarade, trots allt, den fyraåriga utbildningen. Började, trots allt, jobba.
  • Ändrade mig efter tre år. Ska nu påbörja en annan utbildning.

 

Är lite rädd för att det här bara ska vara ännu ett byte som sedan inte kommer att kännas rätt. Att jag strävar efter någon slags ideal som inte finns. Men jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte det.

 

Dessutom vet jag faktiskt inte vad som skulle funka annars, om det här inte funkar. Det känns lite som att det är det sista halmstrået.


RSS 2.0