babbel
Det är så lustigt. En onsdagskväll satt jag med tårar i ögonen och glodde uppgivet på arbetsförmedlingens hemsida. Jag var alldeles förstörd för att jag insåg att jag aldrig skulle kunna få ett jobb inom mitt yrke. Tre veckor senare har jag avslutat min första vecka på mitt jobb inom detta. Så jäkla konstigt allting. Och trots att det har gått så fort så kändes livet innan jobbet så avlägset idag när jag stod på pendeln på väg hem. Jag har ställt om totalt. Det är ett annat liv nu, ett nytt. Jag har ett pendelkort, jobbnycklar och behöver inte längre gräma mig över att jag glömt att ta med bestick. Jag får hänga i personalrummet och dricka hur mycket kaffe jag vill. När jag fått jobbmailadress och namnskylt kommer jag sitta och beundra dem i evighet. Jag har fritid – detta som jag har sett fram emot under hela studietiden. Jag förstår inte vad som har hänt.
Ibland känner jag mig värdelös och ibland känns det okej. Allt som oftast känner jag mig som en stor bluff. Jag har dock inte jobbat ensam med barnen än, tänkte börja med det imorgon. Ska bli intressant att se hur mycket jag kritiserar mig själv efter det. Jag är lite för bra på sånt.
Nästa vecka börjar jag i en vägledd självhjälpsgrupp med syfte att höja självkänslan. Det ser jag fram emot.
Antingen påverkas trögheten i hjärnan av vem jag pratar med, eller så påverkas hur kritisk jag är mot mig själv av vem jag pratar med. När jag pratar med chefen (världens gulligaste människa) känner jag mig bara som en stor idiot. När jag pratar med en jämnårig kollega (haha, jag har kollegor) känner jag mig ofta okej. Kanske beror trögheten alltså till viss del på nervositet och osäkerhet. Eller så kopplas mitt kritiska öra/öga på olika mycket med olika personer, och jag är alltså lika trög med alla men det spelar olika stor roll. Jag vet inte. Jag har i alla fall kommit fram till att jag nog är lite rädd för tjejer/kvinnor. Jag har alltid trivts bäst i sällskap med killar (rent generellt alltså, självklart finns det tjejer jag trivts bättre med än killar). Jag skulle tippa att det är mycket för att jag haft en del dåliga erfarenheter av tjejer. De har varit mer utstuderat elaka än vad killarna har varit. Jag har känslan att tjejer kan vara mer kritiska och se igenom mig mer, på något sätt. Jag blir osäker och känner mig lätt mindervärdig tillsammans med tjejer. Ojdå, kan det ha med rivalitet att göra? Eller är det bara så att jag jämför mig med dem och inte med killar, och oftast finner mig vara fulare/ointelligentare/tråkigare?
Vilket ostrukturerat inlägg det blev idag. Hur som helst är mina närmsta vänner tjejer (var väldigt nervös inför utbildningen eftersom den var så tjejdominerad, men det visade sig vara världens bästa tjejer så det gick bra ändå), så så rigid är jag inte. Men tjejer i allmänhet är läskigare än killar.
Ehhh, så vart ville jag komma med det här inlägget? Jag gick nog vilse. Precis som jag gjort i verkligheten åtta gånger på åtta dagar nu. Mitt lokalsinne är fantastiskt.
Just ja, jag funderar på att bli jourhem åt ett par katter. Jag trodde inte att de skulle tycka att jag passade för det, eftersom jag bor litet och är borta mycket. Men jag mailade och frågade och de tyckte inte att det var några hinder, bara jag tog två så de inte blev ensamma. Det här måste jag verkligen fundera på. Jag saknar att höra tassar mot mitt golv...
Ibland känner jag mig värdelös och ibland känns det okej. Allt som oftast känner jag mig som en stor bluff. Jag har dock inte jobbat ensam med barnen än, tänkte börja med det imorgon. Ska bli intressant att se hur mycket jag kritiserar mig själv efter det. Jag är lite för bra på sånt.
Nästa vecka börjar jag i en vägledd självhjälpsgrupp med syfte att höja självkänslan. Det ser jag fram emot.
Antingen påverkas trögheten i hjärnan av vem jag pratar med, eller så påverkas hur kritisk jag är mot mig själv av vem jag pratar med. När jag pratar med chefen (världens gulligaste människa) känner jag mig bara som en stor idiot. När jag pratar med en jämnårig kollega (haha, jag har kollegor) känner jag mig ofta okej. Kanske beror trögheten alltså till viss del på nervositet och osäkerhet. Eller så kopplas mitt kritiska öra/öga på olika mycket med olika personer, och jag är alltså lika trög med alla men det spelar olika stor roll. Jag vet inte. Jag har i alla fall kommit fram till att jag nog är lite rädd för tjejer/kvinnor. Jag har alltid trivts bäst i sällskap med killar (rent generellt alltså, självklart finns det tjejer jag trivts bättre med än killar). Jag skulle tippa att det är mycket för att jag haft en del dåliga erfarenheter av tjejer. De har varit mer utstuderat elaka än vad killarna har varit. Jag har känslan att tjejer kan vara mer kritiska och se igenom mig mer, på något sätt. Jag blir osäker och känner mig lätt mindervärdig tillsammans med tjejer. Ojdå, kan det ha med rivalitet att göra? Eller är det bara så att jag jämför mig med dem och inte med killar, och oftast finner mig vara fulare/ointelligentare/tråkigare?
Vilket ostrukturerat inlägg det blev idag. Hur som helst är mina närmsta vänner tjejer (var väldigt nervös inför utbildningen eftersom den var så tjejdominerad, men det visade sig vara världens bästa tjejer så det gick bra ändå), så så rigid är jag inte. Men tjejer i allmänhet är läskigare än killar.
Ehhh, så vart ville jag komma med det här inlägget? Jag gick nog vilse. Precis som jag gjort i verkligheten åtta gånger på åtta dagar nu. Mitt lokalsinne är fantastiskt.
Just ja, jag funderar på att bli jourhem åt ett par katter. Jag trodde inte att de skulle tycka att jag passade för det, eftersom jag bor litet och är borta mycket. Men jag mailade och frågade och de tyckte inte att det var några hinder, bara jag tog två så de inte blev ensamma. Det här måste jag verkligen fundera på. Jag saknar att höra tassar mot mitt golv...
Trackback
