Dagens ledsamhet:
Jag beklagar mig i personalrummet över att mitt vikariat snart är slut och säger att jag tycker att NN som jag vikarierar för gott kan skaffa sig ett till barn. Nu. Då säger en kollega ”Jag tyckte om att jobba med NN. Hon var en bra [yrkestitel], det märktes”. Jag krymper genast ihop till en liten sörja på golvet. Jag som hade gått omkring och trivts. Resten av eftermiddagen ägnar jag åt att älta det hen sa, jämföra mig med NN och konstatera att jag inte bara gör ett dåligt jobb, utan att det dessutom syns utåt också. Mycket konstruktivt beteende.
Dagens ilska:
Varje dag cyklar jag förbi den plats där jag låg blodig och halvt medvetslös för drygt tio år sedan och hörde någon gå förbi och säga ”kolla, det ligger någon där”. För att sedan gå vidare. Jag har inte tänkt så mycket på det hela under de sista åren, förutom att jag ogillar de ärr jag fick. Men de senaste veckorna så har det väckts en ilska inom mig när jag tänker på händelsen. Vafan, om jag skulle gå förbi där mitt i natten och se någon ligga i en buske och uppenbarligen inte må bra, då skulle jag försöka hjälpa den personen. Det känns som något som alla skulle göra. Men tydligen inte. Jag hade ju kunnat ligga och dö där. Eller bara vara ett lovligt byte för någon inte så trevlig person. Usch.
Dagens insikt:
Jag baserar hela mitt jag på jämförelser med andra. Det är ingen vidare stabil grund.
Jag är så trött. Så trött på att ständigt föra en kamp. Mot mig själv. För mig själv.
Till exempel: Jag har länge behövt ringa några telefonsamtal i jobbet, men hela tiden övertygat mig själv om att det är en bättre tidpunkt "sen". Klockan 10. Efter lunch. Imorgon bitti. Sen eftermiddag. Nästa vecka. För "sen" har jag druckit kaffe och är piggare. "Sen" är de jag ska ringa mindre upptagna. "Sen" har jag ätit lunch och har mer energi. "Sen" efter mötet är jag "socialt uppvärmd". "Sen" sitter jag på mer information. "Sen" finns det helt enkelt mycket bättre förutsättningar för att allt kommer allt gå mycket bättre.
Men "sen" kommer aldrig. Till slut kommer ett "för sent", eller ett "NU GENAST innan det är för sent". Inget av dem blir bra. Idag inträffade "NU GENAST"-tidpunkten och jag lyckades ringa de där jävla samtalen. Det värsta är att jag inte känner någon vidare lättnad när det väl är gjort. Istället börjar jag genast älta och ångra vad jag sa, hur jag sa det eller vad jag inte sa. Hör mina dumheter om och om igen. Egentligen tror jag på att utsätta sig för det man är rädd för för att utsläcka ångestreaktionen, men vad det gäller just det här känns det inte som att det funkar. Eftersom jag sällan känner att de här grejerna går bra, blir jag snarare bara ännu mer rädd inför nästa.
Jag vet knappt varför det är så svårt. Kanske är det så enkelt att jag är rädd för att misslyckas. För att inte bli omtyckt. Men det är inte förklaring nog för mig - varför är jag så hysteriskt rädd för det? Rent intellektuellt VET jag att det inte är hela världen om jag inte "lyckas" med allt. Och jag VET att man inte kan vara omtyckt av alla. Jag kan verkligen inte förklara det. Oerhört frustrerande att styras så av någonting jag inte förstår.
Det går så mycket tid och energi åt sånt här. Åt att oroa mig, åt att försöka skrapa ihop mod att göra det, åt att skrapa ihop anledningar till varför jag ska göra det sen, åt att ha dåligt samvete över att inte göra det i tid, åt att bygga upp ännu mer oro, åt att till slut genomföra det, åt att efteråt älta det, åt att efteråt ångra mig och skälla på mig själv. Jag blir helt slut.
Jag är fel människa på fel plats just nu. Jag hoppas att det kan förändras till att bli rätt, eller i alla fall mindre fel. Men just nu vill jag bara fly. Kommande vecka förstår jag inte hur jag ska klara av.
