outofhabit

Inatt drömde jag att Sara bara hade varit bortsprungen alla dessa månader. Plötsligt hittade jag henne, eller snarare hittade hon mig. Hon sprang emot mig och jamade och jag blev förstås outsägligt glad.

Jag saknar henne hemskt mycket. Häromdagen hittade jag en låda med kattgodis när jag städade. Sånt gör fortfarande väldigt ont. Sara kommer aldrig att äta det där godiset.

Min bästa vän i 18 år. Jag minns perioder då jag verkligen inte visste vad jag hade tagit mig till om jag inte hade haft henne. Hon var ett sällskap och en tröst när jag var ensam och mådde skit. Min älskade lilla pälsboll...

Ett av mina största problem med det här livet är det som handlar om att älska andra. För det tar alltid slut, och då gör det så fruktansvärt jävla ont. Så ont att det nästan inte är värt det. Men ensamheten är inte heller något roligt alternativ... Jag är arg på livet som är utformat på ett så jävligt sätt. Att leva innebär en hemsk massa smärta. Visst finns det glädje också, men smärtan väger tyngre. Det är inte okej.

what if i don't agree
with the lines i have to read
they don't pay me enough
the way i see it

Ani DiFranco - Dog Coffee

Jag gråter väldigt sällan nuförtiden. Men ändå har jag blivit gråtfärdig på varje träff med självkänslegruppen. Idag rann det till och med över. Jag tror att det blir så för att jag tar av mig mitt skal där, och undertill är jag alldeles mjuk. Hudlös. Och då väller det fram, det som jag annars tvingar in under min rustning. Det har ingenstans att gömma sig.

På sistone har jag blivit medveten om, och väldigt besvärad av, att jag ofta inte vet vad jag känner och tycker. Jag har alltså absolut ingen som helst aning. Oerhört obehagligt. Idag insåg jag att det nog beror på att jag trängt undan så mycket känslor att jag nu till slut gör det automatiskt, undermedvetet. Så att jag inte själv märker att jag tränger bort dem, utan de finns bara inte.

Jag vill inte göra så. Jag vill känna. Därför känns det faktiskt bra att gråta. Jag ska gräva fram mina känslor igen. De måste finnas någonstans där under alla lager av masker...

Idag har jag mitt livs första ”riktiga” sjukdag. Vaknade med halsont och blev lite nervös eftersom det går streptokocker på jobbet. Tog det säkra före det osäkra och stannade hemma, smitta barnen känns ju inte som någon höjdare... Så idag har jag bara legat och slöat i sängen. Det var ett tag sedan jag gjorde det senast, det är liksom full rulle hela tiden. Under veckan som var hann jag inte sova mina nödvändiga åtta timmar en enda natt, då det hände något varje kväll, både jobbrelaterat och privat. Pust. I helgen gick jag upp ca 7 timmar senare på mornarna än vad jag gör under veckorna. Eheh. Jag som hade tänkt hålla en någorlunda jämn dygnsrytm...

Jag kommer hur som helst in i jobbet mer för varje dag. Under veckan som var grät jag faktiskt inte på tåget hem en endaste gång. Det är positivt. Positivt är också att självkänslekursen har satt igång. Det känns väldigt skönt att veta att jag kommer att träffa den här gruppen trevliga människor varje tisdag i ytterligare tio veckor framöver. Jag känner mig relativt trygg bland dem, och har bestämt mig för att vara hundra procent ärlig under våra träffar. Lägga bort alla jävla masker.

En uppgift var att sätta upp mål för vad jag vill få ut av den här kursen. Efter en analys av mina problembeteenden kom jag fram till följande, sorterat i stigande svårighetsgrad. Jag vill:

• Le mot dem jag möter.
• Sluta kritisera mig själv på ett okonstruktivt sätt.
• Fokusera på det som är bra med mig.
• Sluta älta och övertolka saker.
• Vara närvarande i nuet.
• Våga fråga när jag inte förstår.
• Ta initiativ till samtal med kolleger.
• Veta vad jag känner.
• Veta vad jag tycker.
• Bara göra sådant som jag vill – våga säga nej.
• Veta vem jag är.
• Vara den jag är.
• Acceptera den jag är.
• Uppskatta den jag är.

Sedan hoppas jag förstås att andra problem minskar när jag uppnår mina mål, till exempel mina jävla blackouts då hjärnan går på rast och lämnar en total tomhet i mitt huvud. Hm, nu insåg jag att jag inte gjort veckans ”läxa” än. Får ta tag i det.

Under stora delar av mitt liv har jag hängt upp min tillvaro på killar. Pojkar, män. Har jag inte varit tillsammans med dem (och då ofta tänkt på dem konstant, samt försummat annat/andra) så har jag varit besatt av dem och näst intill stalkat dem, eller så har jag blivit utnyttjad av, eller utnyttjat dem, för bekräftelse. Det är det här jävla bekräftelsebehovet som hela tiden ställer till det. Som i sin tur förmodligen beror på osäkerhet, dålig självkänsla. Jag har ett stort behov av att av män få bekräftelse på att jag duger. Jag har i jakt på denna bekräftelse gjort många saker jag inte är stolt över, och jag har sårat både andra och mig själv.

Ett fenomen uppträder ofta när det närmar sig män (som inte är typ kompisar, kompisars pojkvänner eller 40 år äldre) och jag är singel: en särskild del av Lisa slås på. Tyck om mig-delen. Jag känner ganska lätt av hur (jag tror att) de vill att jag ska vara, och jag blir då automatiskt så. Det har även hänt i förhållanden, att jag har tappat bort mig själv och istället varit någon jag trott behagar pojkvännen mer. Förresten händer det nog i andra delar av livet också, att jag försöker anpassa mig efter vad jag tror att de omkring mig vill ha. Jag har nog tappat bort mig själv till stor del, vet inte riktigt vem/vad som är jag. Nej, jag vet faktiskt inte hur jag är när jag är mig själv.

Det är ganska skrämmande. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem det är som bor innanför min hud. Det känns som att jag har ett gäng olika masker som jag sätter utanpå ett formlöst ansikte.

Inte undra på att jag är jävligt osäker när jag hamnar i nya situationer, som nu när jag har börjat jobba. Jag vet inte vem de vill att jag ska vara, även om jag har aningar om det (och det är någon jag inte lyckas vara). Jag kan inte heller vara mig själv eftersom jag inte vet vem det är. Vem ska jag då vara?

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att vara singel ett bra jävla tag, och försöka hitta mig själv under den tiden. Försöka hitta Lisa som hon är när hon inte har en man att försöka bli omtyckt av. Jobbet och resten av världen kommer förstås ändå finnas kvar att försöka bli omtyckt av, men jag skalar av en liten bit i alla fall. Jag har bestämt mig för detta två gånger tidigare, och då har det inte hållit särskilt länge. Eftersom Lagen om alltings jävlighet gäller, och man bara hittar när man inte letar.

Men nu ska jag hitta mig själv först, innan jag hittar någon annan. Hur lång tid det än kan tänkas ta.

Jag vill lära känna Lisa.

Det är så lustigt. En onsdagskväll satt jag med tårar i ögonen och glodde uppgivet på arbetsförmedlingens hemsida. Jag var alldeles förstörd för att jag insåg att jag aldrig skulle kunna få ett jobb inom mitt yrke. Tre veckor senare har jag avslutat min första vecka på mitt jobb inom detta. Så jäkla konstigt allting. Och trots att det har gått så fort så kändes livet innan jobbet så avlägset idag när jag stod på pendeln på väg hem. Jag har ställt om totalt. Det är ett annat liv nu, ett nytt. Jag har ett pendelkort, jobbnycklar och behöver inte längre gräma mig över att jag glömt att ta med bestick. Jag får hänga i personalrummet och dricka hur mycket kaffe jag vill. När jag fått jobbmailadress och namnskylt kommer jag sitta och beundra dem i evighet. Jag har fritid – detta som jag har sett fram emot under hela studietiden. Jag förstår inte vad som har hänt.

Ibland känner jag mig värdelös och ibland känns det okej. Allt som oftast känner jag mig som en stor bluff. Jag har dock inte jobbat ensam med barnen än, tänkte börja med det imorgon. Ska bli intressant att se hur mycket jag kritiserar mig själv efter det. Jag är lite för bra på sånt.

Nästa vecka börjar jag i en vägledd självhjälpsgrupp med syfte att höja självkänslan. Det ser jag fram emot.

Antingen påverkas trögheten i hjärnan av vem jag pratar med, eller så påverkas hur kritisk jag är mot mig själv av vem jag pratar med. När jag pratar med chefen (världens gulligaste människa) känner jag mig bara som en stor idiot. När jag pratar med en jämnårig kollega (haha, jag har kollegor) känner jag mig ofta okej. Kanske beror trögheten alltså till viss del på nervositet och osäkerhet. Eller så kopplas mitt kritiska öra/öga på olika mycket med olika personer, och jag är alltså lika trög med alla men det spelar olika stor roll. Jag vet inte. Jag har i alla fall kommit fram till att jag nog är lite rädd för tjejer/kvinnor. Jag har alltid trivts bäst i sällskap med killar (rent generellt alltså, självklart finns det tjejer jag trivts bättre med än killar). Jag skulle tippa att det är mycket för att jag haft en del dåliga erfarenheter av tjejer. De har varit mer utstuderat elaka än vad killarna har varit. Jag har känslan att tjejer kan vara mer kritiska och se igenom mig mer, på något sätt. Jag blir osäker och känner mig lätt mindervärdig tillsammans med tjejer. Ojdå, kan det ha med rivalitet att göra? Eller är det bara så att jag jämför mig med dem och inte med killar, och oftast finner mig vara fulare/ointelligentare/tråkigare?

Vilket ostrukturerat inlägg det blev idag. Hur som helst är mina närmsta vänner tjejer (var väldigt nervös inför utbildningen eftersom den var så tjejdominerad, men det visade sig vara världens bästa tjejer så det gick bra ändå), så så rigid är jag inte. Men tjejer i allmänhet är läskigare än killar.

Ehhh, så vart ville jag komma med det här inlägget? Jag gick nog vilse. Precis som jag gjort i verkligheten åtta gånger på åtta dagar nu. Mitt lokalsinne är fantastiskt.

Just ja, jag funderar på att bli jourhem åt ett par katter. Jag trodde inte att de skulle tycka att jag passade för det, eftersom jag bor litet och är borta mycket. Men jag mailade och frågade och de tyckte inte att det var några hinder, bara jag tog två så de inte blev ensamma. Det här måste jag verkligen fundera på. Jag saknar att höra tassar mot mitt golv...

Bättre dag idag. Jag har lekt hela dagen. Fått kompisar som mäter en meter på höjden. Vågat vara lite småsocial även med de där som är längre. Deltagit i mysig teckensångstund. Haft en något mindre seg sirap i huvudet. Fått tillbaka lite jobbpepp.

Efter tre nätter med för lite sömn samt tre intensiva dagar så är jag dock totalt urlakad nu. Ligger i sängen och orkar inte röra mig en millimeter. Vill titta på Rederiet, men har det bara på skivor och saknar cd-läsare.

Hmm. Önskar att jag inte slarvat bort min filmer-att-se-lista. Det är sällan jag har lust med film, men just nu vore det nog det enda rätta. Får väl kika på IMDBs topp-250-lista. Skulle vara kul att ha betat av den någon gång. Eheheh, det är en bit kvar kan jag säga...

Nu startar mitt livs första riktiga helg. Häftigt.

Jävla skit. Jävla hjärna. Jävla tanketröghet, som jag skrev om förut. Den varierar, ibland är den nästan borta och ibland är den total. Jag hade verkligen hoppats att den skulle vara barmhärtig mot mig idag, första dagen på jobbet. Men nej, den bestämde sig för att vara av den värsta sorten. Idag yttrade den sig genom en total tomhet i huvudet, vilket gjorde att jag inte kunde komma på något vettigt (eller ovettigt för den delen) att säga överhuvudtaget. Det jag ändå sa kom ut osammanhängande eller oavslutat. Fan. Jag blir så jävla ledsen när det blir såhär, känner mig så dum, misslyckad. Mina nya arbetskamrater fick ju inte direkt något bra intryck av mig, jag verkade bara ännu mer korkad och socialt inkompetent än vad jag redan är... Jag har varit gråtfärdig sedan jag åkte därifrån. Jag ville inte att det skulle börja såhär. Det är så obehagligt när hjärnan beter sig på det här sättet. Det är svårt att beskriva, det är inte så att orden finns i mitt huvud men inte kommer ut, utan de finns inte överhuvudtaget. Det är helt tomt. Ett ingenting. Det står still.

Jag förstår inte varför det är såhär. Jag kan tänka mig tre orsaker: efterreaktion på stress (efter hösten -10 då, eftersom det var då det började), depressionssymtom (men i övrigt mår jag väl typ okej, så det borde det inte vara?) eller hjärntumör. Heh. Eller möjligen att medicinerna har pajat något. Biverkning av nya medicinerna är det inte i alla fall, eftersom det här startade när jag fortfarande åt den förra. Osäkerhet och nervositet kan man ju tänka sig spelar in också, men samtidigt har jag varit såhär ickefungerande även dagar då jag verkligen inte haft något att oroa mig över... Jag förstår inte. Skithjärna.

Jag hoppas innerligt att jag fungerar bättre imorgon...