psyksjuk
Min psyksköterska propsade på att jag skulle sjukskriva mig en vecka, för att hon var rädd att jag var på väg att gå sönder. Och det är ju jag också, men jag har inte tänkt att man kan sjukskriva sig för något sådant. Jag har istället gått och hoppats på att drabbas av en förkylning eller råka ut för en mindre olycka... Men hon menade att jag måste ta en paus, och mer eller mindre tvingade mig att lova att sjukskriva mig en vecka. Och nu är jag hemma.
Jag har dåligt samvete. Det känns som att jag är fejksjuk, fast jag inte är det. Det är inte accepterat att vara hemma på grund av psykiska besvär - då är man bara lat. Man kan alltid rycka upp sig och bita ihop. Och visst skulle jag kunna göra det, jag skulle rent fysiskt kunna gå till jobbet och utföra något slags arbete. Men, det skulle vara som att gå och träna fast man har en infektion. Visst går det, inte lika bra som vanligt, men det går. I bästa fall förlänger man bara sjukdomsförloppet lite. I värsta fall får man en hjärtmuskelinflammation och dör.
På samma sätt skulle jag kunna gå till jobbet och streta på efter bästa förmåga, men det skulle inte bli någon hög kvalitet på arbetet. I bästa fall bara vidmakthåller jag det psykiska illamåendet. I värsta fall förvärras det och leder till utmattningssyndrom, depression eller att jag gör något desperat. Den sista tiden har jag det gått åt det hållet - jag har fått tillbaka gamla självskadetankar och fantasier kring olyckor som kan råka ske. Jag har tappat mycket lust och ork, är trött, ledsen och har ingen tilltro till mig och min förmåga.
Jag är säker på att det är jobbet som är den allra största boven i mitt mående. När jag är på jobbet känner jag bara att jag inte klarar av någonting, jag gör ingenting bra, jag hinner inte med det tempo som förväntas, jag står utanför gemenskapen. De glömmer att informera mig om möten. De mailar ut information till alla men glömmer mig. Vad gäller mina arbetsvillkor utgår de ifrån andra personalgrupper, trots att vi har helt olika arbetssituationer. De vet inte vad mitt yrke innebär och vi har helt olika syn på det, men ändå finns det inte utrymme för diskussion kring det. De involverar inte mig i sådant där jag kunde tillföra något - förmodligen tror de inte att jag kan tillföra något eftersom de fortfarande har inställningen att jag är där för att ”lära mig”. Jag känner mig mer som en belastning än som en tillgång.
Fy fan vad jag är glad över att jag kommer därifrån snart.
Hoppas på att det dåliga samvetet släpper, så att jag kan ägna den här tiden åt återhämtning.
