farligheter
Ibland funderar jag över hur i hela friden jag skulle klara av att ha barn. Det känns som att jag borde gå sönder av oro för ungen. Dels när hen är liten och oförståndig, men framför allt när hen är tonåring och oförståndig. Jag ansågs nog vara relativ skötsam av mig, men ändå har det funnit så många tillfällen då det hade kunnat gå så jävla snett för mig. Hur skulle jag någonsin kunna lita på min unge när jag, hyfsat vettig, varit med om det jag var med om?
Tillfällen som ger mig lite lätt ångest i efterhand innefattar:
- När jag hängde med lantisar och drack tvivelaktigt hembränt.
- När jag följde med okända killar upp på hotellrum (enbart för att skydda kompis, som tvunget ville följa med!).
- När jag söp mig redlös och sov ensam i parker och trappuppgångar alternativt hade oskyddat sex med folk.
- När jag skar mig med smutsiga rakblad.
- När jag blev hotad av kriminellt gäng och käftade emot.
- När jag åkte bak på en trimmad moppe med berusad förare.
- När jag drack alldeles för mycket och ofta, i ensamhet och vid olämpliga tillfällen.
- När jag följde med ett gäng brudar hem till en skum gubbe i en liten stuga på landet, pga. fri tillgång till alkohol.
- När jag drack en drink som en kompis fått av en okänd snubbe → total blackout tills jag fann mig liggande sönderslagen i en buske, oförmögen att ta mig upp.
- När jag åter drack något jag fick av någon okänd → total blackout tills jag hånglar med en tjej vars pojkvän blir tokig. Sedan oskyddat sex med någon snubbe.
- När jag mitt i natten traskade omkring ensam på svag is.
Och förmodligen mer som jag har förträngt. Kanske inte var så skötsam ändå. Det är fanimej ett under att jag lever idag, dessutom utan några större trauman i bagaget...
Mina barn får bara sitta hemma och läsa böcker, äta scones och dricka te (ljummet sådant). I ett madrasserat rum fritt från vassa saker, sladdar och elektricitet. Då överlever de!
