pis änd lavv

Jag var länge orolig för att det inte skulle bli någon festival för mig i sommar. Förgäves, visade det sig. Det blev peace and love, boendes i en lägenhet tillsammans med ett gäng män i åldersgruppen 37-47 (och en 29åring). Kände mig mycket hemma i sällskapet. Jag har alltid trivts bättre med män (generellt sett), och åldern behöver tydligen inte ha någon större betydelse. Vi hade dock inte riktigt samma musiksmak, så jag drev omkring mycket ensam. Jag såg Soran Ismail, Timbuktu, Roxette, Kaizers orchestra, Winnerbäck, Regina Spektor, Den industriella slagverksrevolutionen, Katarina Di Leva, Olivias poesiorkester, Laleh, Veronica Maggio, Nationalteatern, Maria Mena, Melissa Horn, samt Kent. Några positiva överraskningar, någon besvikelse, några "jaha det var precis som förväntat" — bra eller dåligt.

Varje festival brukar innehålla minst en stunds "fan vad gör jag här skit helvete jag vill hem jag vill hem jag vill hem", men ingen sådan stund infann sig nu. Jag har bara varit jävligt nöjd. Kanske för att jag inte tältade. Kanske för att jag inte var så full och därmed inte heller bakis. Kanske för att jag blivit modigare och vågade göra vad jag ville, oberoende av vad de andra ville. Kanske för att jag blivit lite mindre osäker och lite mindre rädd. Oavsett vad så blev det en bra festival. Jag är hemskt nöjd. Den är förstås inte slut än, men det var inte mycket jag ville se idag, så då prioriterade jag hellre att kila hem och umgås lite med Herr Pojkvän och få lite förberedelsetid innan veckans arbete.

Det sitter en alldeles underbar unge bakom mig på tåget. Sedan jag började jobba med barn som har språksvårigheter har jag blivit ännu mer fascinerad av "normala" barns språk än förut. Det är helt otroligt vad de kan. Och så fördomsfria de är. Så oförstörda.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0