outofhabit

Jävla skit. Jävla hjärna. Jävla tanketröghet, som jag skrev om förut. Den varierar, ibland är den nästan borta och ibland är den total. Jag hade verkligen hoppats att den skulle vara barmhärtig mot mig idag, första dagen på jobbet. Men nej, den bestämde sig för att vara av den värsta sorten. Idag yttrade den sig genom en total tomhet i huvudet, vilket gjorde att jag inte kunde komma på något vettigt (eller ovettigt för den delen) att säga överhuvudtaget. Det jag ändå sa kom ut osammanhängande eller oavslutat. Fan. Jag blir så jävla ledsen när det blir såhär, känner mig så dum, misslyckad. Mina nya arbetskamrater fick ju inte direkt något bra intryck av mig, jag verkade bara ännu mer korkad och socialt inkompetent än vad jag redan är... Jag har varit gråtfärdig sedan jag åkte därifrån. Jag ville inte att det skulle börja såhär. Det är så obehagligt när hjärnan beter sig på det här sättet. Det är svårt att beskriva, det är inte så att orden finns i mitt huvud men inte kommer ut, utan de finns inte överhuvudtaget. Det är helt tomt. Ett ingenting. Det står still.

Jag förstår inte varför det är såhär. Jag kan tänka mig tre orsaker: efterreaktion på stress (efter hösten -10 då, eftersom det var då det började), depressionssymtom (men i övrigt mår jag väl typ okej, så det borde det inte vara?) eller hjärntumör. Heh. Eller möjligen att medicinerna har pajat något. Biverkning av nya medicinerna är det inte i alla fall, eftersom det här startade när jag fortfarande åt den förra. Osäkerhet och nervositet kan man ju tänka sig spelar in också, men samtidigt har jag varit såhär ickefungerande även dagar då jag verkligen inte haft något att oroa mig över... Jag förstår inte. Skithjärna.

Jag hoppas innerligt att jag fungerar bättre imorgon...