anpassning

Min kurator hittade remissen till NP-utredning som flöt omkring i cyberrymden och lyckades dirigera om den så den kom rätt. Sedan dröjde bara några veckor innan jag fick komma på bedömningssamtal hos psykolog. En väldigt bra psykolog. Väl förberedd. Intresserad av att förstå mig. Av att se mig. Halvt dolda under en tatuering såg jag typiska självskadeärr. Vissa skulle kanske inte se det som något positivt, men jag kände mig tryggare och fick större förtroende för honom när jag såg dem.

 

Han kunde inte besluta sig för om jag skulle få en utredning eller ej. Mina svårigheter är förmodligen inte stora nog för att få en diagnos. Men samtidigt anade han att en utredning skulle kunna hjälpa mig mycket ändå. Han skulle ta upp det med sitt team och jag skulle förebereda mig på att inte få en utredning. Han påpekade att om jag inte fick en utredning skulle det inte betyda att jag inte har några svårigheter, för det såg han att jag har. Han tyckte att jag skulle se på mig själv som en person med Aspergers och agera därefter. Anpassa mitt liv efter det. Skaffa mig information. Göra det som funkar, inte det som ”borde funka”.

 

Egentligen sa han väl sådant jag redan tänkt. Men det kändes ändå skönt att höra det. Jag har ju själv fortfarande inte förstått varför en utredning är så viktig för mig, varför jag inte bara kan acceptera hur jag funkar och anpassa mitt liv efter det. Men kanske för att jag tänker svartvitt – antingen har man en diagnos och då är det okej att anpassa livet efter den, eller så har man ingen diagnos och då ska man klara av livet. Klarar man inte det ändå så är man dum i huvudet. Jag vet egentligen att det inte är så, men jag anar ändå att någonting inom mig tänker så.

 

Jag hade redan börjat försöka anpassa mitt liv efter mig, snarare än att anpassa mig efter mitt liv, och hans ord stärkte mig ytterligare i detta. Jag har försökt anpassa mig i 27 år, och det funkar uppenbarligen fortfarande inte. Det är klart att det funkar bättre, men inte proportionerligt till mina ansträngningar. Det finns en gräns, och jag tror att jag har börjat nå den nu. Diagnos eller inte så behöver jag anpassa mitt liv efter mig. Annars kommer jag garanterat att gå sönder.

 

Min kurator liknade mig, precis som jag själv gjort, vid en fyrkantig kloss som hela mitt liv försökt passa in i ett runt hål. Det är hög tid nu att skita i de runda hålen och leta efter ett fyrkantigt istället. Det blir mitt projekt under 2015. Kanske inte att hitta, men i alla fall att närma mig, ett fyrkantigt hål. Och ge fan i de runda.

 

Dessutom kom teamet fram till att jag ska få en utredning. Jag blev livrädd.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0