outofhabit

Livet, denna underliga tingest. Upp och ner, upp och ner, sällan planmark.

För någon vecka sen beslutade sig psykiatern för att skicka en remiss till neuropsykiatrisk utredning. Jag kastas sedan dess mellan ytterligheterna. Ibland när jag trasslar in mig i något pga. min dysfunktion, eller läser något som en person med ADD eller Asperger skrivit, går det som en ilning genom min mage, upp till min hals, där den stannar som en klump. Då kan jag inte bli utredd fort nog, eftersom jag är övertygad om att jag äntligen funnit min förklaring. Förklaringen till mina koncentrations-, minnes-, spatiala och sociala svårigheter, tröttheten, trögheten, självkänslan, depressionerna, ångesten, oron, och allt mystiskt jag tänkte och gjorde under barndomen. Allt det där som har varit problem för mig så länge, som jag har så svårt att acceptera, som jag sökt frenetiskt efter en förklaring till.

Andra gånger, när jag fungerar bra och inte trasslar in mig i någonting, eller när jag hör någon ”normal” person berätta om svårigheter liknande mina, då mår jag lite illa och undrar vad fan jag håller på med - vad har jag satt igång egentligen? Mina svårigheter är nog inte större eller annorlunda än någon annans, det är bara jag som är så känslig och överdriver och tror att jag är så jäkla speciell...

Jag är väl medveten om att det sista mycket väl kan vara sant. Inom vissa områden är jag i och för sig säker på att jag har större svårigheter än gemene man, rent objektivt sett, framför allt tröttheten (som nu hålls stången med medicin), depressiviteten, de sociala svårigheterna och oron. De två sistnämnda minns jag dessutom från det att jag var mycket liten, så det är ingen konstruktion. Men i övrigt - hur ska jag kunna veta vad andra känner, och hur det jag känner ser ut i relation till det de känner? Ingen vet någonsin hur någon annan känner, tänker och uppfattar världen.

Men. Något psykiatern faktiskt påpekade, och som jag insåg var sant: kärnan i det hela är egentligen inte vad som är normalt och vad som är sjukt, kärnan är hur jag känner. Känner jag att det är ett problem som påverkar mig dagligdags, då är det ett problem för mig. Ett problem som skulle behöva åtgärdas på något sätt för att jag ska må bättre, oavsett om det handlar om diagnos, medicin, terapi eller om acceptans av ett tillstånd inom normalvariationen. Jag har inte lyckats själv på 25 år, så jag behöver hjälp. En utredning skulle vara till stor hjälp för mig, oavsett vad den kommer fram till. Kommer den fram till att jag har ADD eller Aspergers, då kan jag sluta grubbla över det och komma vidare. Just Aspergers har jag grubblat över sedan jag var 12. Min bror hade just börjat jobba med barn med Aspergers och kom hem och berättade om hur de funkade. Jag minns hur jag blev alldeles kall inuti, mådde illa och var tvungen att gå därifrån för det blev så jobbigt - han beskrev ju mig!

Kommer utredningen istället fram till att mina problem ligger inom normalvariationen, så får det i princip samma resultat: jag slipper grubbla mer. Det skulle vara en hjälp i att acceptera att jag funkar såhär, och att därmed försöka göra det bästa av det.

Något annat psykiatern tog i beaktande var det faktum att jag har lärt mig väldigt mycket genom åren om hur man ska bete sig i olika situationer, och att skenet därför kan bedra. En stor orsak till att jag inte blev remitterad vidare till NP-utredning förra våren var att den psykologen inte tyckte att jag betedde mig misstänkt ”vid en observation i rummet” - och det var psykiatern kritisk mot. Jag har ju spenderat hundratals timmar hos olika professionella med att sitta och prata om mig själv - jag kan det. Jag ha lärt mig hur man ska göra. Därför kan det också kännas lite jobbigt när folk ifrågasätter att jag har problem - jag anstränger mig ju som fan för att dölja mina svårigheter. Jag är inte dum, jag vet hur jag ska bete mig (oftast). Jag har tänkt, observerat, provat och räknat ut. Det var en teori psykiatern hade för att förklara min trötthet - dels att det hela tiden krävs så mycket tankeverksamhet av mig, eftersom mycket få saker går på automatik, och dels koncentrationen: att jag hela tiden måste anstränga mig för att hålla fokus och inte glida iväg i tankarna. Konstant ansträngning. Inte konstigt att egentid alltid har varit så oerhört viktigt för mig, för då behöver jag inte anstränga mig så jävligt. Inte konstigt att jag varit trött.

Idag har jag trasslat in mig i något igen. Jag är förkyld och tänkte på att det här med att smitta ner mina förskolebarn inte är någon bra idé, så jag stannade hemma. Ringde chefen för att sjukanmäla mig, och fick veta att jag varit uppe på ett möte hon haft med någon människa mer centralt på företaget, för att jag har så hög sjukfrånvaro. Upp till 5 ggr/år är ”okej” - jag hade 8 hittills. 9 med idag. Det innebär att jag hädanefter måste lämna läkarintyg redan första sjukdagen - inte efter en vecka som är normalt. Sjukt jobbigt. Men egentligen inte mer än rätt - flera gånger har jag känt att jag nog hade kunnat jobba egentligen, men ändå inte fixat att ta mig iväg. Men sedan har det ju också blivit mer migrän än vad jag haft tidigare - och hur fasen ska jag lyckas fixa ett läkarintyg en dag då jag har migrän? Då kan jag ju knappt kravla mig till toaletten. Fan. Känns jävligt jobbigt, om än lite välförtjänt. Men det har inte varit lätt, det har varit jävligt tuffa nio månader. Och den problematik som föranledde NP-utredning har en mycket stor del i att det varit tufft. Det är en bra arbetsplats, underbara ungar, bra kollegor, vettig chef - problemet ligger i mig och min hjärna. Ibland förstår jag verkligen inte hur det ska hålla i längden.

Hehe, vilken roman det blev idag. Är det överhuvudtaget någon som läser?