vemod
Vemodet när något jag sett fram emot är över. Det. Jag har haft stora problem med det hela livet. Ofta så till den grad att jag har svårt att helhjärtat tycka att något är kul, eftersom vetskapen om att allt alltid tar slut ligger och gnager. Och att det som har hänt aldrig kommer att hända igen. Aldrig någonsin.
Julaftonskvällarna har givit upphov till många tårar. Jag har alltid älskat julen, framför allt förberedelserna – julgodisbakandet, julsångerna, julpyntandet. Jag brukade verkligen frossa i allt som hade med jul att göra. Men sedan på julaftonskvällen – när Kalle Anka var beskådat, skinkan äten, Karl-Bertil Jonsson beundrad, klapparna uppslitna och det var dags att gå och lägga sig – då brukade jag känna en så stor tomhet. Jag blev väldigt ledsen. Jag skriver ”blev”, eftersom jag inte känner riktigt lika starkt längre. Men jag hinner inte heller ladda upp på samma sätt nuförtiden, vilket i sig är väldigt tråkigt.
Men det är inte bara julen. Allt jag ser fram emot lämnar mig med en stor tomhet efteråt. Jag kom just hem från England där jag varit med fina E, framför allt för att se en konsert med min absoluta favoritartist. Vi gjorde dock annat trevligt också, som att kika på djur av alla de slag – fiskar (blev kär i rörålarna), pingviner, dinosaurier (blev kär i en liten snel dinosaurie som jag inte minns vad den hette :( ) och ekorrar (en bet mig i fingret!). Bra helg helt enkelt, som jag sett fram emot ett tag. På flyget hem hade jag en klump i magen. En klump av tomhet. Plötsligt sitter jag hemma igen, och det är nästan som att det inte har hänt. Så konstigt. Att jag har svårt för förändringar spelar förstås också in i ledsenheten, att ställa om mig till andra förhållanden tar lång tid...
Trots de jobbiga känslor det medför har jag insett att jag måste ha saker att se fram emot. Under en period i höstas kändes det som att jag inte hade något att se fram emot, någonsin. Det var helt vidrigt tungt. Men samtidigt är jag rädd för att se fram emot saker, eftersom jag då kan bli så hemskt besviken. Men det är ett annat problem.
Julaftonskvällarna har givit upphov till många tårar. Jag har alltid älskat julen, framför allt förberedelserna – julgodisbakandet, julsångerna, julpyntandet. Jag brukade verkligen frossa i allt som hade med jul att göra. Men sedan på julaftonskvällen – när Kalle Anka var beskådat, skinkan äten, Karl-Bertil Jonsson beundrad, klapparna uppslitna och det var dags att gå och lägga sig – då brukade jag känna en så stor tomhet. Jag blev väldigt ledsen. Jag skriver ”blev”, eftersom jag inte känner riktigt lika starkt längre. Men jag hinner inte heller ladda upp på samma sätt nuförtiden, vilket i sig är väldigt tråkigt.
Men det är inte bara julen. Allt jag ser fram emot lämnar mig med en stor tomhet efteråt. Jag kom just hem från England där jag varit med fina E, framför allt för att se en konsert med min absoluta favoritartist. Vi gjorde dock annat trevligt också, som att kika på djur av alla de slag – fiskar (blev kär i rörålarna), pingviner, dinosaurier (blev kär i en liten snel dinosaurie som jag inte minns vad den hette :( ) och ekorrar (en bet mig i fingret!). Bra helg helt enkelt, som jag sett fram emot ett tag. På flyget hem hade jag en klump i magen. En klump av tomhet. Plötsligt sitter jag hemma igen, och det är nästan som att det inte har hänt. Så konstigt. Att jag har svårt för förändringar spelar förstås också in i ledsenheten, att ställa om mig till andra förhållanden tar lång tid...
Trots de jobbiga känslor det medför har jag insett att jag måste ha saker att se fram emot. Under en period i höstas kändes det som att jag inte hade något att se fram emot, någonsin. Det var helt vidrigt tungt. Men samtidigt är jag rädd för att se fram emot saker, eftersom jag då kan bli så hemskt besviken. Men det är ett annat problem.
Rörålar! Jag brukar ha svårt för allt ormliknande, men de här var bara såå söööta!
Helt busiga.
(Bild snoddad härifrån.)
Helt busiga.
(Bild snoddad härifrån.)
Kommentarer
Trackback
