obehag

För ungefär ett år sedan började jag märka något konstigt med min hjärna. Den betedde sig inte längre som den brukade. Jag liknade det med en härdsmälta och det var väldigt obehagligt. Jag antog dock att det var en reaktion på mitt livs stressigaste termin och förmodade att det skulle gå över. Nu, ett år senare, kan jag konstatera att det tyvärr inte har blivit bättre. Om något har hänt överhuvudtaget så är det att det har blivit värre. Det är hemskt obehagligt och jag är lite rädd. Jag är väldigt obekväm med det här och saknar min gamla hjärna.

Det är flera saker som känns fel. Framför allt känner jag mig hemskt trögtänkt. Det går oerhört långsamt för mig att "processa" och förstå sådant jag ser, hör och läser. Jag känner mig väldigt enfaldig, på så sätt att jag har jättesvårt att se olika sidor av situationer. Jag ser en sida och fastnar på den, kan inte riktigt tänka ett steg längre än det första. Väldigt enkelspårigt. Jag har svårt att i tankarna gå in djupare på någonting och går ofta vilse i tankeleden. Jag minns inte var en tanke började och tappar lätt tråden.

Minnet är också sämre än någonsin förut. Häromdagen hände det flera gånger att jag mindes brottstycken av samtal, men jag kunde inte minnas vem jag hade pratat med och inte heller riktigt om vad, trots att det skett dagen innan. Väldigt obehagligt. Jag glömmer hela tiden bort vad folk berättar och känner mig hemskt otrevlig och nonchalant. En dålig vän. Ibland får jag en känsla av att flyta omkring i ett ingenting, utan ett "innan" och ett "efter". Bara ett "nu", som jag i och för sig sällan heller befinner mig i. Jag glider ofta iväg. Även mitt under intressanta samtal kan jag komma på mig själv med att vara någon helt annanstans. Känns jävligt otrevligt det med.

Andra obehagliga förändringar har med talet att göra. Jag talar otydligt, sluddrar nästan ibland, och måste anstränga mig för att artikulera. Om jag inte planerar vad jag ska säga innan jag börjar säga det så blir det oftast ganska osammanhängande. Jag tappar ord och ofta kommer det ut andra ord än vad jag tänkt mig, och bokstäver kastas om. Vanligt är också en upplevelse av en väldigt obehaglig tomhet i huvudet. Jag kan då inte komma på någonting att säga överhuvudtaget, det står bara totalt still.

Jag har aldrig varit direkt snabbtänkt eller vältalig, men det här är något annat, något nytt. Något som gör mig väldigt bekymrad.

Jag har nämnt det för psykoterapeuten, men hon tar det inte på särskilt stort allvar och menar att mindfulness skulle lösa det (och ja ja, jag ska sätta igång med det igen). Jag funderar på att ta upp det med psykiatern, men hans lösning på allt är ju alltid att höja medicineringen, vilket jag inte har någon lust med.

Jag vet inte. Det är obehagligt och jag är lite rädd. Trivs inte alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0