neurotoxiner
Min psykiater är en mycket oberäknelig man. Alla gånger jag tidigare har träffat honom så har han velat höja medicineringen. Idag började han plötsligt planera när jag ska sluta med den och bestämde sig för att primärvården får ta över mig nu. Jag känner mig inte alls bekväm med det, men hade svårt att försöka diskutera det eftersom jag inte var det minsta beredd på att han skulle säga så. Så nu är jag utkastad från psykiatrin igen. Skitläskigt. Men han skulle sluta där i april, så det var väl enklast för honom att avsluta patienter istället för att försöka slussa dem vidare...
Jag passade på att ställa några frågor som jag funderat på ett tag, i hopp om att få lugnande besked. Tyvärr spädde svaren snarare på oron. Dels berättade jag om att min hjärna inte beter sig som vanligt, som jag skrev om förut. Jag väntade mig att han skulle säga att det berodde på depression eller stress eller något annat som de brukar dra till med. Istället såg han bekymrad ut och sa att om det försämrades eller inte blev bättre snart så skulle jag prata med husläkaren, för en eventuell neurologisk utredning. Heja.
Sedan berättade jag om forskning som jag läst någon notis om, som handlade om att SSRI-preparat kan störa hjärnans egen serotoninfunktion och alltså ge varaktiga men. Jag är jätteorolig för vad de här medicinerna egentligen gör med mig och hur det ser ut i ett långtidsperspektiv. De är ju så nya, så egentligen kan man ju inte riktigt veta än. Hans svar var inte att, som jag hade väntat mig, vifta bort dessa teorier, utan istället bekräftade han att sådana resultat finns, fast inte så många än, och att vi inte riktigt kan veta hur det påverkar hjärnan i det långa loppet...
Usch. Jag är skiträdd för att redan ha fått skador av pillerna, jag har ju ätit diverse mediciner i typ sju år. Fyfan. Jag önskar så jävla mycket att de hade varit lite mer restriktiva med medicin då. Att de hade kunnat ge mig terapi istället. Jag tänkte ju inte på att det skulle kunna vara skadligt då... Jag var bara typ 17, naiv, litade på att sjukvården gjorde vad som var bäst för mig. De här sju åren har lärt mig att vara betydligt mer misstänksam. Jag hoppas bara att det inte har kostat mig för mycket...
Sedan kilade jag till neurologen för botoxbesprutning. De var så himla gulliga, hade klämt in mig fast de egentligen inte hade tid bara för att jag tar examen och vill kunna välja klänning efter hur den ser ut och inte efter hur ”svettsäker” den är. Jag har dock lite dåligt samvete, eftersom jag faktiskt just nu är mest inriktad på en klänning som ändå är ”säker”. Det sitter nog för djupt, det där med hur jag måste välja kläder. Jag sorterar direkt, knappt medvetet, bort allt som inte fungerar. Tråkigt.
På eftermiddagen var det magisterarbetesredovisning som handlade om just botulinumtoxin. Jag lärde mig att 40 gram skulle räcka för att ta kål på hela jordens befolkning. Fast nu insåg jag att det låter nästan lite för orimligt, och googlar man så står det 12 kg eller "en hink". Hm. Jag hörde väl fel. Jaja, oavsett så kändes det mycket bra och inte alls besvärande att just ha fått injicerat ett stort antal sprutor innehållandes just detta ämne..............
Usch, så mycket skit man petar in i kroppen alltså.
För att väga upp det hela så inmundigade jag sedan en god japansk middag med fina klasskamrater. Och nyss en chokladkaka. Ont skall med gott fördrivas. Nom.
Oj, vad mycket jag skrev.
Jag passade på att ställa några frågor som jag funderat på ett tag, i hopp om att få lugnande besked. Tyvärr spädde svaren snarare på oron. Dels berättade jag om att min hjärna inte beter sig som vanligt, som jag skrev om förut. Jag väntade mig att han skulle säga att det berodde på depression eller stress eller något annat som de brukar dra till med. Istället såg han bekymrad ut och sa att om det försämrades eller inte blev bättre snart så skulle jag prata med husläkaren, för en eventuell neurologisk utredning. Heja.
Sedan berättade jag om forskning som jag läst någon notis om, som handlade om att SSRI-preparat kan störa hjärnans egen serotoninfunktion och alltså ge varaktiga men. Jag är jätteorolig för vad de här medicinerna egentligen gör med mig och hur det ser ut i ett långtidsperspektiv. De är ju så nya, så egentligen kan man ju inte riktigt veta än. Hans svar var inte att, som jag hade väntat mig, vifta bort dessa teorier, utan istället bekräftade han att sådana resultat finns, fast inte så många än, och att vi inte riktigt kan veta hur det påverkar hjärnan i det långa loppet...
Usch. Jag är skiträdd för att redan ha fått skador av pillerna, jag har ju ätit diverse mediciner i typ sju år. Fyfan. Jag önskar så jävla mycket att de hade varit lite mer restriktiva med medicin då. Att de hade kunnat ge mig terapi istället. Jag tänkte ju inte på att det skulle kunna vara skadligt då... Jag var bara typ 17, naiv, litade på att sjukvården gjorde vad som var bäst för mig. De här sju åren har lärt mig att vara betydligt mer misstänksam. Jag hoppas bara att det inte har kostat mig för mycket...
Sedan kilade jag till neurologen för botoxbesprutning. De var så himla gulliga, hade klämt in mig fast de egentligen inte hade tid bara för att jag tar examen och vill kunna välja klänning efter hur den ser ut och inte efter hur ”svettsäker” den är. Jag har dock lite dåligt samvete, eftersom jag faktiskt just nu är mest inriktad på en klänning som ändå är ”säker”. Det sitter nog för djupt, det där med hur jag måste välja kläder. Jag sorterar direkt, knappt medvetet, bort allt som inte fungerar. Tråkigt.
På eftermiddagen var det magisterarbetesredovisning som handlade om just botulinumtoxin. Jag lärde mig att 40 gram skulle räcka för att ta kål på hela jordens befolkning. Fast nu insåg jag att det låter nästan lite för orimligt, och googlar man så står det 12 kg eller "en hink". Hm. Jag hörde väl fel. Jaja, oavsett så kändes det mycket bra och inte alls besvärande att just ha fått injicerat ett stort antal sprutor innehållandes just detta ämne..............
Usch, så mycket skit man petar in i kroppen alltså.
För att väga upp det hela så inmundigade jag sedan en god japansk middag med fina klasskamrater. Och nyss en chokladkaka. Ont skall med gott fördrivas. Nom.
Oj, vad mycket jag skrev.
Kommentarer
Trackback
