alkoholen

Jag hittade ett inlägg som jag skrev någon gång i januari, men inte har publicerat. Här är det:


Det sista året har en stor del av mina tankar kretsat kring alkoholen. Jag utlovade ett inlägg om det på min forna blogg, men det blev aldrig av. På den sista tiden har dock behovet av att skriva om det kommit tillbaka, och särskilt aktuellt blev det för några veckor sedan. Jag var då ute på krogen för första gången på länge, och insåg att jag lika gärna hade kunnat umgås med min dementa farmoster. Samtalen jag hade med folk såg precis likadana ut som de gör med henne. Jag blev tillfrågad om någonting, svarade, och en stund senare frågade samma person samma sak igen. Det hände ett flertal gånger, med flera olika personer. Vad är det då för mening med att umgås, funderade jag. Om man ändå inte minns det efteråt?

Tiden sedan dess har innehållit jul och nyår och ledighet, och tillvaron har varit mer alkoholspäckad än vanligt, på olika sätt. Jag inser särskilt tydligt under sådana perioder hur mycket min syn på alkoholen har förändrats. Det är bara något år sedan som den ändrades drastiskt. Jag vet faktiskt inte varför, det bara hände. Tidigare hade jag ett osunt förhållande till alkohol, med ett klart riskbruk. Alkoholen har mycket länge påverkat mitt liv negativt, inte bara genom eget bruk, och jag tyckte att det var en jävla skitdrog. Men samtidigt var den alldeles för förförisk.

För en så hämmad person som mig var den befriande. Jag fungerade bättre socialt, fick bättre självförtroende, blev kreativ och kunde koncentrera mig. Jag blev piggare och fick lättare att ta tag i saker. Den hjälpte mig att distansera mig från sådant som fick mig att må dåligt, dämpade ångesten och gjorde mig gladare. För stunden. Jag var medveten om att jag hade ett riskbruk, men kunde inte värja mig. Jag kallade alkoholen för min bästa vän och min värsta fiende. Hatkärlek. Men så plötsligt vände det alltså, plötsligt drabbades jag av en rad insikter. Framför allt insåg jag att jag ju vill umgås med personer för att de är de personer som de är, inte för de personer som de blir med promille i blodet. Och att jag vill vara omtyckt för den jag är, inte för den alkoholen gör mig till. För det är inte jag. Och så insåg jag att när jag är påverkad och umgås med andra som också är det, då är det ju inte vi som umgås. Då är det våra alkohol-alter egos som umgås. Och då är det inte på riktigt. Jag vill umgås på riktigt.

Tyvärr känner jag många som har ett rejält riskbruk, i flera fall är det nog till och med missbruk, av alkohol och jag tycker att det är väldigt obehagligt. I vissa kretsar är det alltid alkohol inblandat när man ska umgås. Det är riktigt läskigt. Tråkigt, tragiskt. Samtidigt som jag förstår dem så önskar jag att de fick inse vad jag insett. Att det är så mycket mer värt att umgås på riktigt. Jag blir så ledsen och besviken när personer som jag tycker mycket om väljer att inte vara sig själva när vi umgås. Jag tolkar det som att de väljer att inte umgås med mig, trots att jag vet att de inte medvetet tänker så. Jag undrar vad deras anledning till att dricka är. Det finns alltid en anledning.

Trots allt har jag inte lagt av med alkoholen. Jag kan motivera det lika lite som jag kan motivera att jag äter kött fast jag tycker att det är fel. Det är hemskt frustrerande att inte förstå sig på sig själv. Men visst förstår jag ändå delvis varför. När ett av mina största problem är det med att fungera socialt och alkoholen hjälper mig med det, så är det inte helt konstigt att jag inte vill skiljas totalt från den. Sedan är det hela den här sociala grejen, samt att öl och vin kan vara hemskt gott och göra särskilda tillfällen festligare. Jag vill därför inte ge upp alkoholen helt, men tar det väldigt mycket lugnare nu än förr. Det jag framför allt vänder mig emot är det att dricka sig berusad och därmed bli någon annan, och att det alltid ska drickas när man umgås. Men jag dricker ändå fortfarande ofta vid umgänge, och blir ibland även mer berusad än vad jag egentligen har tänkt mig och vill. För att alkoholen är så förförisk, så manipulativ. Så jävlig.

Skulle alkoholen ”uppfinnas” nu skulle den inte bli tillåten i Sverige. Det är en drog, och den skulle klassas som illegal. Alkoholen är enligt WHO den fjärde största orsaken till sjukdomsbörda  i Europa och USA. Det är så jävla sjukt. Mitt hat mot alkoholen är starkare nu än förr, men jag kan ändå inte förneka ett litet litet inslag av kärlek i det. Utan alkoholen är det många jag förmodligen inte hade vågat prata med, och därmed inte lärt känna. Fast i och för sig, fanns inte alkoholen kanske jag hade lärt mig att våga.

Eh, ursäkta längden på detta inlägg. Alkoholfrågan ligger mig varmt om hjärtat, och egentligen har jag ännu mer att säga om det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0